Enmanskonferens, fler stigar och ingen kontaktannons

Regnet smattrar mot rutorna och vinden viner i den smala springan jag lämnat öppen i sovrumsfönstret. Långt ifrån tidigare solsken i veckan. Jag lyckades visst somna till slut ändå, trots den stora, fulla och klart lysande månen igår kväll. Vacker så att det nästan gör ont i själen, men ack vad den ofta får mig ur balans. Om inte mentalt alltid, så rent kroppsligt, när jag går omkring och känner mig som en vattenmelon eller suktar efter salt och sött på ett sånt där osunt och ohälsosamt sätt. Jag slår långsamt upp ögonen och sträcker på mig. Vaknar med håret fortfarande i svans, upptäcker jag till min förvåning. Rättar till kuddarna lite, som hamnat i en salig röra, vänder mig om och drar täcket långt upp till öronen igen. Fullständigt legalt en regnig lördagsmorgon. Att bara andas, finnas till och dagdrömma en liten stund.

Men ganska snart vill jag ändå stiga upp och plocka fram min frukost, känna kaffedoften i köket och förbereda min yoghurtskål med de färska jordgubbarna jag fick som en liten överraskning igår av min omtänksamma väninna. Vi åt en härlig lunch på fina Ystad Saltsjöbad och kunde avsluta med en stund i solen på deras vackra terrass, med ett glittrande hav i vårt blickfång. Alltid lika trevliga samtal och det känns som om det var alldeles för länge sen sist. Men det är en sån befriande känsla med vänner som vi bara kan ta upp tråden med på nytt när vi träffas och där vi aldrig hinner prata "färdigt". Är ni med mig? Där ämnena på något sätt aldrig tar slut. Oavsett hur länge vi känt varandra eller om vi har gemensamma intressen, liknande yrken eller vad det än kan vara.

Min inledning på juni har varit riktigt intensiv, lite berg- och dalbana, men veckan har flugit förbi. Inledningsvis en heldagstur med cabben på Österlen en solig och sommarvarm måndag, där Skåne visade sig från sin absolut bästa sida och med förhållandevis folktomma platser. Jag avnjöt en enkel men alldeles förträfflig lunch i Kivik, körde vidare mot Knäbäckshusen och tog min eftermiddagsfika på stranden där. Det måste vara en av mina favoritplatser på jorden, ja åtminstone i Skåne ... så otroligt berest är jag inte. Visste ni att den lilla byn flyttades i sin helhet på 1950-talet? En promenad längs med den enda, lilla bygatan är ett måste för mig när jag besöker denna lugna, vackra plats. Nåja, tidigt på säsongen och det jobbades på för fullt i flera av husen med diverse renoveringar. Därav inte något trevligt foto, lyckades inte med att undvika bilar och byggnadsställningar.

Måndagens lilla kombinerade enmanskonferens och roadtrip följdes av tre intensiva arbetsdagar med siffror, siffror och återigen en massa siffror. Jag måste erkänna att det dränerar mig en hel del på energi. Men jag har sysslat med det här så länge, en del sitter i ryggmärgen och det drar ju faktiskt in till mitt överlevande och kompenseras såklart mycket när jag den här veckan är ute och jobbar på plats, får träffa människor och till och med får lite bekräftelse på att jag gör något rätt.

Jag är också otroligt stolt, tacksam och glad över att jag fick chansen och vågade ta steget att starta upp mitt lilla företag för ett år sedan. Planerna och tankarna kring verksamheten har förändrats något under den här tiden och pandemin har också gjort sitt till att jag tagit dagarna lite som de kommit ett tag och inte fyllt den tidigare studietiden med nya uppdrag. Istället tar jag chansen att utvärdera, omvärdera och fundera över hur en fortsättning skulle kunna se ut. Allt kan hända, om inte annat så bevisar åtminstone tiden vi lever i just nu det, och det är inte fel med flera ben att stå på så att säga. Min önskan är att även kunna finna vägar för lite kreativt och inspirerande arbete. Det finns definitivt drömmar, men om de är genomförbara och skulle kunna generera någon inkomst får framtiden utvisa. Tid att leva är minst lika viktig som den för att överleva, om inte ännu viktigare på sätt och vis. En kombination är det ultimata skulle vi kanske kunna konstatera.

Kikar jag bakåt finns det också smärtsamma och ganska chockartade bevis för att allt kan hända. Men jag använder mest tankar på det som varit för att se hur långt jag tagit mig framåt och vilka förändringar jag genomgått. Jag väljer att se den tid som förflutit som en lärdom och bevarar i övrigt mest de vackra och fina minnena som också finns. Skulle jag gå omkring och fundera på vad som kunde gjorts annorlunda eller känna ångest över felaktiga val och beslut skulle jag kasta bort det liv jag har möjlighet att leva nu. Då finns det en överhängande risk att drunkna i negativa mönster och bli bitter. Och där vill jag absolut inte vara! Låt vara att jag ibland kan vara lite självömkande i berg- och dalbanans bottenläge, men då brukar jag ta till lite humor och försöka få lite självdistans. Blir möjligen något syrlig gentemot det manliga släktet, men det är fortfarande med glimten i ögat. Jag vet att någonstans därute finns det fortfarande guldkorn ... om någon av dessa är ämnad för mig har jag inte den blekaste aning om, men det här är ingen kontaktannons och ni lär heller inte få se mig i någon sådan. Not my cup of tea!

Att hitta vägar att må så bra som det bara är möjligt har blivit något av det som driver mig mest. Det har alltid varit viktigt för mig, men jag har inte lyssnat tillräckligt på mig själv och min kropp. Varit alltför rädd för vad andra ska tycka. Där har jag kommit långt på vägen, som tur är. Jag har också lätt för att låta mig påverkas alltför mycket av min omgivning och behöver verkligen se till att befinna mig på ställen i livet som för mig i den riktning där jag får blomma och samla näring och energi. Och jag har upptäckt att det oftast inte behövs så komplicerade saker för att hitta dessa tillfällen. Att bara vara mig själv, se hur jag kan använda det jag redan har och vara tacksam för allt det vackra som också omger mig och alla andra, trots allt som händer i världen. Vi är alla lika mycket värda, vi har rätt till våra åsikter och min övertygelse är att vi kan manifestera dessa även i det lilla med hur vi behandlar oss själva och vår omgivning. Det börjar där, i oss själva, för att sprida ringar på vattnet. När vi mår bra och finner trygghet i oss själva sprider vi även det till vår omgivning. Och ingen, absolut ingen, är mer eller mindre värd än någon annan! När rädslor inför det okända får ta över våra tankar och sinnen händer otäcka saker. Många är snabba att yttra sig på olika sätt och stå på barrikaderna, medan andra är lite mer stillsamma. Alla sorter behövs, så länge vi inte bara stoppar huvudet i sanden och låtsas som ingenting. I alla sammanhang. Kärlek, omtanke och respekt för oss själva och varandra.

Jag har för avsikt att fortsätta vara försiktig i mitt umgänge och inte bli en orsak till att smittspridningen tar ökad fart, men jag känner att jag lättat något och är glad för att jag den här veckan på ett förståndigt sätt har kunnat träffa människor och fått vara lite social igen. Jag har inte för avsikt att börja bygga mänskliga pyramider, delta i demonstrationståg eller liknande, men nästa vecka börjar yogan på utegymmet för min del och jag behöver också hitta en ny rutin för övriga träningen nu när mina sex veckor av onlineträning är över. Jag smygstartar lite försiktigt idag ;) Det är ändå alldeles för ostadigt väder för en cabbetur!

Ha en fin helg, alla ni som tagit er ända hit ner i dagens inlägg!

Jag har ingen aning om vem ni är eller hur många ni är, men det betyder ändå mycket när ni trycker på det lilla hjärtat<3 Guld värt ska ni veta.

PS. Någon har undrat över en engelsk version och jag jobbar på det, håll ut! Jag brukar tipsa om att använda Google translate så länge. Jag fortsätter göra inlägg på engelska på mitt instagramkonto och lägger lite fler foton där än här.

One-man conference, more trails and no personals

The rain is sizzling against the windows and the wind wines in the narrow slot I left open in the bedroom window. Far from earlier sunshine of the week. I did manage to go to some end anyway, despite the big, full and brightly shining moon last night. Beautiful so that it almost hurts the soul, but oh what it often gets me off balance. If not mentally always, so purely bodily, when I walk around feeling like a watermelon or chastising for salt and sweet in such an unhealthy and unhealthy way. I slowly open my eyes and stretch. Waking up with my hair still in my tail, I discover to my surprise. Corrects the pillows a bit, which ended up in a blessed mess, turns me around and pulls the blanket far up to the ears again. Quite legally, a rainy Saturday morning. Just breathing, being around and daydreaming for a little while.

But pretty soon I still want to get up and pick up my breakfast, smell the coffee in the kitchen and prepare my yogurt bowl with the fresh strawberries I got as a little surprise yesterday from my caring friend. We had a lovely lunch at the nice Ystad Salt sjöbad and could finish with a moment in the sun on their beautiful terrace, with a glittering sea in our eye catcher. Always nice conversations and it feels like it was way too long ago last time. But it is such a liberating feeling with friends that we can only take up the thread with again when we meet and where we never have time to talk "finished". Are you with me? Where the subjects somehow never end. No matter how long we've known each other or whether we have common interests, similar professions or whatever it may be.

My start to June has been really intense, a little roller coaster, but the week has flown by. Initially a full day tour with cabben on Österlen on a sunny and summer warm Monday, where Skåne showed itself from its absolute best side and with relatively empty places. I enjoyed a simple but very excellent lunch in Kivik, drove on to Knäbäckshusen and took my afternoon coffee on the beach there. It must be one of my favorite places on earth, well at least in Skåne... I'm not so incredibly well traveled. Did you know that the small village was moved in its entirety in the 1950s? A walk along the single, small village street is a must for me when I visit this quiet, beautiful place. Well, early in the season and it was worked on full in several of the houses with various renovations. Hence not a nice photo, did not succeed in avoiding cars and scaffolding.

Monday's small combined one-man conference and roadtrip was followed by three intensive working days with numbers, numbers and again a lot of numbers. I have to admit it drains me a lot of energy. But I've been doing this for so long, some people are in the spinal cord and it actually pulls in to my survivor and is compensated of course a lot when I'm out working on the spot, get to meet people and even get some confirmation that I'm doing something right.

I am also incredibly proud, grateful and happy that I got the chance and dared to take the step to start up my small company a year ago. The plans and thoughts about the business have changed somewhat during this time and the pandemic has also done its bit that I have taken the days a bit as they have come for a while and not filled the previous study period with new assignments. Instead, I take the opportunity to evaluate, re-evaluate and consider what a continuation might look like. Anything can happen, if nothing else, at least the time we live in right now proves it, and it is not wrong with several legs to stand on so to speak. My wish is to also be able to find ways for some creative and inspiring work. There are definitely dreams, but if they are feasible and could generate any income, the future will tell. Time to live is at least as important as that for survival, if not more important in a way.

If I look back, there is also painful and rather shocking evidence that anything can happen. But I use the most thoughts on what has been to see how far I have come forward and what changes I have undergone. I choose to see the time that has passed as a lesson and otherwise preserve most of the beautiful and beautiful memories that also exist. Should I go around thinking about what could have been done differently or feel anxious about wrong choices and decisions, I would throw away the life I am able to live now. Then there is an imminent risk of drowning in negative patterns and becoming bitter. And I certainly don't want to be there! Albeit that Sometimes I can be a bit self-pitying in the bottom position of the roller coaster, but then I usually resort to a little humor and try to get some self-distance. Possibly becomes somewhat acidic towards the male genus, but it is still with a twinkle in the eye. I know that somewhere out there there is still grain of gold... if any of these are meant for me, I do not have the faintest idea, but this is not a personals ad and you will not see me in any such. Not my cup of tea!

Finding ways to feel as good as possible has become one of the things that drives me the most. It's always been important to me, but I haven't listened enough to myself and my body. Been too afraid of what others will think. That's where I've come a long way, luckily. I also find it easy to allow myself to be influenced too much by my surroundings and really need to make sure to be in places in life that take me in the direction where I get to flower and collect nourishment and energy. And I've found that usually it doesn't take such complicated things to find these occasions. Just being myself, seeing how I can use what I already have and being grateful for all the beauty that also surrounds me and everyone else, despite everything that happens in the world. We are all equally worthy, we are entitled to our opinions and my belief is that we can manifest these even in the small part of how we treat ourselves and our surroundings. It starts there, in ourselves, to spread ripples on the water. When we feel good and find security in ourselves, we also spread it to our surroundings. And no one, absolutely no one, is more or less worth than anyone else! When fears about the unknown take over our thoughts and minds, nasty things happen. Many are quick to speak out in different ways and stand on the barricades, while others are a little more sedate. All varieties are needed, as long as we don't just put our heads in the sand and pretend like nothing. In all contexts. Love, care and respect for ourselves and each other.

I intend to continue to be careful in my interactions and not become a reason why the spread of infection is gaining momentum, but I feel that I have lightened something and am happy that this week I have been able to meet people wisely and have had to be a bit social again. I don't intend to start building human pyramids, take part in demonstration trains or the like, but next week yoga starts at the outdoor gym for me and I also need to find a new routine for the rest of the training now that my six weeks of online training is over. I'll sneak off a little gently today ;) It's still way too unstable weather for a cabbetur!!

Have a nice weekend, all of you who have come all the way down here in today's post!

I have no idea who you are or how many you are, but it still means a lot when you press the little heart<3 Gold worth you should know.

PS. Someone has been wondering about an English version and I'm working on it, hang in there! I usually recommend using Google translate for so long. I continue to post in English on my Instagram account and post a little more photos there than here.

#livet #tankar #juni #roadtrip #life #thoughts #June