Förlora mig i ord och glömma tiden

Tidig morgon i Glen Coe, Skottland

Tidig morgon

Livet är bra konstigt ändå, svänger hit och dit precis som det själv vill och utan att vi kan påverka det. Åtminstone känns det så många gånger! I morse vaknade jag innan solen gått upp, är det ens att räkna som morgon då? Skulle bara titta vad klockan var, men hamnade av någon outgrundlig anledning på Instagram. Det kunde jag ju definitivt ha påverkat, men nu blev det så i vilket fall. Jag är inte ensam om att vara där kan vi konstatera, då kommentarer besvaras vid denna okristliga tid på dygnet. Senare också, vilket är väldigt trevligt. Speciellt i denna tid av social distansering. Var beredda, det här inlägget kommer spreta lika mycket som jag inledningsvis känner att livet gör.

Jag tog beslutet denna tidiga morgon, att stiga upp och bereda mig en kopp kaffe och i bara farten var både en maskin tvätt och diskmaskinen också igång. Solen steg utanför fönstret, medan jag satt i sängen och slevade i mig en skål flingor och drack mitt kaffe. Tankarna från den korta ordväxlingen i kommentarsfältet och inlägget som fastnat i mitt sinne drog igång för ett blogginlägg. Jag började anteckna i min lilla bok, den som alltid finns där någonstans i min närhet här hemmavid (och ska få följa med mig lite mer framöver). Massor av tankar kom på pränt, men inget dög åt ett inlägg här. Återigen satt tvivlet på ena axeln och knackade. Jag började irritera mig på alla lampor därute, gatlyktor och alla andra ljuspunkter som sitter både här och där på alla husen (som för övrigt skymmer sikten för havet). Men om jag satt i precis exakt rätt vinkel mot gardinen så slapp jag se dem och försökte se enbart den vackra himlen och dess färger i gryningen. Så med ens släcktes alla lampor, ljuset därute var förträffligt ... och irritationen rann sakta av mig. Jag gäspade, la mig ner igen och drog täcket upp till öronen. Låg där och tittade på himlen, lyssnade på fåglarnas serenad och tänkte på hur bra jag egentligen har det! Även om inte allt är precis som jag vill att det ska vara. Såklart somnade jag om.

Drömmar och insikter

Att jag sen skulle vakna mitt i en dröm som lämnade en viss sorgsenhet i sinnet var väl inte precis önskat, men jag tänker också genast att det är något den försöker säga mig. Jag är en känslomänniska och jag påverkas starkt av det som händer runt omkring mig, även om det inte alltid direkt berör mig. Det kommer ständigt nya infallsvinklar och insikter dimper ner i de mest märkliga sammanhang. Inte alls underligt att det någonstans i mitt undermedvetna skapar drömmar som genererar skiftande tankeställningar. Vi lär så länge vi lever och jag kan inte låta bli att lite nyfiket betrakta sådana tankar. Det är lite spännande tycker jag. Och ger mig nya uppslag till den där boken jag drömmer om. Men drömmar av den här sorten kräver en stor kopp varmt te för att komma i rätt balans igen.

Tillbaka från början

Hur som helst, tillbaka till det som från början var tänkt att detta blogginlägg skulle handla om. Hur viktigt jag tycker det är att komma ihåg att inte göra varje dag till ett stort problem att lösa eller mål att uppnå och därefter lägga till handlingarna. Visst behöver vi utmaningar och säkert också sätta upp mål, men hur lätt är det inte att glömma bort allt det roliga om vi gör allting så väldigt seriöst och på fullaste allvar. Helt plötsligt är vi inne i en spiral där allt blir till tvång och ingenting sker bara för att det är så himla roligt. Grundtanken som vi hade från början, om hur roligt det egentligen är, försvinner i ett nafs när det börjar ställas krav och sättas upp förväntningar. Hur håller vi balansen? Hur får vi den ekvationen att gå ihop? Att ha kul samtidigt som det kanske ändå är seriöst verkar inte helt enkelt. Inte ens i en enkel liten blogg, som fick mig lite på fall nästan med en gång. Bara för att det dök upp förväntningar i mina tankar, som ett brev på posten. Snabbare till och med, med tanke på att det idag kan ta ganska lång tid för ett brev att dyka upp. Ännu värre är det förstås med företagsidéer, tävlingsmål och andra åtaganden som ofta involverar fler än oss själva. För att inte tala om relationer, men den biten hoppar vi över idag.

Jag hade verkligen samlat på mig en lång lista med saker jag ville skriva om här, även påbörjat vissa inlägg och har massor av foton på hög. Men så enkelt är det inte, för helt plötsligt ställde jag tusen krav på mig själv. Och höll på att ge upp hela idén innan jag ens var klar att börja, eftersom den digitala kunskapen är låg här på denna fronten och jag är helt ärligt inte så superintresserad av just det. Och för att få någon att hitta hit ska man sätta sig in i massor med invecklade grejer, vara en fena på att använda rätt ord och dessutom posta inlägg vid rätt tidpunkter på dygnet. Kommer någon att läsa överhuvudtaget? Skriver jag tillräckligt intressant och om "rätt" ämnen?

Mitt varför

Men så påminner jag mig om mitt "varför" i detta, varför jag ville börja blogga igen. Jag vill ju bara låta fingrarna löpa över tangenterna och få ut alla de där orden som ligger och pockar inuti mig. Berätta om min lite omtumlande resa i livet och den till Paris med min dotter, på egen hand till Skottland och drömmar om flera ställen att besöka, vikter att lyfta och erfarenheter att göra. Dela med mig av saker som jag aldrig trodde jag skulle vara med om och kanske inspirera en och annan att det mesta är fullt möjligt. Och jag vill göra det på mitt sätt, utan förväntningar och krav på än det ena och än det andra.

Det här ska vara kul och för att det är en del av mig. Om det så bara är några enstaka som hittar hit och vill läsa. Låt vara att det finns sätt att locka hit fler och att detta på sikt skulle kunna generera både nya kontakter och roliga uppdrag om det vill sig väl. Jag behöver ju börja någonstans och då får det bli i det lilla formatet. Att växa i den takt det vill och kan och efterhand som jag lär mig mer. Under tiden med min gamla blogg hittade jag flera nya vänner, en del har jag kontakt med än idag och det är så roligt. En har blivit en riktigt kär vän och henne ska jag smsa idag. En annan satt jag och "pratade" med i sociala medier under en fika igår, rent fysiskt befann vi oss i var sin ända av vårt avlånga land. En dag skulle jag önska att bilen får rulla dit, genom hela Sverige och på vägen dit via flera andra vänner.

Tjäna mest eller göra oss rikast

I sådana stunder av lycka är det lätt att förbise eventuella hinder och problem som dagen kan ha planterat i sinnet. Jag ser det vackra som livet ger mig, en kontakt, en stund i solen, en blomma i skogen eller en kram i cyberspace. Idag ringde dottern med ett glatt budskap och det gör mitt hjärta varmt. Allt är inte på topp hela tiden, men väldigt mycket är ändå bra. Det gäller många gånger att ta fäste på guldkornen, verkligen lägga märke till dem. Måste allting vara på fullaste allvar hela tiden och måste vi tjäna pengar på allt, vara så smarta och tänka på allting alltid? Känns det inte som att vi har baktankar alltför ofta då? Kan det inte bara få vara lite kul ibland, för när allt kommer omkring så tror jag kanske att det är då vi tjänar det som gör oss rikast. Att få må bra hela vägen inifrån och ut.

Idag har jag verkligen glömt tid och rum, låtit skrivandet få ta överhand och försvunnit bort i ordens värld. Kanske var det just vad jag behövde idag, få fly verkligheten en stund när många mindre trevliga tankar lätt kan ta över i de tider som råder. Många gånger har tyngre stunder i mitt liv lindrats av att jag använt skrivandet som ett sätt att få ur mig både ältande och oro, men det kan också handla om lättsammare saker. Kanske har jag sagt det förut, men att skriva och marklyfta ... det är livet vet ni, åtminstone för mig. Och kanske en hund också, det skulle vara fint med en fyrbent vän som gärna tar plats vid min sida.

Get lost in words and forget about time

Early morning

Life is good strange anyway, swings here and there just as it wants and without us being able to influence it. This morning I woke up before the sun came up, is it even to count that morning then? Would just look what time it was, but ended up for some inscrutable reason on Instagram. I could definitely have influenced that, but now it was in any case. I am not alone in being there, as comments are answered at this unearthly time of day. Later too, which is very nice. Especially in this age of social distance. Be prepared, this post will sprawl as much as I initially feel that life does.

I made the decision this early morning, to get up and prepare myself a cup of coffee and at just speed, both a machine washing and the dishwasher were also running. The sun rose outside the window, while I sat in bed and sat in me a bowl of cereal and drank my coffee. The thoughts of the short altercation in the comment box and the post stuck in my mind kicked off for a blog post. I started to take notes in my little book, the one that is always there somewhere near me here at home (and will be accompanying me a little more to come). Lots of thoughts came to a close, but nothing was good for a post here. Again, the doubt sat on one shoulder and tapped. I started to irritate myself with all the lights out there, street lights and all the other bright spots that sit both here and there on all the houses (which, incidentally, obscure the view of the sea). But if I sat at exactly the right angle to the curtain, I didn't have to see them and tried to see only the beautiful sky and its colors at dawn. So with even all the lights off, the light out there was excellent... and the irritation slowly ran off me. I yawned, lay down again and pulled the blanket up to my ears. Lay there and looked at the sky, listened to the birds serenade and thought about how good I really have it! Even if not everything is exactly as I want it to be. Of course I went back to sleep.

Dreams and insights

That I would then wake up in the middle of a dream that left a certain sadness in my mind was not exactly desired, but I also immediately think that it is something it tries to tell me. I am an emotional person and I am strongly affected by what is happening around me, even if it does not always directly concern me. There will constantly be new approaches and insights dimper down into the most strange contexts. It is no wonder that somewhere in my subconscious it creates dreams that generate shifting thinking. We learn as long as we live and I can't help but look a little curiously at such thoughts. It's a little exciting, I think. And gives me new ideas for that book I dream of. But dreams of this kind require a large cup of hot tea to get back in the right balance.

Back from the beginning

Anyway, back to what was originally supposed to be this blog post would be about. How important I think it is to remember not to make every day a big problem to solve or aim to achieve and then add the documents. Sure, we need challenges and certainly also set goals, but how easy it is not to forget all the fun if we do everything so very seriously and in all seriousness. All of a sudden we are in a spiral where everything becomes coercion and nothing happens just because it is so amazingly funny. The basic idea that we had from the beginning, about how much fun it really is, disappears in a snap when demands begin to be made and set up expectations. How do we keep our balance? How do we make that equation go together? Having fun while perhaps still being serious does not seem to be easy. Not even in a simple little blog, which got me a little down almost right away. Just because expectations appeared in my mind, like a letter in the mail. Faster even, considering that today it can take quite a long time for a letter to show up. Even worse, of course, is with business ideas, competition goals and other commitments that often involve more than ourselves. Not to mention relationships, but we're skipping that part today.

I had really accumulated a long list of things I wanted to write about here, even started some posts and have lots of photos on high. But it's not that simple, because all of a sudden I made a thousand demands on myself. And was about to give up the whole idea before I was even ready to start, because the digital knowledge is low here on this front and I'm quite honestly not so super interested in just that. Will anyone read at all? Do I write interesting enough and about the "right" topics?

My why

But then I remind myself of my "why" in this, why I wanted to start blogging again. I just want to let my fingers run over the keys and get out all those words that are right inside me. Tell me about my somewhat tumultuous journey in life and the one to Paris with my daughter, on my own to Scotland and dreams of several places to visit, weights to lift and experiences to do. Share with me things that I never thought I would be through and maybe inspire the occasional that most things are quite possible. And I want to do it my way, with no expectations and demands on one and the other.

This is supposed to be fun and because it's part of me. If only a few people can find their way here and want to read. Let alone that there are ways to attract more people and that in the long run this could generate both new contacts and fun assignments if it wants to. I need to start somewhere and then it will be in the small format. To grow at the pace it wants and can and as I learn more. Meanwhile with my old blog I found several new friends, some I have contact with even today and it's so much fun. One has become a really dear friend and I'll text her today. Another I sat and "talked" with on social media during a coffee yesterday, physically we found ourselves in each end of our elongated country. One day I would like the car to be able to roll there, all over Sweden and on the way there through several other friends.

Earn the most or make us the richest

In such moments of happiness, it is easy to overlook any obstacles and problems that the day may have planted in the mind. I see the beauty that life gives me, a contact, a moment in the sun, a flower in the forest or a hug in cyberspace. Today the daughter called with a happy message and it makes my heart warm. Everything is not on top all the time, but very much is still good. It is often important to take a hold of the grains of gold, really notice them. Doesn't it feel like we have ulterior motives too often then? Can't it just be a little fun sometimes, because at the end of the day, I think maybe that's when we serve what makes us the richest. To feel good all the way from the inside out.

Today I have really forgotten time and space, let the writing take over and disappeared into the world of words. Maybe that was exactly what I needed today, getting to escape reality for a while when many less pleasant thoughts can easily take over in the times that prevail. Many times, heavier moments in my life have been alleviated by the fact that I used writing as a way to get out of both dwellers and worries, but it can also be about light hearted things. Maybe I've said it before, but writing and deadlifts ... It's life you know, at least for me. And maybe a dog too, it would be nice to have a four-legged friend who would gladly take his place by my side.

#livet #life #fun #feelgood