Change of plans

Måndagen startade med en vacker morgonpromenad. Semestern var igång! Brunch med vännerna fanns som första punkt denna förmiddag. Hem och fixa. Och när vi väl hade bordet uppdukat och satt oss ner för att äta och samtala i lugn och ro ... ja, förutom mitt lilla yrväder till hund då förstås, som var överlycklig över nya människor att undersöka, hälsa på och leka med ... då vändes världen upp och ner för mig. Nåja, inte helt och hållet men ganska nära.

Detta ingick definitivt inte i mina semesterplaner ... att efter en bra stund på golvet, med en yrsel från helvetet, bli ivägkörd med ambulans till akuten! Att det dessutom verkade vara en fruktansvärt dålig tajming, med kaosartat många patienter och inte tillräckligt med vare sig personal eller undersökningsrum spädde ytterligare på det lilla måndagsdramat som utspelade sig omkring mig.

För just så kändes det, som om något pågick omkring mig medan jag bara kunde ligga raklång och stilla, om inte världen skulle röra sig i etthundranittio. Markens dragningskraft var enorm och ambulanspersonalens uttryck "karusellyrsel" beskrev ganska väl känslan. Som en djävla (ursäkta) berg- och dalbana med tillägg av centrifugsnurr, om jag försökte resa mig upp. Fantastiskt att bli tvingad att sätta mig rakt upp på en stol när ambulansen kom ... not! Men något lugnad när jag fick veta att det är ett sätt att utesluta stroke på lillhjärnan. Samtidigt väcktes panikkänslan ... allvarliga sjukdomar och tusen tankar tog fart på nytt. Men kommunikativ som jag är, så försökte jag prata så mycket jag kunde med personalen. För att få veta och för att jag dessutom lärt mig att det är ett av mina viktiga redskap för att lugna mig och hålla paniken i styr. Fastän jag egentligen bara ville sova.

Jaja, för att göra en ganska långdragen historia kort, jag blev hemskickad strax före midnatt. Efter nästan tio timmar på akuten, mest väntan men också grundliga undersökningar och tester för att utesluta alla allvarligare åkommor. Mådde prima kan man inte påstå att jag gjorde under dessa undersökningar. Yrsel och illamående går hand i hand, så behöver vi inte orda mer om det. Efter sista blodtrycksmätningarna kunde det åtminstone konstateras att värdena var prima och diagnosen ställdes till akut lägesyrsel, möjligen orsakad av kristallerna i öronen men utan de allra mest typiska symptomen för det. Som läkaren uttryckte det "ofarligt, men icke desto mindre obehagligt". Och det skriver jag absolut under på. Lättad dock, att jag fick bli ordentligt undersökt. En stor eloge till all personal jag kom i kontakt med, vilka hjältar ... jag lider med dem, att jobba under sådan stress och press.

Tur i oturen att jag hade fina vänner på besök och inte var ensam när detta inträffade. Men vad sjutton, även så fruktansvärt frustrerande! När jag nu äntligen, efter ett och ett halvt år ska få börja träffa folk mer frekvent igen, så är jag så himla trevlig att jag står ut i en dryg halvtimme innan jag nästan tuppar av ... ;)

Tacksam var jag tidigare, men gissa hur tacksam jag är nu då ... för att jag lever och för att jag har alla dessa fina människor omkring mig som bryr sig om, hjälper till och visar omtanke. Dotter, föräldrar och vänner. Och hon, den fyrbenta, min lilla mirakelhund (som just nu verkar peaka sin absoluta slyngelperiod hitintills med skällande och allt annat hon kan komma på) min trogna följeslagare som sluter upp vid min sida när jag behöver vila (tappar tålamodet emellanåt och flippar ut) och som får igång mig, motiverar mig att röra på mig och som med sina svansviftningar och glada uppsyn visar mig sin kärlek.

I morse skulle jag och Freja vaknat upp i vackra Tofvehult, tagit en morgonpromenad i den underbara naturen där och sedan mumsat frukostkorg från Lena. Sedan skulle vi fortsatt vår lilla roadtrip till Roteberg och vännerna där. Men att låta bli att sätta mig bakom ratten och ensam köra ca fyrtio mil två dagar i rad känns som ett klokt beslut efter denna veckas start. Läkarens ordination om vila följer jag. Trafiken har nog av vettvillingar som överskattar sin egen förmåga. Därute ska vi vara utvilade och uppmärksamma, för allas säkerhet.

Idag fixade jag vår vanliga, något lite längre morgonpromenad, förbi den där bajstunnan med vacker utsikt. Lika vacker idag som någonsin. Tacksam för det. Extra tacksam. Vi försökte köra lite övningar också, för att möta Frejas behov av stimulans. Tänkte försöka repetera lite från vårens kurs, slyngelkursen ... hon är verkligen där nu, på riktigt. Sju månader och i sitt esse. Kanske behövde vi inte alls någon roadtrip, utan enbart dagar av samvaro att bonda och skapa nya rutiner att leva efter nu när valpstadiet defintivt är över. Någon liten utflykt, en fika här eller där, en cabbetur om vädret tillåter, träffa lite vänner under lugna former och massor av vistelse i naturen.

Jag fick mig i varje fall en ordentlig tankeställare för egen del. Både under förra helgens fördjupning i kvinnocirkeln och under timmar av väntan på akuten. Jag har "här och nu", det är allt jag egentligen vet något om. Att göra det bästa av stunden, lämna det förflutna bakom mig, tacksam för allt som varit och bara ta med mig de nyttiga lärdomarna framåt, inse vad jag kan påverka och vad som ligger utanför min förmåga att göra något åt, vara och agera i medvetenhet och kanske låta besluten ta lite längre tid, även de små. Det är klart att jag kommer planera lite, men också fortsätta ha i åtanke att det kanske inte alltid blir som tänkt ... men det behöver inte bli sämre för det. Vem vet vad meningen med allt detta var ... men någon mening är jag övertygad om att det är. Jag kan bara inte se vilken än.

Med blåbär som fina vännerna lämnade kvar i måndags, jordgubbar mina goa föräldrar hade med sig igår kväll (och kvällsmat med för den delen!), lite yoghurt och lokal honung och en stor kopp kaffe med mjölk startar jag denna torsdag i lugn och ro. Freja har somnat efter morgonpromenaden, efter lite gruffande på okända ljud utanför fönstret. Det känns fint att vara tillbaka bland orden och bilderna. Ingen stress och just nu inga större "berg att bestiga". Vi tar dagen som den kommer och ser vad framtiden har att erbjuda. Tacksam och förundrad över allt det vackra vi har omkring oss. I am alive and I am good enough.

Sköt om er och kika gärna på fler bilder från veckan på Instagram<3

#alive #drama #thoughts #grateful #awareness