Lite sen måndagsfilosofi

Vägen är aldrig för lång, om jag får går rakt in i en solnedgång skrev jag igår på mitt Instagramkonto. Jag skrev också att jag förälskar mig gång på gång ... i den här fantastiska världen vi lever i, med alla sina naturliga konstverk. Hur är det ens möjligt att inte se detta! Och uppskatta dess skönhet och all den läkning det ger att vistas här, på så många plan.

Kanske är det händelser både i livet och i omvärlden, kanske är det åldern eller kanske är det min något pånyttfödda nyfikenhet som gör att jag numera mycket oftare tar mig funderare på vem jag verkligen är och vad jag vill ha ut av livet. Jag känner gärna in min omgivning och människorna i den. Går mycket på magkänslan och låter alltmer bli att lyssna på Jantelag och en massa annat dumt som annars kan krypa fram både här och där. Alltför ofta har jag under årens lopp försökt passa in och bli omtyckt, tittat och lyssnat på andra och anpassat mig. Men var tog jag vägen?

Ibland kan jag komma på mig själv när jag handlar mat att jag egentligen inte gillar en viss maträtt längre, jag bara lagar den av gammal vana. Och det är väl inte så konstigt egentligen, vi ska ju kunna förändras över tid. Hinna pröva olika vägar och ge nya möjligheter en chans, även om det nästan känns för bra för att vara sant. För så kan det också bli, det vet vi inte förrän vi testat. Men att kasta sig ut är inte lätt, vad det än gäller. Jag tittar på havet och på solen och på molnen. De bryr sig inte ett skit om något annat. De formar sig bara och gör på sitt vis , med viss påverkan av varandra ibland. De bara är vad de är, utan konstigheter. Och jag tänker att det är bra, att bara vara sig själv.

Kikade en stund på tv ikväll, kunde absolut inte missa en vän i "Vem bor här?" och inte för att skryta, men jag gissade rätt på alla jag också. En var ju såklart solklar;) Och en fick jag slänga in i ett hem med hjälp av uteslutningsmetoden. Roligt att se olika typer av hem.

Jag har alltid gillat att göra det trivsamt omkring mig, känslan i mitt boende är viktig för mig. Men jag är inte alls så intresserad av trender längre och söker hellre inspiration i de mer personliga inredningarna jag stöter på. Även i de för mig mest heltokiga miljöer kan jag se detaljer som kan ge idéer till något jag skulle kunna spinna vidare på. Men jag känner också direkt när det är något som inte stämmer överens med mig. Och kan bli rent deppig på ställen som har en massa outnyttjad potential. Vilket slöseri med resurser!

Precis lika stor betydelse kan det få när jag hamnar på platser där jag känner mig hemma på ett oförklarligt sätt. Jag har tjatat om Skottland i sociala medier sedan jag var där i november förra året och ska inte orda mer om det just nu. Men jag kände mig verkligen hemma. Återkommer med en liten serie inlägg om min lilla resa längre fram tänkte jag. Nu när resandet får vila ett tag kan det vara en god idé att återuppleva redan gjorda resor och njuta på nytt. Kanske också få uppslag till nya planer.

Drömma och planera. Jag tittar upp i trädkronan och förlorar mig i ett annat hav, det av blommor. Så tätt att det nästan inte går att se himlen där ovanför. Återigen slår det mig att det finns människor som inte ens lägger märke till detta. Och jag undrar om överdådet i blomprakten finns till för att försöka dra allas uppmärksamhet till sig. Naturens sätt att försöka få oss människor att stanna upp, inse att det är för en kort period och att vi ska ta vara på alla chanser vi får. En underbar solnedgång igår kväll, men det var bara för ett kort ögonblick innan solen försvann in mörka, tjocka moln. Hemvägen kantades bitvis av blommande buskar och träd och alldeles nära mig finns det här trädet, med sin gedigna krona av vårens prakt.

Jag vet ärligt talat inte om jag gjort det, tagit vara på alla lägen som kommit i min väg. Men jag tänker samtidigt att om något passerat lite obemärkt så var det inte rätt tid just då, det fanns en anledning och jag försatt inte en chans. Det är aldrig för sent och det har inte förlorats möjligheter. Det bästa har bara inte hänt än, så vill jag gärna tänka. Då blir hoppet lite större, om att livet kommer fortsätta bjuda på överraskningar. Om inte annat så överraskar jag mig själv då och då. Och börjar vägen kännas för lång kan jag ju alltid ta extra vara på en solnedgång att vandra i.

A little late Monday philosophy

The road is never too long, if I get going straight into a sunset I wrote yesterday on my Instagram account. I also wrote that I fall in love time and time again ... in this amazing world we live in, with all their natural works of art. How is it even possible not to see this! And appreciate its beauty and all the healing it brings to dwell here, on so many levels.

Maybe it is events both in life and in the outside world, maybe it is age or maybe it is my somewhat reborn curiosity that makes me now much more often think about who I really am and what I want out of life. I like to know my surroundings and the people in it. Goes a lot on the gut feeling and lets increasingly be to listen to Jantelag and a lot of other stupid that otherwise can crawl forward both here and there. All too often Over the years I have tried to fit in and be liked, looked at and listened to others and adapted. But where did I go?

Sometimes I think of myself when I buy food that I don't really like a particular dish anymore, I just cook it out of habit. And it's not so strange really, we should be able to change over time. Time to try different paths and give new opportunities a chance, even if it almost feels too good to be true. Because that's the way it can be, we won't know until we've tested. But throwing yourself out isn't easy, whatever it is. I look at the sea and at the sun and at the clouds. They don't give a shit about anything else. They just shape themselves and do in their own way , with some influence of each other sometimes. They're just what they are, with no weirdness. And I think it's good, just being yourself.

Peeked for a moment on tv tonight, certainly couldn't miss a friend in "Who Lives Here?" and not to brag, but I guessed right on everyone I too. One was of course clear;) And one I had to throw into a home using the method of exclusion. Good to see different types of homes.

I have always liked to make it pleasant around me, the feeling in my accommodation is important to me. But I'm not nearly too interested in trends anymore and would rather look for inspiration in the more personal interiors I come across. Even in the most crazy environments for me, I can see details that can give ideas to something I could spin on. But I also feel right away when there is something that does not match me. And can get downright depressed in places that have a lot of untapped potential. What a waste of resources!

Just as much importance can it have when I end up in places where I feel at home in an inexplicable way. I've been nagging about Scotland on social media since I was there last November and shouldn't say more about it right now. But I really felt at home. Returning with a small series of posts about my little trip later I thought. Now that travel gets some rest for a while, it may be a good idea to relive already made trips and enjoy again. Maybe also get ideas for new plans.

Dream and plan. I look up at the crown of the tree and lose myself in another sea, that of flowers. So dense that it is almost not possible to see the sky above. Again, it strikes me that there are people who don't even notice this. And I wonder if the excesses of the floral splendour are there to try to draw everyone's attention to themselves. A wonderful sunset last night, but it was only for a brief moment before the sun disappeared into dark, thick clouds. The way home was lined in part by flowering shrubs and trees and right near me is this tree, with its solid crown of spring splendor.

I honestly don't know if I've done it, taken advantage of all the situations that have come my way. But I think at the same time that if something passed a little unnoticed, it was not the right time at the time, there was a reason and I did not put a chance. It's never too late and opportunities haven't been lost. The best thing just hasn't happened yet, i'd love to think. Then the hope becomes a little greater, that life will continue to offer surprises. If nothing else, I surprise myself from time to time. And if the road starts to feel too long, I can always take extra care of a sunset to walk in.

#life #hope #livet #hopp