Acceptans, förundran och en andra chans

När solen plötsligt bryter igenom molnformationerna spelar det ingen roll att naturen just nu bjuder på en ganska dämpad färgskala. Helt ärligt har jag inga problem med att se det vackra även nu. Kanske till och med urskilja det ännu lite enklare, eftersom det inte är ett överdåd av färg, blomprakt och löv som döljer trädens grenverk och bildar täta tak. Men det bygger på att jag verkligen vill se och är uppmärksam på omgivningarna där jag rör mig. Att prova gående meditation är spännande och att öva mindfulness i skogen känns helt rätt.

Även om Freja kräver sin beskärda del av uppmärksamhet och aktivitet, låter jag sällan vår tid ute i naturen enbart handla om det. Vi hittar sätt att kombinera våra "önskemål", men det är inte alltid vi är helt överens. Två levande varelser med personligheter, humör och vilja. En vindstilla dag som denna var det fantastiskt att Freja faktiskt höll tyst så att vi kunde höra varenda ljud i skogen. Och njuta av en tystnad som aldrig kan upplevas ens i den lilla staden.

När vi ändå är inne på ämnet Freja måste jag dela ett minne som dök upp på sociala medier förra fredagen. Kortet som dök upp från en kär vän i min brevlåda och som jag sedan gjorde ett inlägg om och skrev att jag inte visste om det någonsin kom att dyka upp ett liknande busfrö i mitt liv. I kommentarerna dök det upp en chans och jag tog den!

Fotot bredvid visar hunden jag växte upp tillsammans med, Snuttan. Hon hade lite längre päls än vad Freja har och hade inte så mycket vita tecken heller. Men nog är de lite lika? För övrigt så är det jag som kramar om min kompis. Vet inte riktigt hur gammal jag kan vara där. Vi kan åtminstone lugnt konstatera att det var i ett annat århundrade, sedan låter vi det vara.

Jag försökte kopiera motivet på kortet. Freja var inte helt nöjd med situationen och föredrar normalt att posera utan halsduk. Men hon fick riklig belöning och verkade tillfreds. Jag kan inte låta bli att undra vad som försiggår i hennes huvud. Nog skulle det vara roligt att veta och kunna kommunicera lite bättre.

I torsdags testade vi en ny, stor hundrastgård i utkanten av stan. Tre tusen kvadratmeter upplyste en annan besökare mig att den är. Jösses vad hon sprang! Sträckte ut och fick med sig en av de andra hundarna. Att hon såg ut som en lerhög sedan spelade ingen roll. Underbart att se henne lika fri som fåglarna hon gärna jagar efter. Inkallningen då? När det fortfarande fanns andra hundar i inhägnaden var jag inte helt nöjd med resultatet, men när det bara var vi funkade det riktigt bra. Det går framåt. Det höll nog inte Freja med om när vi kom hem, även om hon frivilligt gick in i duschen hade hon ganska bråttom därifrån för att skaka av sig vattnet över både mig och hela badrummet. That´s life!

Är det möjligt att vakna upp en morgon och bara känna att en ny version av mig själv har växt fram? Jag vet inte, men känslan var så stark att jag inte helt och hållet kan förbise den. Jag läser orden jag skrivit i min anteckningsbok ytterligare en gång och kommer fram till följande slutsats:

Det har infunnit sig ett annorlunda lugn inombords, en plats att söka mig till när det stormar av någonting omkring mig. Den trygghet jag tidigare sökt i andra och annat, som jag lönlöst klamrat mig fast vid om jag trott mig ha funnit den, återfinns nu istället på denna stilla plats inuti mig själv. Jag har också blivit vän med en acceptans för det jag inte kan påverka. En acceptans av sakers tillstånd och att jag inte alltid ens behöver ta ställning eller agera på dem. En acceptans av att det mesta förändras över tid, ingenting behöver vara hugget i sten och vad som kommer härnäst vet jag ingenting om. Jag kan veta vad jag vill och jag kan välja att gå i den riktningen, men det kan komma att ändras. Och det är okej. Jag kan glädjas över något i nuet och även se fram emot något, men utan att skruva upp förväntningar som involverar ett visst beteende från kanske både mig själv och andra eller att yttre omständigheter ska vara på visst sätt. Det blir som det blir.

I drömmarnas värld kan jag tillåta mig att måla upp vilka bilder som helst, men i verkligheten vill jag vara öppen för att ta emot ögonblickens små mirakel. Inte missa allt det vackra som kan ske, även om det finns moln på himlen eller till och med regndroppar som faller. Öppen för att det just blir som det blir, även om det från början fanns en viss planering. Jag vill vara öppen för nyfikenhet och förundran, med stort utrymme för tacksamhet över de ögonblick jag får uppleva. Och jag känner att jag når dit nu.

I stunder av upplevd motgång, när motståndet i mig växer och känslan av kamp infinner sig, vill jag ha sinnesnärvaro nog att stanna upp och låta rädslan, oron och ångesten få lov att ta plats. Se och acceptera dessa känslor, låta dem bara vara precis som de är för att sedan kunna släppa taget om dem genom att acceptera deras tillfälliga existens. För precis som i stunder av djup förundran eller glädje, finns vetskapen och insikten om att ingenting varar för evigt. "This too shall pass" tillämpas så väl i båda sammanhangen. Tacksam för att få uppleva och förundras över det vackra och glädjefyllda, ljusa och kärleksfulla och i medvetenheten om dess tidsbegränsning ta vara på stunden. Men också plocka fram begreppet när mörkret faller tungt eller någonting smärtar, för att påminnas om att inte heller detta är oändligt.

Helt nyligen dök det upp en mening på engelska i något sammanhang, om att jag ska komma ihåg att jag aldrig kan ta igen förlorad tid men med missade chanser finns det en möjlighet. Vad det gäller tiden är jag helt med på noterna. Tid som passerat kan aldrig tas igen. Precis som det förflutna inte på något sätt kan förändras. Det pratas om att släppa taget, men exakt vad det innebär framgår sällan. Att inte fastna och älta det förflutna och tid som redan är borta är en sak, men att det aldrig mer ska göra sig påmint är inte troligt. Minnena finns kvar, en del lär jag mig av och andra vårdar jag för att jag vill och väljer det. För min egen del sätter jag in begreppet att släppa taget om de tankar som hindrar mig från att ta steg framåt, som ofta bottnar i de mindre positiva minnena från det förflutna. Att det är jag själv som kan vara mitt största hinder råder det inte den minsta tvekan om.

Genom ett snart oräkneligt antal meditationer (främst med hjälp av Björn Natthiko Lindeblads delade skatter), tidvis ganska intensivt skrivande och på senare tid även specifik mindfulnessträning med Mindfulnesscenter tycker jag mig ha hittat både insikter och klarheter på en nivå som känns både rimlig och egentligen enkel. Men det enkla kan ibland vara svårt att hitta, speciellt i en värld där jag upplever att vi är ganska duktiga på att göra det mesta onödigt komplicerat. Nästan dagligen stöter jag på knasigheter som ibland har varken rim eller reson, men ändå behöver tas hänsyn till. Ibland gnäller jag av mig hos någon eller ber om hjälp och kryper sedan till korset och rättar mig i leden. Sedan släpper jag taget även här, istället för att låta det ligga och pyra frustration som tar onödigt mycket kraft.

All den här mentala träningen och det nästan rent terapeutiska skrivandet har hjälpt mig komma till denna punkt och kanske är det här en av de där missade chanserna dyker upp igen. Jag har nämligen återigen anmält mig till instruktörsutbildningen i mindfulness, som jag var på väg att påbörja före pandemins utbrott. Den blev först inställd 2020 och skjuten på framtiden för att sedan övergå i digital form via Zoom. Men det har inte passat in i mitt liv av rent praktiska skäl sedan dess, eftersom jag envist kämpat kvar i min gamla yrkesroll. Under min timeout och återhämtningsprocess, terapisamtal och ovan nämnda träning har dock tankarna på ett annorlunda liv börjat ta mer form och i takt med min egen personliga utveckling har jag insett att jag inte kan fortsätta på samma sätt som tidigare i livet. Inte om jag vill behålla kropp och knopp i någorlunda funktionell form.

När jag skickades in i apparaten för skallröntgen i somras var det något som klickade till i mig - livet är för kort! Det tog många år innan jag började lyssna ordentligt på mig själv, ha lite mer självmedkänsla och lite större tillit. Under många, många år har jag känt att det mesta ska gå i ett skyhögt tempo, oavsett vad det handlar om. Alla fungerar inte lika bra under dessa omständigheter, men det får vi oftast bara lära oss att svälja. Och det går, till en viss gräns och sedan riskerar det att bli tvärstopp. Inte sällan upprepas mönstret flera gånger om innan det tas på allvar (jag tillhör själv den skaran). I allra värsta fall blir det riktig katastrof och livet tar slut på riktigt.

Jag vill ta vara på den chans jag fått, förvalta den möjlighet jag gett mig själv att återhämta mig under senare hälften av 2022, göra något meningsfullt av det. Jag kan inte se det på annat sätt än att jag fått en andra chans. Och en mirakelhund kom det i min väg 2021, så vem vet vad 2023 har att bjuda på!

This too shall pass, så ta chansen när den kommer och minns att ingenting varar för evigt.

#life #secondchance #Freja #me #thistooshallpass