Att vara en motpol

Det är inte alls svårt att balansera tillvaron och vara en motpol när älskade hunden min ger sig själv en vilostund i lugn och ro. Då har jag chans att vara effektiv och "fara runt" med både det ena och det andra. Om jag har lust till det. Om jag har ork till det. Det är bara det lilla problemet att de senaste månaderna har jag oftast också behövt ta den där vilan dessa stunder ... för att ens få till en helt vanlig dag, orka med livets berg- och dalbana och vara den där motpolen Freja behöver i sitt liv.

Jag har skrivit det många gånger förut, livet blir sällan som jag tänker att det ska bli. Tror inte på något sätt att jag är ensam om den tanken. Att ta en timeout var främst tänkt till att ge mig själv mängder av tid att skriva. Tid fri från distraktioner från externa uppdrag och en del annat livet tenderar strössla på våra vägar. Och visst har jag skrivit, men inte alls den mängd eller så strukturerat som jag hoppats. Istället har jag fått finna mig i att återhämtning fick bli första prioritering. Tröttheten som kommer över mig när det blir för intensivt (och det är inte mycket, tro mig!) är obeskrivlig. Men jag har snällt fått acceptera att det är såhär det är nu. Det får ta sin tid helt enkelt. Även om det inte alls är enkelt ... i mitt huvud. Naturen hjälper.

Precis när det börjat kännas som om jag fått lite pejl på hur jag fungerar numera, så slog livet till på nytt. Kanske inte någon stor sak för många, men för mig och mitt känsloregister blev det onödigt besvärligt bland hjärncellerna när en granne nästintill hoppade på mig ute på en parkering, när jag var på väg in för att köpa lite mjölk. Han var ytterst irriterad på att Freja skällde och tyckte att hon varit enormt besvärlig ett par veckor. Han undrade hur "prognosen" såg ut, hur länge skulle det fortsätta? Behöver jag säga att jag var helt oförberedd och blev nästan helt svarslös. Visst skäller hon, men absolut inte mer än en hel del andra hundar i området. Det hade dessutom varit två väldigt varma och kvava veckor, med dålig motion och lite sömn som resultat. Asfaltläggning i området, med höga ljud tidiga morgnar och hela dagar. Vem som helst kunde bli ur gängorna. Eller få stresspåslag.

Men självklart tog jag åt mig mycket mer än vad jag kanske borde ha gjort. Hemma blev ett minfält, av rädsla för att Freja skulle ge så mycket som ett pip ifrån sig. Mig veterligen har hon aldrig stått och skällt oavbrutet, men hon "pratar" gärna när hon blir glad, frustrerad eller vill gå ut samt när hon spejar ut på gatan och någon som för henne verkar suspekt passerar (långtifrån alla, men grannområdena verkar ha gjort just vår lilla gata till en autostrada att passera med allehanda färdmedel för barn, mer eller mindre högljudda, samt hundrastning). Jag stod inte ut och blev enormt ledsen. Så vi flydde fältet ett tag.

Här bodde vi i nästan två veckor! Underbart avkopplande och skönt, mitt ute i skogen. Levde enkelt och i långsamhetens lov. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för att mina föräldrar lånade ut sin husvagn till oss, men inte bara det. De körde dit den och hjälpte mig rigga förtält och allt annat och hade dessutom lunch och fika med sig. Sen kom de och bjöd på kvällsmat en dag också! Och när det var dags att packa ihop fick vi samma hjälp. Tusen, tusen tack mamma och pappa, ni är guld värda! Ni betyder så mycket för mig (och Freja).

Som sagt, mitt ute i skogen på Bokerastens camping i Snogeholms strövområde, mådde vi gott. Hjärtligt välkomnade blev vi också av Destination Snogeholm, där ena halvan varit både granne och kollega (i en annan livstid känns det som!). Att leva campingliv på en sådan här liten camping, där många fler gäster har hund och alla har överseende med att våra djur får lov att höras de med, precis som barn och vuxna, gjorde gott för den känsliga själ jag är. Här är vi välkomna precis som vi är.

Vi anammade en skön dygnsrytm och somnade oftast mycket tidigare än hemma i staden. Ute i naturen blir det mörkt när solen går ner. Punkt. Och ljust när solen går upp. Punkt.

Lite läskigt med kvällsrunda för sent, främst med tanke på vildsvinen, men jag såg till att gå en längre promenad före solnedgång. Sedan njöt vi (eller mest jag då) av solnedgången från antingen husvagnen eller förtältet, med en kvällskopp te och kanske en ljudbok eller bara ljuden från naturen. Jag tror aldrig jag kan få nog av detta! För mig är det den ultimata avkopplingen, att sitta och se naturens skådespel när dagen avslutas och natten tar vid. Vad kan slå det liksom? Rent meditativt och oslagbart, i min mening. Och Frejas sista kissrunda före natten blev bara en sväng i närheten av campingen, men det har jag inte det minsta dåligt samvete för. Inte heller om hon vaknade väldigt tidigt och behövde ut, att vi höll oss i närheten av husvagnen (i pyjamas, tjocktröja och stövlar;)). Vi tog oss tid att gå flera rundor under dagarna och hittade både det ena och det andra i skogen (se fler bilder på Instagram).

Hittade ödehus att fantisera om och börja dagdrömma om alla möjliga historier, vilket fick igång ny skrivinspiration för min del. Fångade en del bilder, men med Freja som sällskap har jag oftast händerna fulla och inte läge för så mycket fotograferande. Hon blev alldeles exalterad av hjortar som kom i stora flockar och rusade förbi oss. Ibland drabbas jag av tvivel, om hon hade haft det bättre hos någon som kunde tillgodose hennes sinne för jakt. Men samtidigt är hon skotträdd, så till den milda grad att hon idag bara ville hem från det som skulle blivit en lugn och skön söndagsmorgon vid havet. Jakt någonstans i omgivningarna och flera skott hördes på avstånd. Freja måste ha hört de första innan jag gjorde det, för hennes reaktion är omedelbar. Inte ens en favoritleksak eller godis av bästa slag kan bryta hennes stresspåslag. Men väl hemma har hon lugnat sig och somnat om. Hur väl känner jag inte igen detta beteende i mig själv, när rädslor slår till! Jag försöker verkligen vara hennes motpol i detta, inte gå upp i varv och inte göra det värre. Men självklart är det svårt att dölja att mitt hjärta går sönder för hennes skull, att se henne så rädd. När jag så väl vet vad rädsla kan ställa till med.

Kursavslutningen i torsdags blev också ett sammelsurium av känslor. De flesta övningarna gick riktigt bra, men överskuggas lätt av att en gick fullständigt åt fanders - inkallning från hopp och lek. Att få släppas fri på en äng med intilliggande stubbåker innebär enorm frihet för Freja och hon tog sig också denna frihet. Sprang som en tok, långa rundor runt oss, bort från oss och tillbaka i en gir för att genast dra åt ett annat håll igen. När hon väl blev infångad (!) fanns det såklart inget annat alternativ än att göra om hela proceduren, för att försöka få ett lyckat resultat med själva inkallningen. Och så blev det till slut, med hjälp av lockande leksak och Anna och Fredriks hjälp. Men inte utan fler långväga rundor av Frejisen, som om hon anade att detta inte kunde få fortsätta och snart skulle ta slut. Hur lätt var det att ösa beröm över henne när hon väl kom på inkallningen? När matte är en del uppstressad, en del uppgiven, en del misslyckande och en del förbannad (på sig själv, på situationen och yttre omständigheter som gjort det svårt att träna på sådant här), för egentligen går det inte att vara arg på hunden ... hon var i himmelriket och vem är inte det när man känner sig fri?

Att arbeta med min egen stress och samtidigt vara en motpol till Frejas form av stress är inte en lätt match och tar väldigt mycket av min kraft, men på hemvägen från kursen dök det ändå upp en kämpaglöd. Hör du Freja, sa jag till henne där i bilen, visst ska vi visa världen att vi kan lösa detta - du och jag! Och när vi behöver hjälp utifrån så ber om vi om den också. För vi ska klara detta! Vi ska inte stressa varandra, vi ska vara bra för varandra och ta hand om varandra. Även om det såklart är jag som behöver vara ledaren. Både för mig själv och Freja.

Vi har anmält oss till den första öppna träningen där vi nu har gått kurs. Och vi har fått ett nytt tips på en inhägnad där vi kan träna ibland. Dessutom är jag i installationstagen av en övervakningskamera här hemma, så att jag själv får koll på om Freja skäller vid de tillfällen jag behöver lämna henne ensam hemma. Håll gärna en tumme för oss.

"Älskade hund, har jag gjort dig stressad med min stress? Har du spätt på min stress genom att vara den du är? Vad är vad i denna livets spiral? Det får vi nog aldrig veta. Och det saknar egentligen betydelse, om jag bara kan sluta ha dåligt samvete för att kanske inte räcka till för dig. Men vi lär oss nya saker varje dag och jag tränar på att vara medveten om hur jag beter mig. Och jag tränar på att vara lugn, något vi båda mår bra av. Vi ska banne mig klara det här! Vi har så många härliga stunder tillsammans också, helt ovärderliga."

#life #gratitude #doglife #family #Freja