För känslans skull

Jag gör mig en balja kaffe med massor av varm mjölk i, samtidigt som brödrosten tar hand om ett par rejäla skivor surdegslevain. Piffar till frukostbrickan med ett par satsumas och kryper in under filten med datorn i knäet och Freja vid mina fötter. Längtan efter att dela ett blogginlägg tog överhand och tid finns när planen för lördagsförmiddagen fick skjutas på framtiden. Jag skickar varma och kärleksfulla tankar till både min väninna och alla andra som kanske behöver det idag. Passar på att ge mig själv en kram också. Det har varit ett rätt kämpigt halvår, som absolut känns som om det går åt rätt håll men som fortfarande lätt får sig en törn när kroppen protesterar.

Mörkret har kommit med full kraft och plötsligt blev det vinter även i Skåne. Jag misströstar egentligen inte, tycker om våra årstidsskiftningar. Men jag märker att min kropp har svårt att hänga med i de snabba övergångarna. Att manipulera med tiden både vår och höst rubbar min cykel på något sätt. Temperaturväxlingar från femton plus och vindstilla (oroväckande för klimatet med sådan temperatur i november) till runt nollgradigt och skapligt kraftfulla vindar gör väl sitt till också, kan jag tänka mig. Ändå drog gårdagens kvällspromenad fram ett stort leende på mina läppar. Stora snöflingor föll i mängder (med skånska mått mätt) och Freja försökte fånga alla. Hon såg så rolig ut, uttryckte både förvåning och frustration med hela sin kropp. Undrar hur mycket en hund minns egentligen? Det har nog inte varit så mycket snö sedan hon föddes.

Medan vi gick där tror jag nästan att jag drabbades av lite julstämning, trots att väldigt få snöflingor blev så speciellt långvariga. Den smög sig på och överraskade mig. Det handlar inte om en massa överdriven hysteri kring pyntande, klappar, bakning, städning och sånt. "Been there, done that!" alldeles för många gånger tidigare i livet. Nej, det här handlar om en speciell känsla så främmande och avlägsen att jag tror den härstammar ända från min barndom. Framkallad av dofter och intryck. Med glimtar endast framträdande under min egen dotters uppväxt. Från minnen som den gången hon somnade praktiskt taget under granen efter att vi klätt den, hela familjen tillsammans. Hur hennes ögon tindrade och hon nästan andlöst hängde upp kulorna i granen med stort allvar. Då var det jag som fick lägga band på mig och inte styra hur granen såg ut. Efter hand som hon växte upp växte också det estetiska sinnet och vi enades om olika färgteman varje år och en del kulor kunde rent av bli bannlysta. Jag har bara kvar några få nostalgiska och vackra kulor, men någon gran har det inte blivit de senaste åren. En liten gran i kruka fick jag av mina föräldrar första julen här i Ystad, som nu har växt till sig utomhus och får bära ljusslinga från och med advent. Av olika skäl har det inte blivit någon fullstor gran de senaste åren, men jag kan fortfarande sakna den känsla som den ger ett hem i juletider. Kanske skaffar jag några grenar att ha i kruka i år, stora nog att kunna bära ett par kulor. Enbart för känslans skull.

Min timeout blev inte som jag tänkte från början, inte alls! Mycket av tiden som skulle ha fullt fokus på mitt skrivande har istället handlat om återhämtning för både kropp och hjärna. Ett bra tag har jag mest känt mig ledsen och trött över det. Men för någon vecka sedan började jag se det ur ett annat perspektiv. Jag har faktiskt skrivit mycket ändå, bara inte på det sätt som jag från början var inställd på. Texter till stor del formulerade på ett sätt som jag inte är beredd att dela med mig av, men som fört mig framåt. Jag inser att det har funnits många tankar och mönster jag har försökt släppa taget om, men som ideligen studsat tillbaka och på nytt tagit fäste i mig. "Går det verkligen att lära gamla hundar sitta?" har jag då tänkt. Inte helt otänkbart att jag även har bannat mig själv för att inte ha gjort några framsteg, trots så många klockrena insikter. Och så mycket tid. "Suzann, du slösar bort din tid. Du misslyckas igen!" har varit en pressande tanke.

Men de där tankarna, är de verkligen sanna? Är det rent av så att det är de som inte vill släppa taget om mig och när de dyker upp låter jag dem få alldeles för stort utrymme, istället för att bara låta dem passera. De har funnits där så länge så det är stor sannolikhet att de bara kommer fortsätta dyka upp, med tanke på den strida ström av tankar som passerar genom vårt sinne dagligen. Att inbilla mig att jag skulle kunna lära mig att aldrig mer tänka dem blir en onödigt svår och tidsödande kamp, som enbart kommer tömma mig på kraft. Och sänka mig i samma ögonblick som de åter finner en väg in att påverka mig. Så det där med att "släppa taget" tolkar jag annorlunda än förut. Det kvittar hur många gånger jag symboliskt både släpper taget och tömmer ryggsäcken. Jag har min historia, den har hänt precis så som livet händer för oss alla med både bra och mindre bra grejer, och kommande händelser, situationer, möten och samtal osv kommer alltid att riskera röra vid triggers som kan framkalla tankar från det förflutna. Tankar jag säkerligen inte vill tänka, men som kommer flygande ändå. Som från ingenstans. DÅ blir det viktigt att inte fastna i något eller någons tag, utan smidigt glida ur greppet och lugnt betrakta om det fanns något av värde att lära som jag missat tidigare och sedan vinka "hej då".

Jag har därför börjat se de här månaderna mer som ytterligare en personlig utvecklingsfas, där jag har möjligheten att ge mig själv utrymme för både återhämtning från långvarig inre stress, skrivande, meditation och att utforska verktyg som jag närmade mig för väldigt länge sedan, men som jag inte förstod (som t ex The Work av Byron Katie, ytterligare en bok som stått i bokhyllan i åratal men som jag antagligen inte varit redo för tidigare). Det är inte ett misslyckande. Det är att växa. Det gror en go´ känsla i mig. Även om de inte tagit mig närmre en bok i realiteten, är de här månaderna värda sin vikt i guld. Enbart för känslans skull.

Ta hand om er och var kärleksfulla och snälla, både till er själva och varandra!

#life #feeling