Att hitta en väg ...

Hantera verkligheten, här och nu

I morse fanns planerna för dagen utstakade och ett nytt blogginlägg skulle vara på plats redan efter lunch. Tyvärr blev det mycket senare än tänkt, men bättre sent än aldrig. Och det har blivit lite av min tes i livet, att verkligen göra hellre än att låta bli. Jag har hittat flera nya vägar i livet som 50+ och de har hjälpt mig att hitta både mod och styrka jag aldrig ens anade att jag ägde. De har också visat mig vikten av att hitta mitt inre, min kärna och mina drivkrafter. Jag har valt att kalla dem för mina varför. Ni kommer få höra mer om dessa lite då och då här inne på bloggen.

Idag vill jag lägga tyngdpunkten på att hitta vägar att klara av att hantera verkligheten. Här och nu. Jag tycker det är en av de viktigaste sakerna i livet. Något som också är närapå oundvikligt just precis nu, i den situation som världen befinner sig i. Min tanke är inte att stanna vid ämnen som rör pandemin, utan jag vill fokusera på annat. Eftersom mitt hjärta brister när jag slår på nyheterna och jag verkligen blir orolig när siffrorna över antal döda rusar högre och högre. Därför begränsar jag nu starkt både nyhetsinslag och allt meningslöst scrollande på sociala medier, där det dyker upp mer eller mindre spektakulära inlägg.

Jag gör inte detta för att på något sätt stoppa huvudet i sanden inför vad som händer, inte alls! Men jag kan stämma av nyheterna mer sällan och hålla mig uppdaterad på myndigheternas sidor. Det är en allvarlig situation som råder och självklart behöver jag bry mig om vad som händer. Men vår planet har lidit i många år och människor dör världen över varje dag, med eller utan virus ... utan en ständig uppdatering i nyhetssändningar och extrainsatta program! Samtidigt har jag, som en liten vanlig människa ändå tagit en hel massa saker för givet. Vardagen som jag lever den, många gånger utan vett och sans och nästan alltid med pengar som den enda sanna ledstjärnan. Bekvämligheter i boende, varor av olika slag från när och fjärran, snabba transporter och semesterresor är bara en del. Enkelt och rakt uttryckt, kanske lite krasst, men är jag ensam om att uppfatta samhället så?

Reflexer på vattnet som glittrande små stjärnor

Jag går där vid havet och tappar nästan andan av tacksamhet och glädje att få ha detta så nära och kunna njuta av denna utsikt varje dag. Jag slår mig ner på den solvarma stenen och bara andas, tar in det glittrande havet ... det är som små stjärnor, reflexerna av solen. Mitt hjärta fylls av ödmjukhet. Naturen bjuder mig på detta varje dag!

Hur ofta har jag inte rusat förbi eller knappt ens sett allt det vackra på grund av alla de tankar som oftast tar plats i huvudet? Bekymmer, oro och problem av olika slag och som nästan alltid borde varit lösta i förrgår.

Nu behöver jag verkligen hitta tillbaka till vad som är viktigast och vad som betyder mest. Och mitt i allt kaos, mitt i alla negativa nyheter, behöver jag behålla lugnet och hoppet om en framtid efter detta. Jag behöver få lov att hitta stunder att må bra, att samla mig, vila och grunda mig. Stå med båda fötterna på jorden och se allt det vackra som fortfarande existerar runt omkring mig. Andas djupa andetag och låta hoppet gro inom mig.

Jag ser många människor ute och promenera idag. Vi håller avstånden till varandra, en del tar en liten omväg för att slippa mötas på en smalare stig medan andra verkar mer obekymrade. Det står en fiskare en bit ut i havet, han svingar sitt spö lugnt och metodiskt. Som i en meditativ rörelse verkar han följa linan med blicken. Jag iakttar honom och fokuserar på enbart detta en stund. Skiftar över till de små stjärnorna på vattenytan och upptäcker till min stora förvåning att orostankarna har bytts ut mot en lugn tillförsikt på bara några minuter. Men så har jag också tränat detta flitigt under mina vandringar längs havet.

Naturen är läkande och friheten som öppnas inuti mig när jag kommer ner till havet eller ut i naturen är obeskrivligt underbar. Jag vet var jag hör hemma. Har nog egentligen aldrig tvivlat, men det blev helt uppenbart när jag stod i de skotska högländerna i november förra året och tittade ut över ett magiskt landskap. Jag kände mig verkligen med ens så hemma i naturen. På ett sätt som jag nog aldrig upplevt förut. I varje fall inte insett. Eller ens lyssnat på min egen, inre röst. Där och då öppnades mitt sinne ytterligare en smula. I nästa inlägg ska jag berätta om ett annat tillfälle som hade liknande inverkan på mig.

Njut en fin, kommande vecka! Var rädda om både er själva och varandra, ge omtanke på avstånd och försök se möjligheter att må så bra det bara går. Se det vackra i er närhet, stanna upp och samla kraft en stund♥️

To find a way ...

Dealing with reality, here and now

This morning there were plans for the day set out and a new blog post would be in place already after lunch. Unfortunately, it was much later than intended, but better late than never. And it's become a bit of my thesis in life, to really do rather than not. I've found several new ways in life like 50+ and they've helped me find both courage and strength I never even imagined I owned. They have also shown me the importance of finding my inner, core and driving forces. I've chosen to call them my why. You will hear more about these every now and then in here on the blog.

Today I want to put the emphasis on finding ways to deal with reality. Right here, right now. I think it's one of the most important things in life. This is also almost inevitable at the moment, in the situation in which the world finds itself. Because my heart breaks when I turn on the news and I really get worried when the numbers of dead rush higher and higher. Therefore, I now severely limit both news reports and all pointless scrolling on social media, where it pops up more or less spectacular posts.

I am not doing this to somehow put my head in the sand in the face of what is happening, not at all! But I can tune the news less often and keep up to date on the government pages. It is a serious situation and, of course, I need to care what happens. But our planet has suffered for many years and people die worldwide every day, with or without viruses... without a constant update in news broadcasts and extra-inset programs! At the same time, as a small person, I have taken a whole lot of things for granted. Everyday life as I live it, many times without sense and sans and almost always with money as the only true guiding principle. Amenities in accommodation, goods of various kinds from near and far, fast transport and holidays are just a part.

Reflections on the water like glittering little stars

I walk there by the sea and almost lose my breath of gratitude and joy to have this so close and be able to enjoy this view every day. I sit down on the sun-warmed stone and just breathe, taking in the glittering sea... It's like little stars, the reflections of the sun. My heart is filled with humility. Nature invites me to this every day!

How often have I not rushed past or barely even seen all the beautiful because of all the thoughts that usually take place in my head? Concerns, concerns and problems of various kinds that almost always should have been solved the day before yesterday.

Now I really need to find my way back to what is most important and what matters most. And in the midst of all the chaos, in the midst of all the negative news, I need to remain calm and hope for a future after that. I need to be allowed to find moments to feel good, to gather, rest and found myself. Stand with both feet on the ground and see all the beauty that still exists around me. Breathe deep breaths and let hope grow within me.

I see a lot of people out walking today. We keep our distances from each other, some take a small detour to avoid meeting on a narrower path while others seem more unconcerned. There is a fisherman a bit out into the sea, he swings his rod calmly and methodically. As in a meditative motion, he seems to follow the line with his eyes. I watch him and focus on this alone for a while. Shifts over to the small stars on the water's surface and discovers to my great surprise that the trouble tanks have been replaced with a quiet confidence in just a few minutes. But then I have also trained this diligently during my hikes along the sea.

Nature is healing and the freedom that opens inside me when I come down to the sea or out into nature is indescribably wonderful. I know where I belong. I've probably never really doubted it, but it became quite obvious when I stood in the Scottish Highlands last November and looked out over a magical landscape. I really felt even so at home in nature. In a way I've probably never experienced before. In any case, not realized. Or even listened to my own, inner voice. There and then my mind opened a little further. In the next post I'll tell you about another occasion that had similar impact on me.

Enjoy a nice, coming week! Take care of both yourselves and each other, give consideration from adistance and try to see opportunities to feel as good as possible. See the beauty in your presence, stop and gather strength for a while♥️