En del av mitt hjärta

Jag låter den rutiga halsduken värma runt min hals under den kyliga kvällspromenaden. Vi hade tur och hann nästan hela turen före regnet. Nu öser det ner och det känns bara skönt att få sjunka ner i soffan igen och titta klart på filmen jag började se tidigare. Fredagskväll och jag tillåter mig att bara få vara trött efter veckan som gått. Men trött och nöjd!

Det där med att välja film kan vara en riktig utmaning för mig (inte kräsen, bara humörstyrd), därför bestämde jag mig för att ge första bästa som dök upp när jag startade filmkanalen en chans ... julfilm (så otippat;)) och feelgood. Toppen, precis vad mitt trötta huvud behövde. Förutsägbar och enkel, med de vanligt förekommande förvecklingarna i dessa romantiska historier och självklart med det förväntade slutet. Men den utspelade sig på ett slott i Skottland, fullt tillräckligt för att locka mig ... och hur stor är sannolikheten liksom? När det är på pricken två år sedan jag var där!

Jag slår en blick ut genom fönstret och ser att regnet fortsätter ihärdigt. Exakt så var det den 26 november 2019 i Perth också. Genomblöt steg jag in i den lilla hotellfoajén och checkade in på Sunbank House Hotel, förbokade kvällens delikata trerättersmeny och förvissade mig om att det fanns möjlighet för en liten whisky i loungen före middagen. Efter ombyte till torra kläder och skor blev jag väl omhändertagen och fick både en "dram" och "crisps" samt blev introducerad för skotsk musik i högtalarna. "Slàinte" (skål på gäliska)! Jag mådde helt plötsligt som en prinsessa.

Jag visste att två intensiva dagar väntade och hade redan sinnet fullt av intryck efter ett och ett halvt dygn i Edinburgh samt tågresa och regnig promenad genom Perth från tågstationen. En tur som förlängdes avsevärt eftersom jag verkligen inte hade förutsett att den kortare vägen till hotellet, över en tågbro, bestod av blott en halvmeter bred gångbana kloss intill järnvägsrälsen med endast ett nät emellan. Hal som sjutton var den också. Det glesa staketet ner mot vattnet ska vi inte ens nämna! Jag såg redan de svarta tidningsrubrikerna i morgontidningen framför mig ... baxade raskt ner resväskan för trappan igen och tog den långa vägen runt till nästa bro. En stadig bilbro med breda trottoarer vid varje sida. Jag fick vara modig nog som faktiskt planerat och åkt iväg på den här resan alldeles på egen hand. Ingen att hålla i handen och totalt utlämnad till främlingar för eventuella råd och hjälp.

Efterföljande morgon fick jag avnjuta frukosten i mittenfönstret på bottenvåningen, med en ljuvlig utsikt över Perth och det skotska landskapet som bredde ut sig runt omkring samhället. Floden Tay skymtade också, den jag fruktat att ramla i kvällen före. Men borta var alla tveksamheter och jag såg istället fram emot att få träffa mina två ciceroner, Kristy och Richard samt deras hund Bella. För er som är intresserade av att läsa mer om mina dagar med denna underbara trio, fotograferande och hänförande vyer så finns det tidigare blogginlägg och flera inlägg på mitt Instagram. Jag kommer åter till den här resan lite titt som tätt, den förändrade nämligen en hel del i mig.

Den på något sätt tillförde ytterligare en dimension till mitt liv. Jag såg helt plötsligt sidor av mig själv som jag inte visste existerade. Framförallt öppnade jag upp för insikten att jag njöt av äventyret det var för mig och att jag inte hade så himla stort behov av att dela det med någon, inte på det vis jag trott i hela mitt långa liv! Visst är det alltid roligt att dela upplevelser och att sedan minnas dem tillsammans, men det är ingen förutsättning för att verkligen genomföra dem.

Mina självvalda utmaningar med resan i sig och fotograferingen, som många kanske skulle bedöma som simpla, blev en vändpunkt för mig. Det här var min grej och ingenting som jag gjorde för någon annan eller för att imponera på någon. Utom möjligen för att bevisa för mig själv att jag klarade av mycket mer än vad jag någonsin trott! Jag behövde verkligen denna resa och hade det inte varit för pandemin tror jag att jag varit tillbaka där minst en gång, helst en riktigt lång vistelse.

Jag upplevde det som om jag äntligen hittade hem. Inte nödvändigtvis att jag behöver bosätta mig just i Skottland, även om landet verkligen levde upp till mina förväntningar på ett nästan overkligt sätt. Magiskt! Trots sitt oberäkneliga väder. Jag längtar tillbaka varenda gång ett minne dyker upp eller jag ser en bild. Eller som idag, när jag ser en film där frukostbordet står placerat som mitt, även om jag inte befann mig i ett slott.

Jag hittade hem till mig själv, närmade mig mitt inre jag, min kärna. Det blev startskottet till min fortsatta resa inåt i mig själv. En resa som förmodligen kommer fortsätta genom hela livet, nu när jag väl har börjat. Jag förändras i samma takt som jag lär mig nya saker, både om mig själv och det runt omkring mig. När medvetenheten blir mer klar, när stillhet får råda och tankarna mer kan betraktas än följas på rutin ... då händer det något fint i mig. Då kan jag se den kvinna ta form som jag vill vara. När jag lyckas koppla ur den gamla invanda autopiloten, med många nedvärderande och förminskande tankar som tog form för så väldigt länge sedan, då hittar jag en trygg och lugn kvinna som står fint på egna ben och tror lite mer på sig själv. Med det sagt utesluter jag inte på något sätt vare sig resesällskap eller livskamrat igen i framtiden. Inget jag direkt styr över.

En tidig morgon uppe i Glen Coe, en novembermorgon för två år sedan. Känslan går inte att beskriva! Tydligen var min tajming alldeles ypperlig, inte en turist (mer än jag själv) i sikte. Bara några enstaka fotografer här och var. Och mestadels otrolig tur med vädret. Ganska kallt att sporta omkring i klänning, genomföra ombyte utanför bilen och blåste gjorde det som sjutton när vi kom en bit upp i bergen. Men vilket äventyr ... för alltid i mitt hjärta! I själva verket tror jag att jag lämnade kvar en bit där, av mitt hjärta alltså.<3 Idag lägger jag fler av mina egna mobilfoton på Insta och i helgen dyker förmodligen några av Kristys bilder på mig upp där också. Om jag är på det humöret;)

Jag är fullt medveten om att jag inte sett tillräckligt av vårt eget, vackra och avlånga land och vilket som kommer först på min agenda ... att göra en Sverigetur eller återvända till Skottland ... det får framtida möjligheter, min ekonomi och kanske eventuellt också ett virus avgöra. Vem hade trott att 2020 och stora delar av 2021 skulle vändas upp och ner?!

Sen har jag ju en fyrbent kompis också att ta hänsyn till nu. Freja "krutpaket" är kanske än så länge inte lämpligt resesällskap på långresor. Vi får se hur allting artar sig. 2022 lär bli ytterligare ett hundår så att säga, med fokus på uppfostran av en slyngelhund och en massa lärdomar för hennes matte.

Nu när det närmar sig avslut av ett år som gått och början på ett nytt har jag börjat tänka mer på kompassen och riktningen igen. Det har känts både som om hösten varit lång och som om den susat förbi. Låter kanske märkligt, men så upplever jag det. Jag avser stilla mig ytterligare och smälta de lärdomar och kunskaper jag fångat upp under en tid. Tror det blir en bra lösning för mig. Vad livet sedan har i beredskap kan ingen veta. Men jag fortsätter tänka att det bästa har inte hänt än. Vara nyfiken på livet. Annars kan det lätt bli lite ensamt, trist och tråkigt. Sköt om er och ha en underbar första advent!<3

#Scotland #adventure #memories #life