Inuti och utanför

Utan rutiner och fasta mönster har denna blogg börjat få lite innehåll, min källa för att dela tankar och ord med världen utanför. Och kanske är det meningen att det ska få fortsätta så eftersom allting vi gör i livet inte behöver gå efter regler, skrivna eller oskrivna. Jag hade inte förväntat mig någon läsarstorm, inga överbelastade mailboxar med respons eller kommentarer i överflöd. Då finns det en hel vetenskap att ta till mig, om det någonsin skulle bli mitt mål. Nej, just nu är jag så fullkomligt nöjd med att inte känna pressen av att behöva prestera mer än det jag själv vill uppnå för stunden. I detta nu vill jag bara dela en del funderingar kring stort och smått med er som finner någon sorts nöje, intresse eller kanske rent av tröst att läsa mina rader.

Dagens foto tog jag häromdagen på min tidiga morgonpromenad. Vissa morgnar tar jag mig faktiskt upp och är lite aktiv när jag vaknar sådär tidigt, med promenad eller träning. Medan andra kan innebära att skriva en stund, meditera eller köra en mindfulnessövning eller helt enkelt bara vända mig och somna om. Det beror helt och hållet på humör och vad som händer i övrigt just den dagen. Jag har ju faktiskt åtaganden som jag måste sköta. Det är inte enbart en lyxig tillvaro av att helt och hållet själv bestämma mitt schema.

Hur som helst, fotot ... vad är det då jag vill säga med denna bild? Skulle varit så kul att veta vad ni tänker och känner när ni ser den. Vad är det första ni ser? Och hur många skulle stanna upp en stund och tänka efter vad det innebär att känna som ni gör? Som jag uppfattar det så är många alldeles för upptagna i sina tankar och göranden för att ens se sin omgivning. Hur står det egentligen till med vårt mående då och hur kan vi vara tacksamma för och ta hand om det vi har, om vi inte ens ser det? Det kan gälla allt, både vår egen kropp, personen vi är och vår kompetens, relationer, boende, saker vi äger och omgivning som natur och kultur.

Det som fångade mig och som fick mig att ta ett foto var magin! Och när jag vandrade vidare den dagen började en ny insikt ta form i mitt sinne. En insikt som behövde landa inom mig och som faktiskt fick mig lite ur balans ett tag. Att gränsen mellan skratt och tårar kan vara som en hårfin linje är vi väl alla bekanta med. Glädje och lycka går ofta på något sätt hand i hand med sorg och betydligt svårare saker att hantera. Det låter som en gammal klyscha, men det verkar oftast komma något gott även ur de sorgligaste stunderna. Jag kan enbart reflektera över detta ur mitt eget perspektiv och kan inte blunda för den lärdom jag tagit av händelser i mitt eget liv. Men det innebär inte att alla dagar är på topp och att jag alltid står upprätt och stark i alla väder. Jag kan också ha dagar när jag faller och inte orkar vara vare sig en självständig kvinna i mina bästa år eller den fortfarande ganska nyfunna Powertanten. Och vem är Powertanten utan gym och skivstänger för den delen? Också en ny erfarenhet som inte är en helt enkel nöt att knäcka vill jag meddela. Det tär helt klart på styrkan, både mentalt och fysiskt. Hur flitig jag än försöker vara, ensam hemma med online-träningen Hemmabygge. Men skam den som ger sig. Oavsett om vissa dagar innebär att jag sitter hemma och jobbar, med tårarna rinnande utmed kinderna och snörvlar som en liten gris. Jag har lärt mig att acceptera de där känslorna och vara i dem en stund. Låta dem komma, tårar av sorg eller ilska, självömkan eller självkritiska. Men jag har också lärt mig att just genom att göra på det sättet, stanna i det en stund eller en dag eller vad tid det än tar, så fungerar det för mig att ta mig ur det igen. Och för varje gång också lära mig var mina triggerpunkter finns. Vad är det som påverkar mig starkast och så vidare.

Det är ju en magi i sig, att lära känna sig själv så nära och naket. Att stå där sårbar och utan något som helst skyddsnät att klänga mig fast i. Det krävs mod har jag insett. Ett mod jag inte trodde att jag hade. Så länge jag levt utan att gå vidare i tanken om vad som fanns där inuti mig. Och det är den symboliken jag ser i fotot. Jag ser all blomprakt och det frodiga bladverket på buskarna, men jag ser också skuggorna och den lite gåtfulla öppningen längre fram. Som ett ljus i en tunnel av snåriga hinder. Jag ser hur mycket magi som helst i den bilden och insikten som började ta form ... magin ligger inuti oss, inte utanför. Alltid.

Det är åtminstone så jag ser det och antagligen innerst inne alltid gjort. Kanske därför också känt mig något lite utanför i många sammanhang. Eftersom alla människor inte vill höra talas om magi på det sättet. Men kanske är det ordval och meningen i det jag försöker säga som skrämmer. Det är besvärligt att känna efter hur det känns inuti en själv i olika sammanhang. Men jag skulle vilja påstå att det är nog så viktigt. Jag pratar vare sig om religion eller andlighet, för mig består den magiska känslan av att "höra hemma". Och jag verkar ha misstolkat det väldigt länge, med att tro att det låg i det yttre i form av människor och platser, i viss mån kanske också ting. När det faktiskt handlar om att hitta magin i mig själv. Allt utanför bara hjälper till att förstärka känslan av att höra hemma. När jag träffar "mina" människor, de där som bara känns rätt och som vi klickar med och när jag kommer till platser som känns som om de betyder extra mycket eller när jag upplever saker som bara känns rätt helt enkelt, som stärker hela mig.

Att "vara hemma" och uppleva magi innebär för mig alltså inte nödvändigtvis en specifik plats. Och det är en väldigt god insikt för mig att göra, eftersom mitt besök i Skottland fick så stor betydelse för mig och jag har längtat så efter att återvända. Jag inser nu att det var där jag för första gången på allvar hittade magin inuti mig. Platserna och människorna runt mig var speciella och hjälpte till att framkalla det och fick mig att känna mig så fullständigt hemma och trygg i det som pågick. När jag fotograferade den där bilden häromdagen och reflekterade över känslan när jag går där vid havet så insåg jag att det finns en enorm skillnad i hur vi människor ser och upplever livet. Jag vet att jag är en känslomänniska och det har äntligen blivit en tillgång för mig. Jag accepterar att jag ibland kanske känner för mycket för att andra ska tycka att det är bekvämt. Men det är okej, vi är olika.

Det var magin jag såg glimma till i mina ögon häromdagen. Jag ska locka fram den oftare hädanefter. Jag börjar med göra mitt sista träningspass i det pågående programmet, sen får vi se hur den fortsättningen blir. Att ta cabben på en liten road trip blir nästa punkt på dagens lilla agenda. Lite familjetid, fika, mat och samtal får också förgylla denna söndag. Vi firar Mors Dag här i Sverige idag och mina tankar går till alla mödrar och barn som kanske inte har den stora förmånen att få träffas, som kanske inte ens har den minsta möjlighet att kommunicera med varandra längre av en eller annan anledning. Extra stor kram till er!

Ta hand om er själva och varandra!

Inside but not included

Without routines and fixed patterns, this blog has started to get some content, my source for sharing thoughts and words with the outside world. And maybe it's supposed to continue like that because everything we do in life doesn't have to go by rules, written or unwritten. I didn't expect any reader storm, no overloaded mailboxs with feedback or comments galore. Then there is a whole science to take to me, if that ever becomes my goal. No, right now I am so perfectly happy not to feel the pressure of having to perform more than what I want to achieve at the moment. At this point, I just want to share some thoughts about big and small with you who find some kind of pleasure, interest or perhaps even comfort to read my lines.

I took this week's photo the other day on my early morning walk. Some mornings I actually get up and am a bit active when I wake up like that early, with walking or training. While others may involve writing for a while, meditating or running a mindfulness exercise or simply just turning around and going back to sleep. It all depends on the mood and what else happens on that particular day. I do have commitments that I have to attend to. It's not just a luxurious existence of deciding my schedule entirely.

Anyway, the photo... what is it then I want to say with this picture? Would have been so nice to know what you think and feel when you see it. What's the first thing you see? And how many people would pause for a moment and think about what it means to feel the way you do? As I understand it, many are far too busy in their thoughts and makings to even see their surroundings. How are we really doing with our goal then and how can we be grateful for and take care of what we have, if we do not even see it? It can apply to everything, both our own body, the person we are and our skills, relationships, housing, things we own and surroundings such as nature and culture.

What caught me and made me take a photo was the magic! And as I walked on that day, a new realization began to take shape in my mind. An insight that needed to land inside me and that actually got me a little off balance for a while. That the line between laughter and tears can be like a fine line, we are all familiar with. It sounds like an old cliché, but it usually seems to come something good even out of the saddest moments. I can only reflect on this from my own perspective and cannot turn a blind eye to the lessons I have learned from events in my own life. But that doesn't mean that every day is on top and that I'm always standing upright and strong in all weathers. I can also have days when I fall and can not be bothered to be either an independent woman in my prime years or the still quite newfound Powertant. And who is the Powertant without a gym and barbells for that matter? Also a new experience that is not a simple nut to crack, I would like to announce. It's clearly a matter of strength, both mentally and physically. As diligent as I try to be, alone at home with the online training Home Building. No matter if some days means I'm sitting at home working, with tears running along my cheeks and sniffing like a little pig. I've learned to accept those feelings and be in them for a while. Let them come, tears of sadness or anger, self-pity or self-critical. But I've also learned that just by doing it that way, staying in it for a while or a day or whatever time it takes, it works for me to get out of it again. And for each time also learn where my trigger points are. What is it that affects me most strongly and so on.

It's a magic in itself, getting to know yourself so close and naked. Standing there vulnerable and without any safety net to cling to, it takes courage, I've realized. A courage I didn't think I had. As long as I lived without moving on in the thought of what was inside me. And that's the symbolism I see in the photo. I see all the floral splendour and the lush foliage on the bushes, but I also see the shadows and the somewhat enigmatic opening further ahead. Like a light in a tunnel of tricky obstacles. I see how much magic any time in that image and insight that began to take shape... the magic is inside us, not outside. Always.

At least that's how I see it and probably deep down always done. Perhaps therefore also felt something a little outside in many contexts. Because not all people want to hear about magic that way. But maybe it's the choice of words and the meaning of what I'm trying to say that scares. It is difficult to feel what it feels like inside yourself in different contexts. But I'd say it's probably so important. I'm not talking about religion or spirituality, for me the magical feeling of "belonging" is. And I seem to have misinterpreted it for a very long time, believing that it was in the outer in terms of people and places, to some extent maybe also things. When it's actually about finding the magic in myself. Everything outside just helps to reinforce the feeling of belonging. When I meet "my" people, those who just feel right and that we click with and when I get to places that feel like they mean extra or when I experience things that just feel right simply, that strengthen me.

To "be at home" and experience magic does not necessarily mean to me a specific place. And it's a very good insight for me to make, because my visit to Scotland was so important to me and I have so longed to return. I realize now that this is where I for the first time seriously found the magic inside me. The places and people around me were special and helped to evoke it and made me feel so completely at home and safe in what was going on. When I photographed that picture the other day and reflected on the feeling when I walk there by the sea, I realized that there is a huge difference in how we humans see and experience life. I know I'm an emotional person and it's finally become an asset to me. I accept that sometimes I may feel too much for others to find it convenient. But it's okay, we're different.

It was the magic I saw gleaming in my eyes the other day. I'm going to bring it out more often from now on. I'll start with doing my last training session in the current program, then we'll see how that continuation will be. Taking the cab on a small road trip will be the next item on today's small agenda. Some family time, coffee, food and conversation may also brighten this Sunday. We celebrate Mother's Day here in Sweden today and my thoughts go out to all mothers and children who may not have the great privilege of meeting, who may not even have the slightest opportunity to communicate with each other anymore for one reason or another. Extra big hug to you!

Take care of yourselves and each other!

#inuti #utanför #livet #within #outside #surface #life