Kristallklart ... eller inte?

Det är inga långa stunder jag sitter still vid havet och begrundar saker och ting längre. Ögonblicket på bilden är just vad jag skriver ... ett ögonblick, ett kort fragment av tid.

Lilla Freja fyller sexton veckor idag och väger nästan tio kilo nu. En lekfull liten dam i ständig förändring. Precis vad växande innebär. Stilla ingår inte riktigt i hennes sätt att vara några längre stunder, såvida hon inte sover. Temperament till tusen, vilket är i nio fall av tio en enorm fördel. Den där tionde delen förhandlar vi om några korta stunder varje dag, när hon utmanar mitt tålamod till tusen. En god vän gav en väldigt bra sammanfattning i stil med "det måste vara som att leva med en baby, en trotsig treåring och en obstinat tonåring på en och samma gång!" ... vilket stämmer mitt i prick.

Jag log åt hennes krumsprång i morse, när hon for efter en leksak och studsade fram på sina långa ben. Valpig ena minuten och smidig som en liten panter den andra. Jag kände en enorm värme sprida sig inombords och insåg att det var den välbekanta känslan av ren och skär kärlek som spred sig i mitt bröst, den som växer sig större och större för varje dag. Hennes livsglädje smittar av sig, om jag bara ger det perspektivet utrymme nog. Och det är en ren nödvändighet, om vi ska få en trevlig gemenskap. Att bejaka livsglädjen och det lilla barnet inuti mig. Något vi alla borde tänka på alltid. Vilket också får mig att tänka extra mycket på hur jag är och vill vara, som människa i största allmänhet, i mina relationer och inte minst med mig själv. Samt som matte då naturligtvis.

Det är inte alls lika kristallklart som vattnet var vid förmiddagspromenaden idag. Förut trodde jag att jag hade full koll på vem jag var. Tyvärr alltför sällan den jag ville vara. Men det berodde kanske oerhört mycket på att jag lyssnade och jämförde alltför mycket med omgivningen. När vi får höra tillräckligt många gånger att vi är antingen si eller så kapitulerar vi nog till slut och ser det som vår egen sanning, trots att det egentligen är avsändarens sanning det handlar om. Jag skämdes helt enkelt för att vara överkänslig.

Utmaningar och rädslor drabbar oss alla förr eller senare och även om de kan se ut på liknande sätt har vi helt olika förutsättningar att hantera dem. Varför jag aldrig har tänkt så förut har jag inte den blekaste aning om, men huvudsaken är att jag ser det nu. Vi behöver inte låta oss graderas på någon skala för att vi har olika sätt att hantera saker och ting. För att vi känner rädslor inför olika saker på olika sätt. Viktigare är att vi är ödmjuka inför våra olikheter och accepterar varandra oavsett. Slänger skamkänslor och mindervärdeskomplex överbord och hjälper varandra, istället för att stjälpa varandra. Livet är ingen tävling!

Livet är väl ändå kärlek, omtanke och glädje, livslust och en hel massa må-bra-känslor. Att vakna på morgonen och känna tacksamhet och vara nyfiken på vad denna nya dag har att erbjuda. Och vad jag kan bidra med för att göra denna dag underbar eller åtminstone lite roligare för mig själv och/eller någon annan. Hur kan jag visa omtanke och vara snäll, antingen till mig själv eller någon i min omgivning? Jag har uppmärksammat dessa känslor extra mycket den här helgen och tycker mig ha känt så mycket positivitet och omtänksamhet flöda i min omgivning. Så många tecken på att det finns massor av fina energier pulserande omkring oss, om vi bara låter det flöda<3

För två månader sedan hade jag ett coachsamtal där jag fick i uppgift att lägga märke till just hur jag själv är och vill vara i en relation och vilka egenskaper jag söker i andra människor för att det ska bli bra relationer oss emellan. Just nu är min huvudsakliga och närmaste relation visserligen med en valp, men även i denna roll behöver jag tänka på vem jag är och vill vara. Kanske är matterollen än mer tålamodsprövande än den i en mänsklig relation, i och med att vi inte talar samma språk. Men jag vill nog påstå att språket kanske inte har så stor betydelse, när för stora och outtalade förväntningar och bristande kommunikation ändå sätter käppar i hjulet för att mänskliga relationer ska bli de bästa tänkbara.

Hur ofta fokuserar vi medvetet på det vi har omkring oss? Ser och hör vi varandra och vår omgivning enbart utifrån våra egna perspektiv eller kan vi sträcka oss ut utanför oss själva och se livet ur olika synvinklar? Kanske söker vi så förtvivlat åt alla väderstreck att vi förvillar bort oss fullständigt och inte ens känner oss själva och våra egna intryck och hur de påverkar våra sinnen? Så många frågor och så olika svar beroende på vem vi är och vad vi föredrar.

Jag låter fotona ovan tala om vårkänslor och olika perspektiv. Olika sätt att njuta. Synintryck och känslor. Eftersom jag inte lagt in någon film kan jag inte förmedla hörselintrycken av fågelkvitter och stilla brus från havet.

Jag närmar mig mina egna svar för att fortsätta med nästa coachsamtal, men jag vill låta de tyngsta vikterna relaterade till mina yrkesmässiga uppdrag lätta lite innan jag på allvar tar tag i nästa steg. Livet alltså ... sällan några kristallklara svar på någonting, men vilket äventyr!

Sköt om er och kika gärna in hos mig på Instagram, där jag delar fler bilder, Frejas utveckling och min egen resa på livets krokiga stig.

#life #adventure #Freja #thoughts