Here we go again ...

Vaknade till det envisa ljudet av ett alarm som verkligen försökte väcka mig i morse. En högst förvirrande känsla eftersom jag nästan uteslutande vaknar före inställd tid! Ännu mer förvirrande är leendet på mina läppar ... ja, det är ju förvisso inte måndag idag men ändå.

Jag minns vaga delar ur den heltokiga dröm jag väcktes mitt i. Träning, av väldigt märkliga magövningar i golvposition och fullt av världskändisar runt mig i samma övning! Nej, jag tänker verkligen inte utveckla detta och definitivt inte ge mig på att göra någon tolkning. Uppenbarligen var det skrattretande kan vi konstatera. Vi lämnar ämnet omedelbart och fokuserar på att jag är tillbaka här i bloggvärlden. Here we go again!

Jag vandrar på stigar och vägar både i naturen i min närhet och i staden där jag bor. Många för mig nya ställen har också besökts och jag njuter av att ha återfått en nyfikenhet jag knappt känt sedan jag var barn.

Just promenader och powerwalk har blivit mitt signum igen, när jag inte på länge känt mig bekväm med att besöka gymmet. Och märk väl, jag lägger inga värderingar i hur andra gör. En och annan session med min kettlebell här hemma blir det, men i övrigt har styrkelyften fått läggas på is tillsvidare. Jag avser att komma tillbaka även på den fronten så småningom. Under tiden lägger jag mycket fokus på arbetet inåt och har lagt mig till med en ny morgonrutin i form av meditation. Att skriva några rader jämte morgonkoppen kaffe är inget nytt, men skrivandet har definitivt kommit att spela en allt större roll i min tillvaro och i år kommer jag fortsätta som medlem i den skrivgrupp jag anslöt till under hösten.

När jag började blogga igen förra våren la jag ribban lite för högt och både glädjen och ambitionen jag hade för den här sidan rasade i samma takt som oron för pandemin ökade. Idag sållar jag hårt på nyhetssändningar och har nästan helt slutat scrolla på vissa av våra sociala medier. Jag lovar inget, men min tanke är att göra ungefär ett inlägg i veckan här. Just av den anledning att jag finner sådan glädje i att skriva, vilket Instagram egentligen inte ger tillräckligt med utrymme för. Så är ni sugna på att följa mina slingriga stigar i text är ni välkomna här och gillar ni bara kika på foton, så är mitt Instagramkonto ett bättre val.

Jag hade en bra plan för morgonen och den såg ut att hålla ända tills duschmunstycket bestämde sig för att leva sitt eget liv och spruta vatten över halva badrummet. Vem avsätter tid för att städa badrummet i sina morgonrutiner? Inte jag i varje fall! Jag prioriterar alltid meditation och morgonkaffe, vilket redan var avklarat. Och tur var kanske det, jag var grundad i en lugn start. Och skrattade faktiskt bara åt eländet. Trots att jag även höll på att lägga mig raklång i hallen när jag snubblade på den förädiska mattkanten. Kanske skulle jag ha anat oråd redan där. Ett varningstecken om vad den här dagen skulle bjuda på.

Jag kom i varje fall i ordning och fick torkat både badrumsskåp och väggar torra. Dags att ge mig av mot kontoret för att hämta hem nödvändiga pärmar för fortsatt hemarbete. Här kan det vara lämpligt att tillägga att jag i god tid hade kikat ut genom fönstret och konstaterat att det såg blött ut, inte fruset och ingen snö. Räknat in att det ändå kunde vara halt på vägarna. Men kanske inte snorhalt redan utanför dörren, ett under att jag höll balansen. Dessutom hade ett tjockt islager vuxit fast på bilens vindruta. Inte sådär vackert frostnupet, som isskrapan föser undan i ett nafs i takt med att defrostern gör sitt på rutan inifrån. Nej, här pratar vi skalan "jag-skulle-ha-retat-upp-grannarna-och-startat-bilen-långt-före-avfärd-tjockt-islager". Tänk när man hade garage, vilken lyx!

Hela morgonen låter som en lång rad dåliga ursäkter för sen ankomst. Men jag anlände helskinnad till kontoret och blev dessutom bjuden på frukost. Och vi kunde skratta gott åt min smått hysteriska morgon. Det kanske allra bästa är att Suz 2.5 verkligen kan skratta åt sånt här. Inte bli sjukligt stressad, sur och irriterad och undra varför allt ska hända henne. Det finns absolut dagar då jag inte är på samma goda humör, men jag älskar att jag har hittat min humor och kan styra mitt fokus i den riktningen istället för att tappa modet och förstöra dagen helt och hållet. Alla dagar blir onekligen både lättare och ljusare om jag har förmågan att plocka fram ett leende på läpparna.

Hemma igen avlöpte dagen betydligt lugnare. Och visst kunde jag kanske anat att dagen skulle innebära halt väglag. Trettonafton, min farmors födelsedag, har egentligen inget minne av att det någonsin har varit fullkomligt lugnt och bra väglag denna dag. Skänker henne en extra lång och varm tanke idag, hon skulle blivit 100 år om hon fortfarande varit med oss. Vilket firande det säkert hade varit, under normala omständigheter. Där var huset alltid fullt av gäster vid födelsedagar! Det bjöds hemlagade små, delikata smörgåsar som tillverkades på löpande band. När jag blev stor nog fick jag hjälpa till. Nya gäster dök upp och jag kan tänka mig att en och annan kanske till och med satt kvar en andra sittning. Snöstorm var nästan mer en regel än undantag denna dag, men vi var alltid hos farmor och farfar. Och alla andra också. Vilka fina barndomsminnen<3

Jag besöker väldigt sällan kyrkogården, men de nära och kära som vandrat över till andra sidan är alltid med mig ändå. För mig betyder platsen i mitt hjärta mer. Var och en får ha sitt sätt att älska, minnas, hedra och sörja människor, djur och platser som är och har varit betydelsefulla på olika sätt<3

Humor och allvar, glädje och sorg ... mellan skratt och tårar löper en tunn, fin linje. Och någonstans mitt i alltihop finns också tacksamheten ... för att leva, finnas till, skratta, gråta, älska och förlåta. Nog ligger det något i att bakom varje skämt vilar en gnutta allvar?

Livet är och blir aldrig en dans på rosor, oavsett hur mycket vi planerar. försöker förutse, fixar och donar. Livet händer, här och nu.

Ska vi vara överens om att också LEVA det, här och nu?