Öppet eller stängt?

Den första advent är här, ljuset är tänt och morgonkaffet dricks ur den mysiga, juliga muggen jag fått av min dotter. Dagens rubrik ger er kanske associationer att jag kommer fundera över handel och liknande här, men där nöjer jag mig med att återge minnen. Om barndomens julskyltningar där vi i sakta mak färdades mellan butikernas fönster, som var vackert dekorerade speciellt för denna dag. Antagligen köptes det någon lott här och var i bodarna på torget och med längtansfull blick följde jag ponnyridningen där. Det kan hända att jag faktiskt fick och vågade gunga med en runda på hästryggen något år. Jag tror det var så.

Men det här inlägget kommer inte handla om det.

När jag blickade ut över havet igår, ut mot horisonten, kunde jag inte låta bli att låta tankarna vandra framåt. Det kommer naturligt när jag står framför denna vy. Framtiden är lika okänd som havet är stort och horisonten avlägsen. Mitt hjärta är vidöppet och har kanske alltid varit, eftersom jag känner så starkt hela tiden. Men i huvudet finns dörrar som stängts på obestämd tid, kanske för alltid. En del står på glänt och andra är öppna, kanske upplåsta men fortfarande stängda. Även om jag raserat murar genom åren, finns det fortfarande någon form av skyddsmekanism ständigt i full beredskap.

Trots vackra små tecken som gör mig glad och varm i hjärtat, sitter det en liten rackare på min ena axel och påminner mig om negativa tankar jag inte vill tänka. Den filuren verkar inte gilla det tvärdrag det kan bli mellan ett öppet hjärta och en öppen dörr. "Bäst att få henne att backa, inte låta henne tro att hon kan." Men jag kämpar emot, njuter av kaffet vars crema bildade ett hjärta när jag hällde i en skvätt mjölk. Vill hålla alla dörrar vidöppna, även om det kanske inte heller är den bästa lösningen ... eller?

En vecka mellan bilderna, samma vy men helt olika förutsättningar. Båda vackra på sitt sätt i min mening. Skåne hade vinter för en helg och nu är det höst igen. Förutsättningar ändras hela tiden, inte bara i vädret. Att ha en viss oro för vad som komma skall är kanske helt naturligt, men sundast är nog ändå att låta nyfikenheten ta över. Innerst inne är jag högst medveten om det, men det verkar som om något i mitt system någonstans fastnade i försvar mot den där oron. Jag vill vara öppen, men försvaret vill stänga ner och det nöter kraft.

Här vill jag ändå skänka tacksamhet åt min känslighet och min förkärlek för att vilja förstå och ta mig vidare framåt. Hur jag genom allt mitt skrivande öppnat upp för insikter som blivit värdefulla redskap att ifrågasätta både tankar och beteende hos mig själv. Det vilar hos mig själv, det är jag fullt medveten om. Det är inom mig svaren finns, men kanske har det blivit obalans någonstans. Ibland klarar jag själv mycket på egen hand, men jag har också släppt garden så pass mycket att jag kan ta hjälp när jag behöver det. Att få tala till punkt, ställa frågor, bli lyssnad på och ta del av olika möjligheter är väsentligt för både välmående och att växa som människa.

Jag plockade inte fram så mycket saker till advent. Fortsätter på temat "känsla" som jag skrev om i förra inlägget. Kanske är det för att mitt sinne längtar efter enkelhet, värme och omtanke. Jag uppskattar myset, stillheten och lugnet. Fullkomligt nöjd med det. Jag tänker öppet om att saker inte alltid behöver vara som de alltid varit. Att det blir väldigt bra ändå.

Önskar er en fin första advent och ta hand om er!

PS. Som vanligt finns det lite fler foton från veckan på Instagram, t ex granen jag nämnde i förra inlägget som nu fått juleljus.

#life #feelings #closed #open #mindset #balance