Ingen slump ...

Noterar den klara, avtagande fullmånen på molnfri morgonhimmel i väster, medan solen håller på att bryta den knivskarpa molnkanten och ge himlen en svagt orange ton i öster. Magiskt! Helt otroligt magiskt.

På marken bildas täcken av frostnupna löv. Jag står alldeles stilla och betraktar naturens konstverk medan Freja kartlägger området med hjälp av nosen.

Återigen svämmar tacksamheten över alla bredder. För att jag är här just nu och får ta del av denna magi. Ett litet ögonblick, som fyller hela min kropp och själ med mjuka, vackra och kärleksfulla känslor. Det är ingen slump, det är synkronicitet.

Jag fyller anteckningsbokens sista blad med fler ord och nya insikter. Smuttar på morgonkaffet och låter den sköna känslan av positiva vibrationer sprida sig. Kanske är det solen som ger hopp? Kanske är det månfasen, som står för avslappning och acceptans av det som är, omfördela krafter och dela klokskap. Eller frosten, som på något sätt ger mig aningar om en nystart, efter höstens fallande löv. Nu ligger de istället vackert krispiga på marken. Naturen har tagit nästa steg. Jag börjar på en ny anteckningsbok. Det är ingen slump, det är synkronicitet.

Frostigt och vassa taggar, tisteln var ändå hänförande vacker i morse. Det är märkligt hur de där vassa taggarna kan bli till något vackert, när de oftast gör mest ont eller står för avvisande. Men vi säger ju ibland att saker och ting är så vackert så att det nästan gör ont.

Något jag ofta drabbas av när jag hamnar i tillstånd av förundran över naturen. Men det kräver närvaro och stillhet, som jag har haft svårt att hitta tillsammans med min livliga Freja. Vi tränar på samvaron i skog och mark. Att få balans för oss båda. Och jag tror att vi faktiskt är menade för varandra när allt kommer omkring (även om tårarna rinner och tålamodet tryter emellanåt). Hon behöver det lugn jag kan ge henne och jag behöver den lekfullhet hon kan ge mig. Det är ingen slump, det är synkronicitet.

Jag landar i måndagskväll och tänker att nu vill jag skriva ett blogginlägg. Det var alltför länge sedan jag ens skrev något annat än i min anteckningsbok. Den är däremot flitigt använd mest varje dag. Precis som med meditationen hjälper den mig att bli medveten om mina tankar och mitt beteende. Är det såhär jag vill vara, tänka och göra? Eller går det av bara farten i invanda mönster och är jag i så fall helt nöjd med det? Nej, jag gillar för det mesta inte när autopiloten kickar in numera, eftersom den fortfarande verkar inställd på mina gamla mönster av stress, oro och rädslor. Jag har kommit längre än så. Bara att bli medveten om att jag tänker tankar som inte gör mig gott, men att jag faktiskt kan ändra på det är en seger. Något autopiloten inte har förstått överhuvudtaget. Och jag trillar dit ibland, rycks med i surret av yttre omständigheter som påverkar mig alldeles onödigt mycket.

Tacksamhetens månad november är inte slut än, jag kan ösa på med tacksamhet över min resa i livet. Flera gånger den senaste tiden har polletten verkligen trillat ner när jag läst böcker, lyssnat på poddar eller sett något tv-program. Fått en sådan där känsla "Tänk om jag haft denna kunskap och medvetenhet för 5,10, 20 eller till och med både 30 och 40 år sedan!" ... men det är ju faktiskt inte ens möjligt. Det är ju på sätt och vis livet i sig som ger oss dessa erfarenheter och kunskaper. I varje fall har jag tänkt så sedan jag var med i min första kvinnocirkel där vi gräver fram och delar de kloka tankar och den visdom vi redan bär inom oss, men som ofta ligger djupt dolda långt in.

Jag har inte upplevt någon bitterhet av att det tagit så lång tid att börja lära känna mig själv. Bara tacksamhet för att jag äntligen förstår och ser mig själv i ett annat ljus, med mjukhet och kärlek. Tacksamhet för människor och upplevelser jag fått vara med om, är med om, som lärt och lär mig så enormt mycket. Att jag öppnar mig för det och tar emot, men förhoppningsvis även ger. Det är ingen slump, det är synkronicitet.

Sköt om er och kika gärna in på mitt Instagram för fler bilder.