Att höra hemma

Alltför lätt att ta för givet

På min ena sida rullar vågorna sakta och rytmiskt in mot stranden och på den andra sidan hör jag hur det knäpper ljudligt i trädkronorna. Kvällssolen värmer mig skönt och jag förundras över att vi faktiskt bara är i början av april. Tacksam över möjligheten att gå här och njuta av allt detta vackra. Det är alltför lätt att ta det för givet!

Hur ofta glömmer vi inte bort att uppskatta och ta vara på allt vi redan har? I synnerhet det vi har helt nära, runt omkring oss där vi går och står. Både relationer, materiella ting, platser och till och med våra egna kunskaper. Gör vi verkligen rättvisa åt allt? Eller törstar vi bara efter mer och mer utan att reflektera något nämnvärt? Vi har blivit så vana vid att livet mest går ut på att eftersträva en massa, utan att ge tid och utrymme för att njuta av det, använda det och kanske framförallt verkligen se och värna om det.

Jag har vandrat dessa stigar otaliga gånger nu, verkar aldrig tröttna. Varje gång lägger sig lugnet som bomull i själen. Orden flödar i hjärnan och idag kunde jag absolut haft en anteckningsbok med mig och skrivit ner alla meningar som flög omkring. Jag försöker dra mig till minnes några formuleringar jag tänkte på. Jag landar sakta i förvissningen om att här ska jag snart sitta och skriva. Ikväll var det bara en tur för att sträcka på benen efter en arbetsdag. Men det är det ju sällan, bara en tur. Oavsett väder blir det nästan alltid några bilder med mobilen. Jag kan på något sätt inte hejda mig. Systemkameran ska få följa med, men den är lite mer besvärlig att hantera. Bilderna som sveper förbi när jag rör mig skapar tankar och ord och energin flödar. Glädjen stiger inuti mig.

Hur kunde jag höra hemma här?

Jag lovade i förra inlägget att berätta om fler tillfällen som haft stor inverkan på mig och som fått mig att känna mig hemma. Just det här med havet kom till mig för lite mer än tre år sedan, då jag hamnade ensam i en stuga just här några veckor. Jag var mitt uppe i en separation och mådde väldigt dåligt, rädd för ensamheten och fullständigt knäckt av hjärtesorg. Underbart fina människor omkring mig, men jag visste också redan då att mycket behövde jag klara på egen hand. Många timmar spenderade jag med promenader vid havet. Fick också tipset att ställa mig på stranden och skrika ut all min frustration, sorg, vrede och alla andra känslor som slogs i mig. De första gångerna blev det bara ett futtigt pip, jag kände mig urdum. Men undan för undan blev jag modigare och till slut var det några avgrundsvrål som kom ut. Vilken lättnad och vilken skillnad det gjorde! Jag kan verkligen varmt rekommendera det.

Vid ett av dessa tillfällen slog det mig plötsligt hur mycket hemma det kändes vid havet. Det gav mig lugn, harmoni och så småningom också en trygghet. Hur kunde det ens vara möjligt, jag som varit rädd för vatten i princip hela mitt liv? Jag lärde mig inte simma förrän långt efter mina jämnåriga klasskamrater och djupt vatten hade varit en livslång skräck. Jag vet än idag inte hur jag tog mig igenom skolårens tvingande lektioner i simhallen, men det gick på något sätt. I mitt vuxna liv har det hängt över mig, känts enormt begränsande och fått mig att känna mig löjligt rädd och tramsig. Såhär efteråt har jag insett att ingen runt om mig faktiskt förstod på riktigt hur jag led av detta och många visste inte ens om problemet. Jag antar att jag lärde mig dölja det ganska väl. Men det la grunden för att börja bygga murar av rädslor.

De där murarna skulle raseras och nu hade det börjat gro en tanke i mig, efter att jag hade skrivit in mig i terapi. För att hantera alla känslor kring skilsmässa, en vuxen dotter på väg ur boet och vad som skulle hända med mig då, men kanske framförallt att lära mig bearbeta min dåliga självkänsla och alla mina rädslor var jag tvungen att skaffa hjälp. Och det blev verkligen en fullträff, precis vad jag behövde. Under resans gång konstaterade vi att skräcken för djupt vatten handlade om ren och skär dödsångest. Jag vann över den till slut! Med en enorm vilja och kognitiv terapi gjorde jag det, jag simmade över djupt vatten och vilken känsla det var. Då hade jag också skrivit på kontraktet på en bostadsrätt tio minuters gångväg från havet.

Fler utmaningar

Svanparet fastnade äntligen på bild idag. Emellanåt har jag funderat på om det fanns en mening med att inga av fotona jag försökt ta av dem har blivit lyckade. Nu tror jag nästan att jag räknat ut meningen. Att lära mig leva ensam har varit en enorm utmaning för mig. Efter ett väldigt långt äktenskap och med ett väl sammansvetsat familjeliv fann jag mig stående ganska ensam. Alla beslut, allt görande, tyckande och fixande kunde inte längre bollas med någon utan det var bara att bita ihop och ta tag i det. Många gånger hängde jag på luren till familj och vänner och öste ur mig. Tack alla ni fina, jag nämner inga namn, ni vet.

Det har tagit tid, tårar, ångest och arbete. Många dippar har det varit. Relationer är viktiga, men att behöva vara i ett förhållande för att ha ett egenvärde är inte nödvändigt. Jag vet det nu, men det tog tid. En utmaning som hette duga för mig. Men nu kan jag se par utan att tänka att det måste vara något fel på mig som inte är i en relation. Och äntligen lyckades jag fånga herr och fru Svan på bild!

Lugn och harmoni

En ensam fiskare står där idag igen. Ingen hobby jag har tänkt ta upp, men det ser onekligen väldigt rogivande ut. Ensam med sina tankar, kanske en förhoppning om en god middag på en egenfångad fisk och med ett lugn med sig hem som ger ringar på vattnet en lång stund. Det låter väl inte alls fel. Jag skaffar den harmonin med mina ord och genom att försöka skapa en helhet tillsammans med bilderna.

När jag sitter och skriver eller försöker lära mig bildhantering och fotografi så försvinner tid och rum för mig. Det här är livet och jag är så tacksam för att jag tagit mig såhär långt och skapar utrymme för att finna det lugn och den harmoni som detta ger mig. Det finns mer att ösa ur och jag kommer dela med mig bit för bit.

Trevligt om ni orkat hänga med ända hit idag, välkomna åter!

To belong

Too easy to take for granted

On my one side the waves roll slowly and rhythmically towards the beach and on the other side I hear how it snaps loudly in the canopy. The evening sun warms me nicely and I marvel that we are actually only in early April. Grateful for the opportunity to go here and enjoy all this beautiful. It's too easy to take it for granted!

How often do we forget to appreciate and take advantage of everything we already have? Especially what we are very close to, around us where we go and stand. Both relationships, material things, places and even our own knowledge. Are we really doing justice for everything? Or are we just thirsty for more and more without reflecting anything worthmentioning? We have become so accustomed to life mostly about striving for a lot, without giving time and space to enjoy it, use it and perhaps above all really see and cherish it.

I have walked these paths countless times now, never seem to tire. Each time, the calm settles like cotton in the soul. The words flow in the brain and today I could definitely have had a notebook with me and written down all the sentences that flew around. I'm trying to recall some wording I was thinking about. I land slowly in the knowledge that here I will soon sit and write. Tonight it was just a ride to stretch your legs after a working day. But it rarely is, just a ride. Whatever the weather, there will almost always be some pictures with the mobile phone. I somehow can't stop myself. The SLR camera should be allowed to come with you, but it is a bit more difficult to handle. The images that sweep past as I move create thoughts and words and the energy flows. The joy rises inside me.

How could I belong here?

I promised in the last post to tell you about more occasions that had a big impact on me and that made me feel at home. This particular thing about the sea came to me a little more than three years ago, when I ended up alone in a cabin right here a few weeks. I was in the middle of a separation and felt very bad, afraid of loneliness and completely broken with heartache. Wonderfully nice people around me, but I also knew even then that much I needed to cope on my own. Many hours I spent walking by the sea. Also got the tip to stand on the beach and shout out all my frustration, sadness, anger and all the other emotions that were fought in me. The first few times it was just a paly beep, I felt urdum. But gradually I got braver and in the end there were some abysmal roars that came out. What a relief and what a difference it made! I can really highly recommend it.

On one of these occasions, it suddenly occurred to me how much at home it felt at sea. It gave me peace, harmony and eventually also a sense of security. How could it even be possible, I've been afraid of water almost all my life? I didn't learn to swim until long after my peers and deep water had been a lifelong horror. I still don't know how I got through the compulsory lessons of the school years in the swimming pool, but it went somehow. In my adult life it has hung over me, felt hugely limiting and made me feel ridiculously scared and silly. This is how I realized afterwards that no one around me actually understood how I suffered from this and many did not even know about the problem. I guess I learned to hide it pretty well. But it laid the foundation for starting to build walls of fear.

Those walls were going to be razed and now it had begun to germinate a thought in me, after I had enrolled in therapy. To deal with all the feelings about divorce, an adult daughter coming out of the nest and what would happen to me then, but perhaps above all to learn how to process my low self-esteem and all my fears, I had to get help. And it was really a hit, just what I needed. Along the way, we found that the fear of deep water was about pure agony. I finally beat it! With a huge will and cognitive therapy, I did it, I swam over deep water and what a feeling it was, then I had also signed the contract on a condominium ten minutes walk from the sea.

More challenges

The swan couple finally got caught up in the picture today. From time to time I've wondered if there was a point in none of the photos I've tried to take of them have been successful. Now I almost think I figured out the sentence. Learning to live alone has been a huge challenge for me. After a very long marriage and with a well-knit family life, I found myself standing quite alone. All the decisions, everything making, liking and fixing could no longer be played with anyone, it was just to bite the bullet and grab it. Thank you all fine, I don't mention any names, you know.

It has taken time, tears, anxiety and work. There's been a lot of dips. Relationships are important, but having to be in a relationship to have an intrinsic value is not necessary. I know it now, but it took time. A challenge called good enough for me. But now I can see couples without thinking that there must be something wrong with me that is not in a relationship. And finally I managed to capture Mr and Mrs. Swan on camera!

Peace and harmony

A lone fisherman is standing there again today. No hobby I've been thinking about, but it certainly looks very soothing. Alone with his thoughts, perhaps a hope for a good dinner on a self-caught fish and with a calm with him home that gives ripples for a long while. That doesn't sound wrong at all. I get that harmony with my words and by trying to create a whole together with the images.

When I sit and write or try to learn image management and photography, time and space disappear for me. This is life and I am so grateful that I have made it this far and create space to find the peace and harmony that this gives me. There's more to pour out and I'll share it piece by piece.

Nice if you have the right to keep up all the way here today, welcome back!

#livet #livsresa #life #journeyoflife