Live, let go ... och lagom

Jag lägger upp kuddarna mot sänggaveln och sätter mig tillrätta med datorn i knäet. Stora kaffemuggen bredvid och ett par nygräddade amerikanska pannkakor som fått sällskap av bananskivor och frusna blåbär samt ett stänk lönnsirap. Hade lite proteinpulvermix kvar från min senaste släng av "nu ska jag komma igång med tränings- och kostchema" i höstas. Det drabbar mig fortfarande vet ni, det dåliga samvetet över att ha tappat min intensitet i träningen. Jag skulle lätt kunna skylla allt på pandemin, men tar det en vända till i mina funderingar och erkänner ärligt för mig själv att det finns fler saker jag vill utforska och lägga tid på. Därför behöver jag hitta en bra balans i livet. Något jag aldrig tidigare riktigt lyckats med och kanske ständigt brottats med i tankarna.

För hur hittar jag egentligen dit, när livet ständigt ändrar sig på olika sätt? Skiftningar som ligger utanför min egen påverkan och som jag behöver förhålla mig till. Jag har mött flera förändringar som tvingat mig ta ställning till i vilken riktning jag vill gå, men som också fått mig att behöva ta beslut utifrån mina egna förutsättningar. Vissa beslut kan kännas förhastade såhär i efterhand och andra så fanstastisk rätt att det nästan är osannolikt. Igår bytte jag några ord med en helt okänd, äldre kvinna på stranden och plötsligt hör jag mig själv lite filosofiskt säga "de finns nog inte många beslut som vi inte kan ändra" ... varvid kvinnan genast svarar "så klokt sagt, de orden ska jag komma ihåg". Så intressant det där, att vi kan utbyta erfarenheter och klokskaper med främmande människor över några minuters spontan konversation. Samtal som ofta inleds med ett par väderbetonade fraser eller möjligen en hund som vill hälsa.

Men åter till det där med besluten som går att ändra. Precis som med riktning och mål och allt annat vi planerar. Allt det där som har en tendens att framkalla helt orimliga förväntningar! I varje fall för min egen del. När jag tänker lite mer på det så inser jag att varje gång jag verkligen satt mig ner och planerat saker i detalj, ritat upp scheman och checklistor, verkligen kämpat med att förutse fallgropar och lagt upp reservplaner, till och med legat sömnlös om nätterna av oro för vad som skulle kunna gå snett och om jag skulle gå i mål denna gång, så har det slutat i mer eller mindre katastrof och ideliga känslor av misslyckanden. Idealiska målbilder och förväntningar som växte sig stora. Går det att må bra på riktigt med sånt tänk? Jag tror faktiskt inte det.

Så jag kontrar numera mitt dåliga samvete, som då och då säkerligen helt normalt poppar upp, med att istället fråga hur jag mår just nu. Oftast blir svaret ganska positivt. Fullt medveten om att jag fortfarande gör många saker av gammal vana som kanske inte bygger på så väl medvetna val, men också att jag har tagit in nya och betydligt hälsosammare saker i livet som tar mig närmre den sunda balansen jag vill ha både mentalt och fysiskt. Var sak har sin tid tänker jag och för min egen del känner jag att prova mig fram och se vad som fungerar i mitt liv just nu, blir till bästa receptet. Jag har ju uppgraderat mig från den gamla versionen av mig, som hade så lätt för att ta till mig alla tusen goda råd och uppmaningar som kom studsande från alla håll, men som oftast enbart fick mig att känna mig misslyckad och hopplös som aldrig lyckades leva upp till ett enda av dem. Även om jag bitvis lyckats ta mig över tröskeln ett par gånger.

Att helt släppa taget om mitt gamla jag är faktiskt nog det jag haft allra svårast för att uppnå. Jag trodde mig ha gjort det när jag hittade styrketräningen, men har insett att jag hamnade i samma fälla där. Jag nosade på det i mitt förra inlägg. Plus att mitt gamla beroendetänk kom tillbaka ... att jag hängde upp hela min tillvaro kring en enda sak och fanns inte det i mitt liv skulle jag gå under och mitt liv slås i spillror. Rädslorna gjorde återintåg i tillvaron och frågan om vem jag egentligen var poppade åter upp. I sällskap med tvivlet. Jag som varit så övertygad om att nu jäklar, hade jag hittat hem till min sanna själ.

Jag var inte helt fel på det, jag hade absolut hittat hem ... i ett sätt att må bra. Jag hittade en träningsform i marklyft som lyfter mitt humör till en nivå jag aldrig trodde att träning kunde göra! Tungt och slitigt emellanåt, men alldeles euforiskt när en utmaning kan övervinnas. Men det är bra nog för mig där, på den nivån. Testa högre vikt ibland, men mest underhållsträna och tänka hälsotänk för ett gott åldrande för kroppen min.

Fällan jag hamnade i handlade nog mest om egot. Jag hade upptäckt en helt outforskad sida av mig och kände en enorm stolthet över vad jag åstadkom. En ganska obekant känsla för mig. Till en början var det lika fantastiskt att få bli sedd och bekräftad eftersom just den biten var fullständigt demolerad i mitt liv vid den tidpunkten. Jag lärde mig till och med att sola mig lite i glansen och ta emot komplimanger, vilket också var ganska främmande för min del. Riktade de sig verkligen till mig? Tyckte de att jag var stark och modig? Vem vill inte höra sånt liksom ... egot växer onekligen. Men var detta jag och ville jag verkligen spendera all min tid på att bli ännu starkare?

Någonstans inuti mig fanns redan där ett litet skav, men jag såg det inte då. Ville inte se, ville bara fly till gymmet och satte upp mål och förväntningar, drabbades av förkylning på förkylning samt livets allmänna berg- och dalbana med efterdyningar av uppbrottet från mitt gamla liv och kampen med att komma tillbaka till en tillvaro så helt olik den jag varit van vid i så många år. Jag tror att jag periodvis drabbades av att sätta upp ett slags idealbild av hur livet skulle vara, med dumt höga förväntningar. Främst på mig själv. Det var högt och det var lågt i ett ständigt rullande nästan ända in till pandemins början skulle jag nog våga påstå.

Vågar jag faktiskt äntligen erkänna!

Jag kan inte exakt säga när min nyfikenhet på livet vaknade på nytt. Jag kan inte heller säga exakt när den där känslan av något slags lugn infann sig i min själ. En plats jag kan hitta tillbaka till när allt runtomkring tenderar att öka till en hastighet som inte stämmer överens med min egen rytm. Grejen är att jag har flera vägar till den platsen och kanske är det där lugnet kommer in. Om det inte går eller fungerar på ett sätt, kan jag alltid prova ett annat. Och med nyfikenhetens hjälp hitta ännu fler former. Marklyftet är bara en liten del. Meditation och yogan en annan. Att vistas i naturen har tveklöst blivit den viktigaste biten. Och att verkligen ge skrivandet den tid det förjtänar. Det här är viktiga bitar som ger mig flow i livet och som hjälper mig till den viktiga balansen.

När jag befinner mig på den här "stillhetens plats" finner jag också förmågan att se och vara tacksam för allt det vackra jag har omkring mig, i form av människor och natur, upplevelser och till viss del ting som gör livet just vackrare eller enklare ... och alla former för att ta mig dit såklart. Att bli varse platsen och vägarna dit har gett mig möjligheten och förmågan att släppa taget om alla de föreställningar, förväntningar och kontrollbehov som tidigare styrt mitt liv. Jag kan verkligen inte påverka så mycket mer än just precis stunden som är nu.

Att bli medveten om att vissa saker behöver jag i lagom dos ... ja, jag tycker att ordet lagom är helt fantastiskt här ... i ett mått som är rätt för mig. På ett sätt som känns bra för mig. Att släppa taget om det gamla, har för mig blivit väsentligt för att kunna släppa in nya sätt att leva livet. Låta det nya få fäste och lättare kunna möta egot, som gärna vill påminna mig om de gamla rädslorna och tvivlen.

Men det räcker inte att släppa taget bara en gång ... jag behöver göra det med jämna mellanrum. Kanske är det lite som att lära gamla hundar sitta, det tar lite längre tid. Invanda mönster behöver nötas ut, samtidigt som de nya tar fäste. Men jag tror på fullaste allvar att det aldrig är för sent att lära sig något nytt. Det behöver inte innebära att vi ska vända upp och ner på livet. Jag började le mot mig själv i spegeln och upptäckte att det är ännu lättare att le mot människor jag möter. Och när jag befinner mig i miljöer som verkligen får mig att känna mig hemma, där jag mår bra på riktigt utan att jag egentligen gör något speciellt mer än bara ÄR ... då har jag också en ännu större förmåga att se det vackra i det enkla, i det som bara ÄR. Här och just nu.

När den tacksamheten finns inuti mig, då flödar kärleken till livet över alla bredder. Och i kärleken till livet finner jag också kärleken till mig själv. Är det inte helt fantasktist hur alltihop vävs samman till en helhet? Precis som möten, samtal, insikter och erfarenheter ibland känns som underliga sammanträffanden, men som på något sätt verkar menade att ske. Hur vi dras till vissa sammanhang utan att riktigt veta varför. Ibland blir inte sambanden synliga förrän långt senare och det går upp plötsliga ljus. Och andra gånger känns det som om en historia upprepar sig gång på gång enbart för att vi ska lära oss något. Hur rätt det kan kännas när vi har tålamod att vänta på de sammanhang och människor, där vi känner oss hemma och kan vara oss själva. Är alla dessa saker tillsammans månne en förutsättning för att kunna leva och älska ärligt och uppriktigt? Vara sanna mot oss själva och varandra<3

You tell me ... I really don't know. It's just a feeling<3

#life #live #letgo #lagom #love #gratitude