Life goes on ...

Det gör ju det, oavsett vad som har skett eller är på väg att hända. Livet fortsätter, i allra högsta grad just precis nu. Speciellt i detta ögonblick just nu, som är det enda jag kan vara helt säker på. Lätt att bli lite smått filosofisk när jag lyssnar på Eckhart Tolles "Lev livet fullt ut", men det ger också insiktsfulla perspektiv. Lyssnar i mindre portioner, försöker smälta det som sägs och bryter av med ett sommarprat eller en promenad med Freja.

Jag bläddrar också i bokhyllan, efter de där böckerna jag skaffade för väldigt länge sedan men som jag antagligen inte var helt redo för då. Säkert tjugo år sedan! Jo, så var det och minnena dyker upp. Händelser och känslor som locket lagts på om åtskilliga gånger, men som envist pyst ut i omgångar. Kanske inte alls konstigt att mycket ställs på sin spets när jag nu förändrar livet ganska drastiskt, på ett sätt.

Och då menar jag inte de fyra veckornas "semester" jag vilar mig igenom nu, utan återstoden av året som jag absolut har en plan för men som kan bli precis vad som helst. Livet har ju en tendens att ge oss både det vi ber om och sådant vi helst skulle vara utan, men det kan också inträffa överraskningar vi inte såg komma överhuvudtaget. Små saker, stora saker eller kanske bara en ny insikt, ett nytt perspektiv som öppnar upp ett helt nytt sätt att tänka om både det ena och det andra.

Jag kan ha väldigt lätt för att köra fast i en del invanda spår, när jag missar de positiva aspekterna jag egentligen är enormt tacksam för. Att börja leva mer medvetet och inte bara rusa med strömmen hjälper mig att påminna mig själv om alla de där sakerna. Som att ha lyxen att bara sådär kunna bestämma mig för att se en filmatisering av Jane Austens "Persuasion" igår kväll och sedan ta en promenad med Freja i solnedgången, när vinden mojnat och sommarkvällen var full av dofter. Eller ta frukost i sängen en mulen söndagsmorgon, eftersom därifrån kan jag tacksamt njuta av utsikten mot både min ganska lummiga terrass och himlen. Jag trivs ju faktiskt i mitt eget sällskap också. Jag har hunden jag längtat efter. Och jag har faktiskt lite fin utsikt från mitt hem.

Det är märkligt ändå, hur jag längtat efter sociala sammanhang under pandemin och ett bra tag kämpat med att känna mig lite för ensam trots att jag vet att det finns både familj och vänner runt omkring ... bara jag sträcker ut en hand. Och nu, när detta åter är möjligt, säger kroppen stopp och belägg och kräver lugna miljöer och aktiviteter helt utan stress. Bara att passa tider har blivit stressfyllt! Inte en helt enkel ekvation för en som är född tidsoptimist kan jag säga. Känns helt främmande att planera med så mycket luft i schemat, men jag har ju alla möjligheter numera så jag klagar inte.

Men det där med att sträcka ut en hand har jag aldrig varit speciellt bra på. Tänk om ingen har lust att vara med mig, den känslan hänger nog kvar ända sedan barnsben. Lyckan desto större om någon hann före och ringde mig. Visst har jag tagit mod till mig många gånger genom årens lopp, tvingat mig själv till kontaktsökande ... och oftast har det blivit bra. Om jag aldrig mött motgångar hade jag heller aldrig sett framgångar, tänker jag. Samtidigt som jag en sämre dag ser hinder stora som berg att behöva forcera, ensam. Pandemin har definitivt kastat mig tillbaka i gamla hjulspår, men jag ska inte skylla ifrån mig. Jag kom ur dem en gång, jag ska banne mig ur dem den här gången också!

Men allting, precis allting, har både för- och nackdelar! Och många gånger vill jag både ha kakan och äta den, vilket jag misstänker ligger rätt mycket i vår natur. Att trakta efter omedelbar njutning, sluka den och sen undra över om det verkligen var allt. Vad är meningen med det? En enkel jämförelse kan vara just den där kakan. Hur lätt är det inte att bara kasta i sig den, utan att tänka på vad man gör. Missa både smak och konsistens, trots att längtan var lång. Eller konstant tillåta sig kakan på ren rutin. Inte ens uppskatta stunden. Och hur lätt är det inte att blunda för att det kanske inte är så himla nödvändigt att ens äta den där kakan, speciellt inte om jag inte smakar vad den egentligen smakar. Om jag inte ens tar mig tiden att uppskatta den och njuta av den.

På liknande sätt kan jag missa att se de bra perspektiven i det jag redan har eller kan, famlar i blindo efter något bättre. Men det där "bättre", har det verkligen bara fördelar? Eller är det också att rusa med strömmen i att hela tiden sträva efter mer och bättre? Bara se det jag inte har. Se och märka det som skaver, som kanske är fel och kunde rättas till. Känna av oro och rädslor. Inte ens ge mig tid att landa och orientera mig.

Som sagt, fastnat i gamla hjulspår var det.

Att befinna mig i den här stillheten jag upplever mycket av nu hjälper mig se perspektiven och att vara i tillstånd av tacksamhet. Se det fina i små, små handlingar. Se med de positiva och objektiva glasögonen på det jag redan har. Påminner mig om mycket av det jag lärt mig de senaste åren, som tidvis lett mig in på nya vägar vilka i sin tur gett mig nya perspektiv. Och sådär vill jag fortsätta. Motar bort oron för vad den nu genomförda röntgen eventuellt kan visa. Oro gör mig inget gott och jag vill inte slösa bort mer tid på negativitet.

Påminner mig om sinnesrobönen:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det ligger mycket i dessa ord tycker jag. Känner in dem i ögonblicket och tänker att en acceptans av något jag inte kan förändra idag eller just nu, behöver inte gälla för evigt.

Att ingenting är omöjligt är kanske sant ändå? Life goes on ... bara en sån sak.

Sköt om er <3

PS. Som vanligt ligger det lite fler foton på Instagram, välkomna att kika in där.

#life #gratitude #mindset