En oinbjuden gäst

Ett lätt stråk av oro i kroppen, från ingenstans. Som om en extra skugga dyker upp vid min sida. En känsla av motstånd och tyngd, oftast följd av stor matthet. En stickande känsla i kroppen, efter flera försök att dra djupt efter andan. Korta, snabba andetag som aldrig når magen, om ens bröstet. De stannar i halsen, så snustorr att jag knappt kan svälja. Hjärtslagen ökar markant i hastighet och svetten bryter fram i både panna, nacke och rygg. En känsla av overklighet blixtrar förbi. Jag och "Skuggan" går nu en kamp i mitt inre. Jag hinner tänka "det här går inte, jag kan inte, jag orkar inte, jag får inte luft" innan jag lyckas samla mig tillräckligt för att återta kontrollen över mina andetag. För att lugnt och stilla kunna dra det där djupa, efterlängtade andetaget som hjälper kroppen att börja slappna av igen. Skuggan bleknar. "Faran" är över. Men tröttheten kvarstår. Svag och orkeslös, dränerad på kraft.

Jag har varit med om det så många gånger förut, känner så väl igen alltihop. Men jag var nästan helt säker på att jag var "botad". Så fel jag hade! Panikångesten försöker fortfarande få mig i sitt grepp. Dyker upp som en oinbjuden gäst.

Att sätta ord på mina känslor och upplevelser kring detta har alltid varit svårt. Det allra första mötet med denna skräck hade jag som 20-åring. Varför kunde inte jag vara lika bra, lika orädd och stark som alla andra? Jag tror att jag skämdes över det jag såg som en stor svaghet hos mig själv. Jag var annorlunda och det var en besvärlig och jobbig tanke. Jag förstod inte ens vad som hände med mig och vården tog ett strumaprov, konstaterade att jag var frisk ... och gjorde inte mer. Minns jag rätt frågade de mig nog om jag kanske inte satte lite för stor press på mig själv. En klapp på axeln och ett råd om att lugna ner mig.

Egentligen var det inte alls konstigt att jag långt senare i livet även drabbades av utmattning, men det är en annan historia. Ändå hänger alltihop samman. Små och stora händelser, alla möten vi får vara med om, kanske isolerade på sitt sätt men ändå sammanflätade i en stor väv. Gles på sina ställen, desto tätare på andra. Denna livets förunderliga väv. Det är inte förrän nu, efter så många år, som jag kan se helheten.

För fyra och ett halvt år sedan lärde jag mig, med hjälp av terapi, att medvetet möta ångesten när den gör sig påmind. Då jobbade vi med min, så gott som livslånga, rädsla att simma på djupt vatten. Låta ångestvågen rulla in, erkänna den och mjukt följa med, låta den ebba ut. Istället för att göra hårt motstånd och drabbas av rädslan och paniken som annars omedelbart dyker upp. En medveten och lugn andning har stor betydelse.

Den inre kampen med "Skuggan" blir nu mer som en kram mellan vänner. Eller bekanta, vi nöjer oss med det. En oinbjuden gäst jag helst blir av med så fort som möjligt, men är hövlig nog att ändå hälsa välkommen när den knackar på. Jag får god hjälp av dessa redskap nu. Försöker låta bli att tänka på hur livet kunde sett ut om jag fått den kunskapen långt, långt tidigare. Tacksam för att jag kan göra något nu, för att hjälpa mig själv.

En stor skillnad är också att jag idag lägger korten på bordet och tar klivet ut i ljuset, berättar öppet om mina upplevelser. Pratar med min omgivning. Det hjälper. Det gör mig stark att dela, att visa min sårbarhet och vara ärlig både mot mig själv och andra. Jag skäms inte längre. Jag är modig. Tänker istället att det är kanske just detta som är meningen att jag ska göra ... dela och prata högt om dessa jobbiga stunder som tar så mycket kraft ifrån mig.

Tänk om någon kan känna igen sig och få hjälp och tröst i att läsa dessa rader! Som vågar berätta och börja leta efter hjälp innan det blir en alldeles för stor begränsning i livet. För en begränsning kan jag verkligen intyga att det har varit! Helt onödiga barriärer av rädsla för situationer som skulle kunna framkalla min panikångest. Det blir besvärligt att undvika till slut, hitta på ursäkter och bli fruktansvärt tråkig. En trygghetsnarkoman de luxe! Kontrollbehov, planering och listskrivande. Och sömnlösa nätter om någon "skrämmande" uppgift ändå väntade, som inte hade gått att undvika. Detta pågick i alldeles för många år.

Ångrar jag att jag inte försökte prata mer öppet och ärligt om detta? JA, det gör jag verkligen! Det var inte så enkelt att jag bara var rädd för en massa saker (simma där jag inte bottnade, köra bil, ta mig över broar, vistas på bryggor, prata med människor jag inte kände osv.) ... jag var helt enkelt livrädd för att panikångesten skulle komma tillbaka. För att tappa kontrollen och visa min sårbarhet. Stå där och visa min svaghet och otillräcklighet. Skämma ut min familj. Men det var mina egna tankar. Jag anklagar absolut inte någon i min omgivning! Det känns viktigt för mig att påpeka. Jag byggde så många murar av dessa evinnerliga rädslor! Men det var då, gjort är gjort. Nu vet jag bättre.

Jag gled in i mitt yrkesliv på ett bananskal, något jag misstänker att jag inte är ensam om. Så småningom blev det tryggt och stabilt, man vet vad man har men inte vad man får. Det var inte min dröm, men jag hade kontroll. Tills jag en dag inte hade det längre.

Att jobba som administratör och redovisningsekonom i mindre företag kräver ett brett kunskapsregister. Jag vet, så att säga, lite om mycket. Hinner inte nörda ner mig och skaffa mer djuplodande kunskaper. Och bör helst vara lite här och där på en och samma gång. Dessutom är man oftast ensam i den rollen hos småföretagen.

"En omhändertagande, noggrann och högkänslig själ i en patriarkal värld känner sig kanske aldrig helt tillräcklig och duglig?" Den här meningen dök upp i mitt sinne alldeles nyligen. Det är väl egentligen länge sedan jag insåg att jag alltid har arbetat emot mitt naturliga flöde. En mjukis, en romantiker, en skrivande själ med kreativa drömmar. Vad gör hon i en roll som handlar enbart om pengar och prestation, ordning och reda?

Jag vet nu att jag duger och att jag gör bra saker. Att jag omöjligen kan veta allt om allt. Och att jag gör så gott jag kan, med de förutsättningar som finns. Men jag måste påminna mig själv om det mest hela tiden. Ibland glömmer jag av det. När det snurrar på lite fort, med både roliga och mindre roliga saker.

Jag är noggrann, kanske alldeles för mycket för mitt eget bästa har jag fått höra först i år. Jag vill att allt ska bli korrekt, men jag har slappnat av betydligt. Mår jag bra av att tvinga mig till detta? Tveksamt. Med högkänsligheten följer också en del gupp i vägbanan, som inte alltid är så lätta att förstå och hantera. Jag jobbar på det.

Balansen är viktig för mig och jag har fått insikt genom kvinnocirkeln att det främst handlar om den mellan de maskulina och feminina krafterna ... något som finns i oss alla. Det handlar om kontakten vi har med oss själva och varandra. Att vara i stillhet. Medvetenhet. Acceptans. Förankring. Förundran. Omtanke. Kärlek. Och inte minst kommunikation!

Jag behöver min omgivning, lika mycket som jag behöver mig själv. Att få vandra parallellt som individer med samma värde, finnas till för mig, dig och alla andra och tillsammans må så bra det bara går i varje ögonblick. Här och nu, den enda stund jag kan påverka och vara helt närvarande i. Det är något jag behöver jobba vidare med på min resa framåt i livet. Oavsett vilken riktning min väg, mina mål och drömmar tar. Jag är öppen för alla möjligheter!

Jag hoppas mina rader sår ett frö hos någon av er och att ni kanske delar vidare, sår nya frön att växa sig starka. <3

#life #panicdisorder #share #honesty #livet #panikångest #dela #ärlighet