Det kan vara trixigt ...

... att förstå livet. Den för mig viktiga tryggheten jag alltid funnit i hemmets lugna vrå, inom mina egna fyra väggar. Den som jag en gång tvivlade så starkt på att jag skulle fixa på egen hand, på enbart mina egna två ben, men som infunnit sig inte enbart i hemmet utan även inom mig. Var jag än befinner mig. En visdom jag önskat att jag haft långt, långt tidigare i livet. Självklart kan det skaka till ibland, av olika skäl. Och inte känner jag mig överdrivet trygg i livets alla olika hänseenden. Men jag tror också att det är i den känslan det lilla drivet framåt föds, en nyfikenhet blandat med lite rädsla ... för vad som komma skall. För nog börjar det bli dags för något nytt? På något område i livet. Säger hon som tidigare ogillat förändringar av alla de slag.

(En liten parantes, till bilden ovan ... min lilla Freja har blivit "stora tjejen", hon löper för första gången i sitt liv. Och verkar inte alls gilla vad som pågår i hennes kropp, stackaren. Det pips, suckas, vankas omkring, bäddas och stökas innan hon kommer till ro. Mysa nära matte verkar vara helt uteslutet och inga leksaker verkar roliga, inte ens en ny nalle (som till och med piper) eller tuggben. Hon kissar dessutom femtioelva gånger när vi är ute! Jag försöker vara tålmodigt lugn och sansad för att ge henne trygghet, men hon svarar med att knappt ens verka vilja kännas vid mig emellanåt. Hm, tonåringsvibbar ...!)

Vid upprepade tillfällen och på skilda sätt har en uppmaning om "att gå utanför min komfortzon" kommit till mig. Beroende på ur vilket perspektiv jag betraktar mina förehavanden, kan jag tycka att tidvis är det vad jag ofta behövt göra på senare år. Men också helt frivilligt valt att ta itu med inom flera områden. Att ta klivet helt ur min komfortzon har jag däremot aldrig vågat. Vad skulle jag göra? Vad skulle det innebära? Hur skulle det se ut? Vem skulle jag bli? Men samtidigt ... tänk om jag helt och hållet skulle hitta "hem"?!

"Hem" behöver inte alltid innebära en plats eller ett boende. För mig kan det lika gärna vara att "känna mig hemma" i en situation, i en relation eller i ett skeende i livet. Jag känner mig hemma vid havet (observera vid, inte så mycket på), i skogen såväl som i de öppna landskapen. Bergslandskap (och fjäll) lockar mig. Absolut att en del faktiska och specifika platser har lockat fram känslan betydligt enklare i mig. Liksom i möten med en del människor. När det på något sätt bara känns så naturligt att det inte finns något som helst att ifrågasätta, fundera eller tveka över. Ett par av ställena i Skottland tog mig med sådan storm att jag nästan tappade andan. Hade jag fått frågan just i den stunden, om att bosätta mig där, hade jag nog inte tvekat. Det roliga eller intressanta var, att det var inte de mest uppenbara och självklara platserna, men det kan vi ta en annan gång. Det hade ju såklart funnits en hel rad praktiska detaljer också ... men det tar vi inte hänsyn till idag. De personliga "mötena" får vara mina egna, privata. Och rent praktiskt är det ingen hemlighet att skrivandet får mig att känna mig hemma, var jag än befinner mig.

Jag passerade den här vackra väggen vid en av mina planlösa roadtrips i somras. Har ingen aning om varför den är målad där, på en industribyggnad i utkanten av Hammenhög. Om någon vet skulle jag gärna höra historien bakom eller anledningen till att den finns där. Ett sådant färgstarkt blickfång mitt bland det slätstrukna. Hon fångade mig den där dagen.

Men det där är för övrigt en grej jag tagit mig för om somrarna de senaste tre åren ... att ta cabben och planlöst åka ut dit vägarna bär mig för dagen. Ibland har jag snurrat runt på Österlen och plötsligt befunnit mig i samma lilla by eller vägkorsning som för någon timme sedan. Jag hittar fortfarande inte så bra därute, som ni kanske förstår. Men det får symbolisera livet i stort. Jag snurrar runt i livet, precis som på vägarna. Och kanske är det så jag behöver göra för att upptäcka min egen väg. Jag måste erkänna att den nya trenden med "vanlife" fascinerar mig, lika mycket som hela grejen skrämmer mig. Jag skulle gärna leva ännu mycket enklare än vad jag gör, men att ta steget dit ... släppa allt och börja om? Jag som inte ens fullföljde att påbörja ännu en ny rensning av hemmet igår ... haha.

Jag har släppt taget om väldigt mycket som jag förut värdesatte högt. Väldigt många saker, men också genomgått förändringsfas efter förändringsfas, som syns mer på insidan än på utsidan och omkring mig. En hel del som väldigt få känner till eller ens förnimmer. Men för min egen del kan jag nästan undra vem hon egentligen var, när jag ser mig själv på bilder från förr. Tänker närmast på hur jag var och vad jag tyckte var så himla viktigt. Misstolka mig inte, jag är tacksam för mitt liv. Ett bra liv på så många sätt! Det har lett mig fram till den kvinna jag är idag. Vissa lärdomar önskade jag mig inte, men de ledde fram till tydliga och viktiga insikter som jag uppenbarligen behövde ta till mig. Jag väljer att tänka att det har med den där meningen med allt att göra och hur lång tid det kan ta att förstå den. "Man förstår livet baklänges - men måste leva det framlänges" säger Soren Kierkegaard.

"Understand life is a pure living experience." Ytterligare ett citat, detta från Yogitea på min lilla påse härom kvällen, passar också bra in här. Ja, det kan ju verkligen vara lite trixigt ... att förstå livet. Och för att göra det behöver jag såklart också leva det. Vilket går att göra på väldigt många olika sätt. Men det viktigaste är kanske att vara medveten om hur jag lever och om det överensstämmer med vad jag verkligen, innerst inne, vill. Innan det helt plöstligt är över en dag.

Vad får mig då på dessa tankar? Den sista söndagen i augusti och den sista dagen på min semester. Ren och skär söndagsångest? Gråvädret? Är det mina funderingar på om lite nya rutiner ska få ta form? Den skakiga starten på min semester, som absolut fick mig att tänka till om vad som är viktigt? Eller det faktum att jag kanske börjar bli redo för att låta livet ta lite nya vändningar? Kanske är det helt enkelt min rastlösa tonårshund som smittar av sig;) Det behöver inte vara så drastiskt som det kanske låter. Men kan hända att jag har trampat i samma spår tillräckligt länge nu.

Till en början ska jag nog nöja mig med rutiner och lite rensning;)

Önskar alla som kikar in här en fin söndagskväll och en härlig start på veckan som kommer!

#life #thoughts