Det vackra, helt nära

Så kapitulerade även jag och stannade vid ett rapsfält för att dokumentera denna fantastiskt gula fägring som poppar upp både här och där i vårt landskap. Precis vad jag behövde efter en lång och intensiv arbetsdag för hjärnkontoret. Att hoppa av bilen, smyga in i hörnet av åkern och dra in doften av de solvarma blommorna och höra surret av insekterna gjorde mumma för själen. Blicka ut över fälten och bara få känna friheten en liten stund. I det enkla bor det vackra, står det på min temugg hemma i skåpet. Och visst är det så.

En insikt som blir klarare och klarare för varje gång jag vänder och vrider på den. Att titta tillräckligt länge och klarsynt för att se det vackra där jag befinner mig. För att uppskatta och vara tacksam för det jag har, för det som är bra och för det som fungerar. När jag fokuserar mest på det blir också de tyngre bitarna lite lättare att hantera. Det är så lätt att längta bort, längta efter det jag inte har och tro att bara jag kan ta mig dit så blir allting lite bättre eller rent av toppen. Men om jag stannar till ett litet tag och tänker efter, inte är det så dåligt som det redan är? Det finns lägen som varit både bättre och sämre absolut, men om jag rannsakar mig ärligt så är helheten inget att klaga på. Och rapsfältet blir med ens ännu gulare och himlen ännu lite klarare blå.

Men ibland kan vägen ändå kännas lång, väldigt lång. Och längs den finns än det ena och än det andra att låta sig distraheras av. Både på gott och på ont. Emellanåt tappar jag sikte på målen och irrar runt, letar nytt och mer eller grottar ner mig i detaljer. Eller tar mig pauser för att rensa tankarna, pauser som kan bli väldigt långa. Som ett rapsfält som stjäl hela min uppmärksamhet för en stund. Men den stunden gav mig ny energi och då är det värt varenda sekund, trots att det var en avstickare på hemfärden. Ofta lär jag mig något nytt vid de där tillfällena. Eller får en insikt eller ny infallsvinkel på något problem jag bråkat med i huvudet. Därför konstaterar jag att vägen i livet sällan är så rak som på fotot. Jag tror det är rent av nödvändigt med de där kringelikrokarna för att uppnå bästa möjliga resultat.

Och jag vill poängtera att jag inte skriver slutresultat. För vi slutar aldrig utvecklas och förändras, det är en del av livet. Även om vi ibland inte vill erkänna det. Av egen erfarenhet skulle jag vilja påstå att det är en av de bättre insikterna jag gjort, att förstå att det där med att fastna i en bild av sig själv som oföränderlig leder inte till något bra.

Det är aldrig för sent att upptäcka nya saker om sig själv och inse att vi är så mycket mer mångsidiga än vad vi kanske trott från början. Vi kan, i olika sammanhang, sticka ut och växa lite högre för en stund. Det är okej att göra det, även om andra runt om inte är i samma takt. Likt rapsblommorna kan vi låta varandra växa parallellt, stötta varandra när vindarna blåser hårdare men inte hindra och hämma varandra när det är lugnt.

Jag är medveten om att jag lovade receptinslag i förra veckan, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. När bild och text stämmer överens kommer även receptkategorin få sina inslag. Den där tekniken vill inte riktigt som jag i alla lägen. Men jag lär mig något nytt varje gång jag försöker mig på något jag inte testat förut.

Vill ni se ett par extra rapsbilder, välkomna att kika in på mitt Instagramkonto genom att klicka på ikonen. Och lova mig nu att ni stannar upp en stund och ser det vackra ni har omkring er!

The beautiful, very close

So I also surrendered and stopped at a rapefield to document this amazing yellow fallow that pops up both here and there in our landscape. Just what I needed after a long and intense working day for the brain office. Jumping off the car, sneaking into the corner of the field and pulling in the scent of the sun-warmed flowers and hearing the buzz of the insects made mummfor the soul. Look out over the fields and just feel the freedom for a little while. In the simple living the beautiful, it says on my tea mug at home in the cupboard. And of course it is.

An insight that becomes clearer and clearer every time I turn and turn it. To look long enough and lucid to see the beauty of where I am. To appreciate and be grateful for what I have, for what is good and for what works. When I focus mostly on it, the heavier pieces also become a little easier to handle. It's so easy to long away, long for what I don't have and think that only I can get there, everything gets a little better or downright top. But if I stay for a little while and think about it, isn't it as bad as it already is? There are situations that have been both better and worse absolutely, but if I examine myself honestly, the whole is nothing to complain about. And the rapefield becomes even yellower and the sky even a little clearer blue.

But sometimes the road can still feel long, very long. And along it there is one and the other to be distracted by, both for better or for worse. From time to time I lose sight of the targets and sibut around, looking new and more or cave me into details. Or take me breaks to clear my mind, breaks that can get very long. Like a rape field that steals all my attention for a while. But that moment gave me new energy and then it's worth every second, even though it was a detour on the way home. Often I learn something new on those occasions. Or get an insight or new approach to any problem I've been arguing with in my head. Therefore, I note that the path in life is rarely as straight as in the photo. I think it is even necessary to have those peripheral hooks to achieve the best possible result.

And I want to point out that I don't write final results. Because we never stop evolving and change, it's part of life. From my own experience, I would say that it is one of the better insights I have made, to understand that getting caught up in an image of oneself as immutable does not lead to anything good.

It's never too late to discover new things about yourself and realize that we're so much more versatile than we might have thought from the beginning. We can, in different contexts, stand out and grow a little higher for a while. It's okay to do it, even if others around are not at the same rate. Like the rapeseed flowers, we can let each other grow in parallel, supporting each other when the winds blow harder but not stopping and inhibiting each other when it's calm.

I am aware that I promised formula last week, but anyone waiting for something good never waits too long. When the image and text match, the recipe category will also have its features. That technique doesn't really want me at all times. But I learn something new every time I try something I haven't tried before.

If you would like to see a couple of extra rape pictures, please check out my Instagram account by clicking on the icon. And promise me now that you will pause for a moment and see the beauty you have around you!

#life #livet