Bruset, ögonblick och bra nog

Första hundrundan för dagen är avklarad och bredvid mig finns kaffemuggen och frukostmackan. Utanför fönstret öser regnet ner och varken Freja eller jag har torkat helt efter promenaden än. Men vi har gosat ner oss i sängen igen och startar dagen lugnt. Sådant får vara okej när det står byte av sängkläder och lite städning på agendan idag.

Veckan har rusat förbi och i skrivande stund är det lördag morgon, men det hinner säkerligen bli framåt lunch innan det publiceras. Vad har jag egentligen uträttat denna vecka? Jag vet att jag inte varit overksam, men ändå känner jag mig inte helt nöjd. Flera kvällar har jag stupat i säng mycket tidigare än vanligt, men sömnen har ändå låtit vänta på sig och när den väl infunnit sig har den varit full av tokiga drömmar och jag har vaknat till vid de mest konstiga tider. Dagarna blir sega då och frustrationen växer hos mig. En hel natts ostörd sömn förgyller tillvaron då och då, som tur är. Men jag önskar att de var mer regel än undantag. Jag ser ju helheten i ett annat perspektiv nu, vad som måste till för att just jag ska fungera så bra som möjligt. För att hålla självtvivlet och annat jag brottas med i schack.

Ännu en gång behöver jag påminna mig själv om att inte låta mig påverkas för mycket av bruset från omgivningen, andras göranden och tyckanden. Jag har alltför lätt att ta till mig oro och katastroftankar från omvärlden, känna mig pressad av andras effektivitet och andras rika kunskaper. Glömmer bort att jag lovat mig själv att inte jämföra. Att inte låta gamla mönster tränga fram igen, om att andra alltid vet bättre än vad jag gör. Avfärdar alldeles för ofta tanken om att lyssna på min intuition och gå på min egen magkänsla. Behöver aktivt ta tag i mig själv och hindra mina nedslående tankar från att slåss om uppmärksamhet.

Landar i meditationens lugna tillstånd och låter stillheten ta över. Kommer på att jag faktiskt tagit många sådana tillfällen även utanför själva meditationsstunderna denna vecka. Sköna promenader med Freja i naturen, frukost och skrivstund i bagageluckan hos en sovande hund med naturens ljud runt oss och flera stunder av vaken vila när det behövts.

Vi är alla olika och fungerar på olika sätt, fokuserar på olika saker, fördjupar oss i skilda intressen och har också kunskaper om olika ämnen. Bredvid mig rullar Freja över på rygg och vill bli kliad på magen. Hon njuter av stunden, är bra på det. Hon solar sig i glansen av berömmet hon får av mig när hon samarbetar, när jag blir glad över att hon förstår vad jag menar. Att klappa mig själv på axeln för att jag helt uppenbart var tydlig nog och en god ledare, det glömmer jag helt bort. På samma sätt som jag väldigt sällan uppmärksammat de saker jag gör bra. Ännu mindre att bara vara bra nog. Punkt.

Jag fick nyligen förslag på en daglig uppgift i terapin. Att dagligen se mig själv i spegeln och säga en positiv sak till och om mig själv. Aktivt under trettio dagar och aldrig upprepa de saker jag redan sagt. Jodå, så att ... hur det går? Det känns ju som att stå där och vara självgod, när jag väl kommer på något att säga! Men jag förstår också vitsen med det hela. Back to basic, att tryggt vila i mig själv och det faktum att jag varken är bättre eller sämre än någon annan. Vi är bra nog som vi är, i våra olikheter. Det kan tåla att uppmärksammas, utan att dra det till självgodhet. Somliga är redan bra på att berätta det, har den inneboende tryggheten och vetskapen om sig själva, men glömmer heller inte bort att ge andra bekräftelse. Andra kan vara väldigt bra på att slå sig själv på bröstet, men mindre bra på att se andras kvaliteter (eller i varje fall erkänna dem högt). Och för en del av oss har det tippat över i att ofta se hur bra andra är, medan vi tycker att vi själva aldrig når upp till samma nivå. Det finns plats för acceptans av alla våra olikheter. Vips så har jag faktiskt en målsättning här, att bli bättre på att bekräfta både mina egna och andras kvaliteter! Och för att bli bättre på något så behöver jag öva, öva och öva.

Veckan kanske inte var så overksam när allt kommer omkring. Efter terapisamtal behöver jag reflektera och skriva av mig. Halvdagen med frukost i skogen är guld värd. Arbete ute hos klient. Extra styrelsemöte i bostadsrättsföreningen på grund av beslut kring avgiftshöjning, vilket föranledde extra kontroll och fundering samt lite sammandrag kring ekonomin från min sida men också bekräftelse och tack från en del styrelseledamöter för det. Sådant tar ordentligt på mina krafter numera, därför extra tacksam för bekräftelsen jag fick. Utemöblerna har fått vintertäcke på min terrass. Freja har fått spåra godsak i skogen, förutom alla andra promenader. Vi har också tränat lite andra saker både inom- och utomhus. Och njutit av de små, magiska ögonblicken som dagligen uppstår på skiftande sätt. Om jag bara lyfter blicken och är medvetet närvarande, utan att fastna i dåtiden, utan oro för framtiden eller tankar om borden, måsten och ensamhet.

Ta hand om er och njut av de små ögonblicken!

PS. Som vanligt finns det fler foton på Instagram, välkomna även dit.

#life #ordinary #week #practise