Fantasier, en autobot och smörbrynt rabarber

Inte är det så märkligt om tankarna flyr till Bröderna Lejonhjärta när den här vyn uppenbarar sig? Eller är det bara jag, i skepnaden av den obotlige romantikern, som får sådana associationer? Det är lätt att drunkna i all blomsterprakt, drömma sig bortom krönet och fundera över vad som döljer sig där framme. Lika fascinerande är blomsterskruden ackompanjerad av en grå och molnig himmel, som i fullt solsken. Personligen föredrar jag den trolska stämningen som uppstår i de något dunkla färgskiftningarna i molnigt väder.

Det är som om nyanserna framträder lite tydligare och jag blir inte så bländad. Ungefär som när dagarna nu lunkar på stillsamt och jag har tid över att både reflektera framåt, bakåt och bara vara just nu. Inte som när solen bländar och lyser upp allt på en gång. Som när allting rullar på i hög hastighet och jag vare sig hinner smälta det som för mig framåt eller arbeta med det som håller mig kvar i ett obeslutsamt och tveksamt grepp.

Jag är inte det minsta missnöjd med att bara gå omkring och fånga bilder av omgivningarna, blommor i mina föräldrars trädgård, på min egen terrass eller på väg ner till havet. Faktum är att jag ännu en gång överraskar mig själv. Den här gången med att upptäcka hur lite jag egentligen behöver för att känna lycka och glädje. Och hur mycket lättare jag har för att "gilla läget" i olika situationer numera. Just upptäckten av hur mycket som ligger i min egen tanke och kraft, har hjälpt mig att ta mig igenom många dalgångar i livet. (Vill ni ser mer blommor så kika in på mitt Instagram under dagen, där hamnar det strax fler foton.)

Att utforska vilka områden och vad det är som får mig att må bra, vad som hjälper när dagarna ter sig sega och trista, ger ett mycket större perspektiv på livet och vad det är som egentligen betyder något. Jag tjatar kanske om att lära känna mig själv, men jag tycker det har gett mig så enormt mycket att börja utforska vem jag egentligen är. Och att det är helt okej att vara som jag är, när jag är den jag trivs med att vara. Att det verkligen inte spelar någon roll vad andra tycker och tänker då. Inte så länge jag är nöjd, glad och mår bra med den jag är. Tänker att det löser sig själv på vägen då, att vi hittar vår "vargflock" på det viset ... när vi är oss själva. Att vi verkligen lägger vikt vid att leva våra liv på ett sätt som får oss att må bra och inte försöker göra om vare sig oss själva eller någon annan. Inte tvinga oss till saker för att passa in, inte slå knut på oss själva för att bli omtyckta, inte gå över några gränser för att bli accepterade.

Den enda jag behöver utmana är mig själv, med det som lockar och intresserar och där det finns en stark vilja till förändring och utveckling. Som ibland kan vara en väldigt enkel väg och ibland en betydligt tuffare strid att ta. För min egen del trivs jag väldigt bra med att ömsom vara fullkomligt nöjd med tillvaron och tidvis förändras och utvecklas. Framåt går det hela tiden, även om det vissa dagar känns som om jag tar två steg bakåt. Huvudsaken är att jag känner att jag lever och har förmågan att njuta av livet, vad det än bär med sig. Alla dagar är inte en dans på rosor, men även de gråaste av grå dagar är jag tacksam för att jag kan välja att dra in den ljuvaste blomdoften, känna den härliga smaken av en god maträtt, ge mig på ett utmanande marklyftspass (åh, vad jag längtar!) eller bara njuta av livet under en lång promenad. Jag måste nog erkänna att jag är en livsnjutare och det är kanske så att det är det som är min drivkraft till syvende och sist.

Fredagsmys igår och efter Österlensparris och ett glas rosé var jag sugen på en klassisk filmkväll. Till och med jag har tröttnat på romantiska komedier eller redan sett både de som är värda att ses och de som aldrig borde producerats, men jag var ändå sugen på lite mer verklighetsflykt. Och inte hade jag lust att se om fantasy och äventyr som Harry Potter och Sagan om ringen heller. Jag var på väg att ge upp och ta till en bok istället, när blicken föll på Bumblebee. Så ja, igår stiftade jag bekantskap med en autobot. Troligtvis kände jag honom sen tidigare, eftersom jag sett åtminstone någon av Transformers-filmerna en gång i tiden. Men jag tror jag hoppar att skaffa mig en autobot. Jag är fortfarande mer inne på en fyrbent, pälsig vän. Filmen passade dock mig, jag vill ha en go' känsla i kroppen när jag ska somna. Men inte hjälpte det med en nymåne i omlopp. Det blir kanske till att ta en powernap idag.

Inte fel med en stillsam lördag att bara göra det som faller mig in. Det blir definitivt bakat med rabarber idag, eftersom jag fick dra några i mina föräldrars trädgård igår. Tänker mig en fyllning av smörbrynt rabarber i muffins kanske, det dök bara upp i tanken. Jag gillar att testa sådana påhitt, det kan sluta hur som helst. Och jag har varit sugen på att damma av pastamaskinen ett tag. Kan hända det blir en pastarätt med blåmusslor ikväll. Om jag inte nördar ner mig i fotokursen eller skrivande idag. Härligt att inte ha en enda tid att passa vissa dagar! Sköt om er och se till att skaffa er en underbar dag!

Fantasies, an autobot and butter-browned rhubarb

Isn't it so strange if thoughts run to the Brothers Lionheart when this view appears? Or is it just me, in the guise of the incurable romantic, who gets such associations? It is easy to drown in all the splendour of flowers, dream beyond the crest and think about what is hidden up front. Equally fascinating is the flower jar accompanied by a grey and cloudy sky, as in full sunshine. Personally, I prefer the magical atmosphere that arises in the somewhat obscure color shifts in cloudy weather.

It's as if the nuances appear a little clearer and I don't get so dazzled. Much like when the days now loom quietly and I have time to both reflect forward, backward and just be right now. Not like when the sun dazzles and lights everything up at once. Like when everything rolls on at high speed and I neither have time to digest what brings me forward or work with what keeps me in an indecisive and questionable grip.

I'm not in the least bit dissatisfied with just walking around and capturing pictures of the surroundings, flowers in my parents' garden, on my own terrace or heading down to the sea. In fact, I once again surprise myself. This time with discovering how little I really need to feel happiness and joy. And how much easier I have to "like the situation" in different situations nowadays. The very discovery of how much lies in my own thought and power, has helped me to get through many valleys of life. (If you want to see more flowers, check out my Instagram during the day, where there will be more photos.)

Exploring which areas and what it is that makes me feel good, what helps when the days seem tough and dull, gives a much bigger perspective on life and what it is that really matters. I may be nagging about getting to know myself, but I think it has given me so much to start exploring who I really am. And that it's okay to be who I am, when I'm who I enjoy being. That it really does not matter what others think and think then. Not as long as I'm happy, happy and feeling good with who I am. Thinking that it solves itself on the way then, that we find our "wolf pack" that way ... when we are ourselves. That we really put emphasis on living our lives in a way that makes us feel good and not try to redo ourselves or anyone else. Don't force us to things to fit in, don't tie the knot on ourselves to be liked, don't cross any boundaries to be accepted.

The only thing I need to challenge is myself, with what attracts and interests and where there is a strong desire for change and development. Which can sometimes be a very simple path and sometimes a much tougher battle to take. For my part, I am very happy to be completely satisfied with life and at times change and develop. It's going forward all the time, even if on some days I feel like I'm taking two steps back. Every day is not a dance of roses, but even the greyest of grey days I am grateful that I can choose to draw in the sweetest smell of flowers, feel the lovely taste of a good dish, give me a challenging groundlift pass (oh , how I long!) or just enjoy life during a long walk. I must admit that I am a life-lover and it is perhaps the case that that is my driving force at the end of the day.

Cosy Friday yesterday and after Österlensparris and a glass of rosé, I was hungry for a classic movie evening. Even I've grown tired of romantic comedies or already seen both those worth seeing and those that should never have been produced, but I was still hungry for a little more reality flight. And I didn't want to see about fantasy and adventure like Harry Potter and The Lord of the Rings either. I was about to give up and take to a book instead, when my eyes fell on Bumblebee. So yes, yesterday I made acquaintance with an autobot. I probably knew him from before, because I've seen at least one of the Transformers movies once. But I think I'm jumping to get myself an autobot. I'm still more into a four-legged, furry friend. The film suited me, however, I want a go' feeling in my body when I'm going to go to asleep. But it didn't help with a new moon in circulation. Maybe it'll be a powernap today.

Not wrong with a quiet Saturday to just do what falls into my mind. It definitely gets baked with rhubarb today, because I had to pull some in my parents' garden yesterday. Thinking of a filling of butter-browned rhubarb into muffins maybe, it just popped up in the tank. I like to try such inventions, it can end anyway. And I've been in the mood to dust off the pasta machine for a while. Could happen it'll be a pasta dish with mussels tonight. Unless I'm nerding myself down in the photography course or writing today. Great not to have a single time to fit some days! Take care of yourselves and make sure you get yourself a wonderful day!

#livet #life #imagine #me #blossom