Att upptäcka på nytt

Tänder levande ljus en vårdag i maj, mitt på eftermiddagen! Kryper upp i soffan och låter orden flöda fritt. Det är ett ypperligt tillfälle och jag tar en nödvändig paus från omvärlden en stund. Låter blicken vandra till stenarna som jag placerat jämte ljuslyktorna på bordet framför mig. Häromdagen promenerade jag på den steniga delen av stranden här nedanför. Ren meditation att bara gå där och ta in atmosfären och samtidigt få röra på mig. Idag har rörelsen mest bestått av yoga och det är underbart skönt att få lära känna min kropp på olika sätt, som jag väldigt sällan tidigare vare sig gett mig själv tid eller tillit att göra.

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka att jag inte sett eller upplevt olika saker tidigare. Som de pyttesmå eklöven och klasarna på det urgamla trädet vid Kejsardammen. Jag har inte varit där på åratal, men fick för mig att det var hög tid för ett skogsbad nu när bokskogen har slagit ut med sin ljusgröna prakt och ger skogen det där fantastiska ljuset. Bästa tiden på året att ta en skogspromenad enligt min mening. Men även eken har såklart börjat slå ut. Det stadiet har jag aldrig någonsin lagt märke till på just denna sort. Jag blickar upp i trädkronan och tänker att trädet är som en representant för livet, med alla olika grenar som växer fram för varje år som går. Stammen som blir kraftigare och full av fåror av allt som händer runt omkring. Eken, den uråldriga och knotiga, som uthärdar så mycket och ändå står stark genom allt.

Jag kastade också macka vid havet i veckan. Men det är väl en klassiker tänker ni. Det har alla gjort, åtminstone som barn, och antingen misslyckats med att få den att studsa eller varit framgångsrika kastare. Nog har jag försökt alltid, med ett ständigt, stort och ljudligt plumsande. Och gett upp, nöjt mig med att titta på när andra utstuderat och med noggrant val av stenar kastat. Tills i torsdags, bland alla dessa fantastiska stenar. Tar mod till mig och tänker att varför inte. Och lyckas! Inte med många studs på vattenytan, men ändå. Jag har plockat mig själv ur facket "kan inte" och låter mig själv testa det jag finner just för dagen intressant nog. Kanske har styrketräningen och yogan gett mig en annan kroppskontroll? Och tagit fram ett mod. Och definitivt en ny upptäckarlust.

Det är inte bara kroppen jag ger mig chansen att lära känna, det är hela mig. Något jag tror vi kan göra under hela livet. Vi tar oss igenom olika händelser och möts av både upp- och nedgångar under våra levnadsår. Som barn är allting nytt och okänt och vi tar oss an livet med ett nyfiket och rent sinne, utan fördomar och förväntningar. Vi vet inte vad det är att tävla och jämföra. Vi existerar och lär genom att leva och leka, smaka och känna. Vi kommunicerar under en tid med andra språk än ord, men vi lyckas ändå göra oss hörda. Så småningom lär vi oss ord att sätta samman till meningar, men inte underlättar det alltid. I de bästa av världar kan alla nå varandra, beröra varandras innersta på olika sätt.

Det krävs tålamod att förstå varandra. Vi behöver både förmå att formulera vad vi vill säga och vi behöver kunna lyssna och förstå. Inte minst oss själva. Många är de gånger då jag känt att jag inte haft förmågan att få fram det jag önskat. Trots att jag älskar ord i alla dess former. Och känslorna har funnits där, men inte kommunikationsförmågan. Som oftast kanske inte enbart hängt på mig naturligtvis. Jag har alltid tyckt att det var enklare att uttrycka mig i text, i det skrivna ordet. Men det kräver såklart att mina eventuella åhörare är villiga att läsa. Kanske har också känslan hängt ihop med osäkerheten som inträder när jag blir avbruten och bragt ur balans. För hur ofta låter vi varandra tala till punkt. Och bekräftar att vi förstått vad den eller de andra försökt framföra?

Jag säger inte att det är vare sig rätt eller fel, men jag tror verkligen på att vi behöver på allvar prioritera kommunikationen mellan oss människor. För hur många problem och missförstånd uppstår inte genom det osagda? I alla former av relationer, på arbetsplatser och i många andra sammanhang. Många drar sig undan med att de inte vågar, vill eller kan. Men bottnar det inte många gånger i rädsla av olika slag? Kanske en och annan språkpolis har varit i farten. Eller att ämnet är obehagligt. Att vi känner oss otillräckliga eller okunniga. Hur ofta träffar vi inte på människor som är otroligt vältaliga i sammanhang som kretsar kring olika former av kunskap, men som på hemmaplan är lika stumma som fiskar. Känslor är obehagligt att prata om. Men hur ofta lossnar det inte när vi börjar öppna upp oss för varandra och inser att det så många gånger rör sig liknande tankar i våra huvuden och att egentligen är vi kanske rörande ense. Dessutom behöver vi låta varandra veta vad vi tänker, om det ska ske någon utveckling. Det handlar kanske inte enbart om att ha rätt eller fel eller att vinna eller förlora. För mig handlar det i varje fall mer om omtanke, respekt och kärlek. Att vi behöver se varandra för dem vi är. Och då underlättar det om vi har förmågan att bara vara oss själva. Och veta vem vi är då. Men det är bara hur jag tänker.

En fin lördagskväll till er! Sköt om er.

Rediscover

Lights candles on a spring day in May, in the middle of the afternoon! Curls up on the couch and lets the words flow freely. It's a great opportunity and I'm taking a necessary break from the outside world for a while. Lets my eyes wander to the stones I've placed next to the lanterns on the table in front of me. The other day I walked on the rocky part of the beach below. Pure meditation to just go there and take in the atmosphere and at the same time get to move me. Today, the movement has mostly consisted of yoga and it is wonderful to get to know my body in different ways, which I very rarely before either gave myself time or trust to do. I have repeatedly found myself thinking that I have not seen or experienced different things before. Like the tiny oak leaves and bunches on the ancient tree at The Emperor's Pond. I haven't been there in years, but i thought it was high time for a forest bath now that the beech forest has struck out with its light green splendor and gives the forest that amazing light. Best time of year to take a forest walk in my opinion. But the oak has also started to take out, of course. I have never noticed that particular stage on this particular variety. I look up at the crown of the tree and think that the tree is like a representative of life, with all the different branches that emerge with each passing year. The trunk that becomes stronger and full of furie of everything that happens around. The oak, the ancient and gnarled, who endures so much and yet stands strong through it all.

I also threw a sandwich by the sea this week. But i guess it's a classic, you think. Everyone has done that, at least as a child, and either failed to make it bounce or been successful bowlers. I've always tried, with a constant, big and loud plume. And given up, contented me to watch as others studied and with careful selection of stones thrown. Until Last Thursday, among all these amazing stones. Takes courage to me and thinks why not. And succeed! Not with many bounces on the water surface, but still. I have plucked myself out of the tray "can't" and let myself test what I find just for the day interesting enough. Maybe the strength training and yoga have given me a different body control? And brought out a courage. And definitely a new desire to discover.

It's not just the body I'm giving myself the chance to get to know, it's all over me. Something I think we can do all our lives. We get through different events and are met with both ups and downs during our life years. As children, everything is new and unknown and we take on life with a curious and clean mind, without prejudice and expectations. We don't know what it is to compete and compare. We exist and learn by living and playing, tasting and feeling. We communicate for a time with languages other than words, but we still manage to make ourselves heard. Eventually, we learn words to put together into sentences, but it doesn't always make it easier. In the best of worlds, everyone can reach each other, touching each other's innermost in different ways.

It takes patience to understand each other. We need both the ability to formulate what we want to say and we need to be able to listen and understand. Not least ourselves. Many are the times when I felt that I have not had the ability to produce what I wanted. Although I love words in all its forms. And the emotions have been there, but not the communication skills. As usually may not have just hung on me of course. I have always found it easier to express myself in text, in the written word. But of course it requires that my possible audiences are willing to read. Perhaps the feeling has also been linked to the uncertainty that occurs when I am interrupted and burst out of balance. Because how often we let each other talk to the point. And confirm that we understood what the other person or others have tried to say?

I am not saying that it is right or wrong, but I really believe that we need to give serious priority to communication between us people. For how many problems and misunderstandings do not arise from the unsaid? In all forms of relationships, in workplaces and in many other contexts. Many people shy away from the fact that they do not dare, want or can. But does it not stem many times in fear of various kinds? Maybe the occasional language cop has been on the move. Or that the subject is unpleasant. That we feel inadequate or ignorant. How often do we encounter people who are incredibly eloquent in contexts that revolve around different forms of knowledge, but who at home are as dumb as fish. Feelings are unpleasant to talk about. But how often does it come off when we start to open ourselves up to each other and realize that so many times similar thoughts move in our heads and that really we are perhaps touchingly agree. In addition, we need to let each other know what we are thinking, if there is to be any development. It may not be just about being right or wrong or winning or losing. For me, at least it's more about caring, respect and love. That we need to see each other for who we are. And then it makes it easier if we have the ability to just be ourselves. And know who we are then. But that's just how I think.

Have a nice Saturday night! Take care.

#life #communicate #beyou #livet #kommunicera #vardigsjälv