Ensam är inte starkast

En självsådd överlevare mitt i den egenhändigt lagda stensättningen. Räddade ett foto innan vi råkade trampa ner den igår, tror vi gjorde oss lite skyldiga alla tre. Men idag har den ändå hämtat sig lite, trots att den troligen är på väg att blomma ut. Men den kommer igen! Låt oss åtminstone hoppas det. Precis som med allting annat och alla dagar i vår tillvaro, hoppet om att komma igen och bli starkare, friskare och gladare.

Vaknade tidigt i morse, drog upp rullgardinen och kunde, för allra första gången sedan jag flyttade hit, känna lite privat sfär i dagsljus trots att jag bor mitt i ett gytter av boenden. Ett trevligt och lugnt område i och för sig, ännu mer så när byggdammet lägger sig från alla nybyggena runt omkring (om ett antal år!). Mycket över att önska i logistik och jag kan inte låta bli att undra över hur mycket kommunikation som egentligen råder i vårt samhälle, när nya bostadsområden planeras. Från mina år på arkitektbyrå snappade jag upp att det inte alltid går att lasta arkitekterna, även om de är ett släkte för sig;) Jag arbetade med ekonomin även på den tiden, men det gick inte att undgå de livliga diskussionerna kring fikabordet ... som alltid och så gott som uteslutande handlade om deras arbete. Till en början intressant, men medan åren gick blev det rent deprimerande och inte vågade jag säga något heller. Bland alla akademiker stod lilla jag och kände mig mest "från landet". Det är lite komiskt, idag hade jag förmodligen vågat be dem skärpa sig emellanåt och slappna av, för att kanske se varandra också som medmänniskor och inte bara som de duktiga arkitekterna de var/är. Vi behöver varandra på en arbetsplats för att må så bra vi bara kan.

Åren och händelser i livet förändrar oss verkligen. Den person jag är idag hade passat tusen gånger bättre i den tjänsten, men jag vet också att jag idag inte skulle välja att arbeta i en större stad om jag kunde undvika det. Jag trivs egentligen allra bäst på landet och i naturen, men ser också fördelarna med att i min nuvarande livssituation bo lite mer centralt.

Och nu har vi då äntligen fått till en bra lösning för att få lite insynsskydd och en mer ombonad terrass. Och jag skriver vi, för utan mina föräldrars hjälp hade detta inte blivit verklighet. Idéerna är gemensamt tankearbete, hälften av materialet födelsedagspresent och massor med arbete har min pappa lagt ner på själva konstruktionen. Igår hjälptes vi åt att få dem på plats. Mest mamma och pappa då, eftersom vi ska försöka att hålla de rekommenderade avstånden och jag vill inte på något sätt utsätta dem för några risker! Men utomhus, med nydiskad och spritad mugg kunde jag ändå bjuda på en 11-kopp och en liten, men välbehövlig paus. Att slå ner järnspett är inte alltid helt enkelt.

Resten av dagen spenderade jag där och bara njöt! Flyttade runt krukor och boade in mig på nytt, kopplade av i däckstolen, solade (jodå, hela eftermiddagen sken solen från klarblå himmel) och läste. Höll på att glömma laga mat, men det blev den hemlagade pizzan och ett glas rosé därute, innan solen gick ner. Jag är mina föräldrar evigt tacksam för all hjälp och stöttning, jag är lyckligt lottad som kan ha kontakt med dem och få umgås om än på avstånd. Det måhända att jag i mångt och mycket har haft viljan och också genomfört mycket på egen hand de senaste åren, men det har varit mer för att bevisa för mig själv att jag klarar av långt mycket mer än jag någonsin föreställt mig. Men hur vi än vrider och vänder på det så är inte ensam starkast. Ensam kan vara stark, hur stark som helst faktiskt, men inte starkast i längden.

Kanske för jag detta resonemang mest kring helhetsbilden, starkare, friskare och gladare. Rent av lycklig. Känslomänniska som jag är har kanske helheten väldigt mycket större betydelse för mig, jag vet inte. Men två citat har kommit i min väg, ett av dem på en tavla som hängt med ganska länge nu, "Happiness is not a destination. It is a way of life." och ett dök upp på den där lilla etiketten som hänger på Yogi teernas påsar, "Happiness is actually an art of living, which is in us."

Och visst ligger det mycket i dessa ord eller hur? Och då menar jag inte att vi ska gå omkring och tvinga oss att tänka positivt hela tiden. Det blir mer någon slags "backfire" av det skulle jag vilja påstå. När jag har mina lågperioder ser jag rött om någon ber mig tänka positivt. En lärdom som jag däremot tagit med mig från föreläsningar, terapi, träningen och ett retreat jag deltog i för ett par år sedan är att emellanåt låta mig skifta perspektiv, försätta mig i ett annat läge, skifta fokus eller vända på steken så att säga.

Kör jag fast går jag ofta till havet, sätter mig på en sten och tittar ut mot horisonten. Eller bara går och går. Tänker på saker som fungerar, som är bra som de är. Går jag bet på ett marklyft kan jag ta några varv i gymmet och sen prova igen, kanske sänka vikten och börja om. Eller inse att det var en sådan dag helt enkelt. Skriva hjälper mig oftast alldeles otroligt mycket. Först skriver jag av mig all frustration, ilska, besvikelse, ensamhet eller vad det kan vara som stör mitt sinne. Efter det är gjort och avklarat, uttömt ska det vara. Alla små korn som ligger där och gnager, ut med alltihop. Men efter det så är det dags att lyfta fram allt jag är tacksam för. Allt som är bra, som fungerar och som jag är glad för att jag redan har.

I de lägena upplever jag att det är betydligt lättare att se lyckan i de små, vardagliga sakerna som vi alla har i våra liv. Att stå där i köket vid kaffemaskinen på morgonen, stanna upp för några sekunder och dra in den ljuvliga doften. Lyssna på favoritmusiken (som strömmar ur högtalaren just nu) och känna det rycka i lite i kroppen av rytmen.

Men ibland behöver jag någon som påminner mig. Det kan vara en lösryckt kommentar i ett meddelande eller på sociala medier som gör mig lite gladare. Det kan också vara en peppande kommentar på gymmet (som jag lär mig att leva utan just nu) eller faktiskt bara ett enkelt "hej", att någon ser mig. Och det är så jag menar när jag påstår att ensam är inte starkast. Vi behöver alla varandra, i olika relationer. Att känna samhörighet på något sätt är en stor bit av helhetsbilden och hjälper till att lyfta övriga bitar till nya höjder.

Jag är grymt tacksam för alla fina människor som funnits och finns där för mig på ett eller annat sätt. Det var nog ett tag sedan jag påpekade det, men utan er som burit mig när jag mått som sämst och haft så lite självkänsla, som peppat mig när jag återfått styrka och som hejat och pratat och sett mig, gått långa promenader och pratat i timtal ... utan er hade jag inte kunnat känna den lycka jag känner idag. Jag gör själv jobbet, men behöver er alla ändå!

Njut en fin söndag! Se det lilla vackra och känn lyckan. Sköt om er!

Alone is not the strongest!

A self-seeded survivor in the middle of the self-laid stone. Saved a photo before we accidentally stepped it down yesterday, think we got ourselves a little guilty all three. But today it has still recovered a bit, even though it is probably about to bloom out. But it's coming again! Let's hope so, just as with everything else and every day of our existence, the hope of coming back and becoming stronger, healthier and happier.

Woke up early this morning, pulled up the blind and could, for the very first time since I moved here, feel a little private sphere in daylight even though I live in the middle of a conmesis of accommodation. A nice and quiet area in and of itself, even more so when the building settles from all the new buildings around (in a number of years!). Much to be desired in logistics and I can not help but wonder how much communication actually prevails in our society, when new residential areas are planned. From my years at the architectural firm, I picked up that it is not always possible to load the architects, even if they are a genus of themselves;) I was working with the economy even at the time, but there was no escaping the lively discussions around the coffee table ... which was always and almost exclusively about their work. At first interesting, but as the years went by it became downright depressing and i didn't dare say anything either. Among all the academics, little me stood and felt mostly "from the country". It is a bit comical, today I had probably dared to ask them to tighten up from time to time and relax, to perhaps see each other also as fellow human beings and not just as the talented architects they were / are. We need each other in a workplace to feel as good as we can.

The years and events of life really change us. The person I am today would have been a thousand times better suited to that position, but I also know that today I would not choose to work in a larger city if I could avoid it.

And now we have finally got a good solution to get some privacy and a more snug terrace. And I write, because without my parents' help, this would not have come true. The ideas are joint thought work, half of the material birthday gift and lots of work my dad has put into the actual construction. Yesterday we helped get them in place. Mostly mom and dad then, because we're going to try to keep the recommended distances and I don't want to put them in any way at any risk! But outdoors, with a freshly washed and scattered mug, I could still offer an 11-cup and a small, but much needed break. Knocking down iron skewers is not always easy.

The rest of the day I spent there and just enjoyed! Moved around pots and boade me in again, relaxed in the deck chair, sunbathed (yes, all afternoon the sun shone from the clear blue sky) and read. Was about to forget to cook, but it became the homemade pizza and a glass of rosé out there, before the sun went down. I am eternally grateful for all the help and support, I am fortunate to be able to connect with them and get to socialize albeit from a distance. It may have been very much the will and also done a lot on my own in recent years, but it has been more to prove to myself that I can do far more than I ever imagined. But no matter how we twist and turn it, it's not alone the strongest. Alone can be strong, how strong any time actually, but not strongest in the long run.

Perhaps I bring this reasoning mostly about the overall picture, stronger, healthier and happier. It's just happy. The emotional person that I am may have a lot more importance to me, I don't know. But two quotes have come my way, one of them on a painting that has been hanging around for quite some time now, "Happiness is not a destination. It is a way of life."." and one appeared on that little label that hangs on the Yogi teas bags, "Happiness is actually an art of living, which is in us."

And of course there's a lot in those words, isn't there? And I don't mean that we should go around forcing ourselves to think positively all the time. It becomes more some kind ofbackfireof that, I would say. When I have my low periods, I see red if someone asks me to think positively. One lesson I have taken with me from lectures, therapy, training and a retreat I attended a couple of years ago is to occasionally let me shift perspective, put myself in a different position, shift focus or turn the steak so to speak.

If I get stuck, I often go to the sea, sit on a rock and look out at the horizon. Or just go and go. Thinking about things that work, that are good as they are. If I bet on a ground lift, I can take a few laps in the gym and then try again, maybe lower the weight and start over. Or realize it was such a day simply. Writing usually helps me incredibly much. First, I write off all the frustration, anger, disappointment, loneliness or whatever it may be that disturbs my mind. After it is done and completed, exhausted it should be. All the little grains that lie there gnawing, out with it all. But after that, it's time to highlight everything I'm grateful for. All that is good, that works and that I'm glad Because I already have.

In these situations, I find it much easier to see happiness in the small, everyday things that we all have in our lives. To stand there in the kitchen by the coffee machine in the morning, stop for a few seconds and draw in the lovely scent. Listen to your favorite music (streaming out of the speaker right now) and feel it twitch a little in the body of the rhythm.

But sometimes I need someone to remind me. It can be a loose-moving comment in a message or on social media that makes me a little happier. It can also be a peppery comment at the gym (which I'm learning to live without right now) or actually just a simple "hello", that someone sees me. And that's what I mean when I say that alone is not the strongest. We all need each other, in different relationships. Feeling connected in any way is a big part of the overall picture and helps to lift the other pieces to new heights.

I am cruelly grateful for all the great people who have been there and are there for me in one way or another. It's probably been a while since I pointed it out, but without you who carried me when I measured my worst and had so little self-esteem, which peppered me when I regained strength and who cheered and talked and seen me, gone long walks and talked for hours ... without you, I would not have been able to feel the happiness I feel today. I do the job myself, but I need you all anyway!

Enjoy a nice Sunday! See the little beautiful and feel the happiness. Take care!

#life #quotes #happiness #livet #citat #lycka