Livet, en resa

Jag äter rostat bröd med färskost och skivade, svenska tomater med lite flingsalt på toppen till frukost. Och det numera sedvanliga kaffet såklart. Minns första gången jag åt dessa enkla, men goda mackor. På en segelbåt i den blekingska skärgården en tidig sommarmorgon. Vilket år det var har jag glömt, men upplevelsen sitter kvar i mitt minne. Från det förflutna, men med perspektiv på hur långt jag kommit sedan dess. Ett fint minne.

Jag fick till och med prova på att stå vid rodret ett litet tag efter frukosten, stoltheten var total. Det var på den tiden jag inte hade en aning om att min vattenskräck handlade om ordentlig ångest. Jag var bara rädd, för mycket. Och kände mig bara liten och obetydlig. Det var på den tiden jag aldrig räckte till och aldrig var bra nog på någonting. Men någon gång då och då såddes frön till att så småningom kunna öppna ögonen och inse att jag kan också mycket mer än vad jag tror mig själv vara kapabel till. När den rösten inte är tillräckligt kraftig i oss själva behöver vi kanske extra stöd av människor runt om oss att lyfta fram den. Annars slocknar den redan svaga rösten sakta och vi fortsätter med att bygga de där murarna av rädsla högre och högre.

Skyddar omsorgsfullt våra inre tankar och låter längtan stanna vid drömmar. Kapitulerar för den praktiska verkligheten och hittar andra vägar för lyckan. Det som går att ta på är enklast. Det yttre. Det som inte behöver förklaras och formuleras i så många ord. Materiella ting och till viss del upplevelser i form av resor, konserter och liknande. Bygger hela tillvaron kring att det som råder just då måste fortsätta och får inte förändras. Bara till det bättre i bemärkelsen mer i så fall. Rädslan att förlora någon del blir förlamande. Hur bra man än har det. Åtminstone var det så för mig.

Självklart borde vi alltid vara styrande över våra egna liv, men det är ju omöjligt att inte låta sig påverkas av sin omgivning. Det primära är kanske hur mycket vi låter oss påverkas. Att sedan vissa händelser ligger helt utanför oss själva kan ju vända upp och ner och ruska om vilken tillvaro som helst. Själv har jag haft ett par, tre år av omvärdering där jag tvingats se livet ur en annan synvinkel. En nyttig och omtumlande resa där jag mött många, fina människor som hjälpt till att ge min inre röst mer kraft, mod och styrka. Jag har fortfarande dagar av tvivel där modet sviker mig och jag undrar vad jag egentligen håller på med, tro inte annat. Men jag vet att någonstans där inne, bor det lite extra kraft jag kan plocka fram när det behövs. Utom kanske i armhävningar då, om jag får skämta mitt i allvaret.

I morse när jag vaknade bodde det inte precis någon toppkänsla i mitt sinne. Jag tycker det känns som om livet står på vänt och det får mig lite ur balans. Kanske är det tiderna vi befinner oss i, som gör det hela lite ovant och besynnerligt. Precis när jag börjat få ordentlig ordning på livet igen och började hitta tillbaka till glädjen med även gruppträning (läs endast StepCore:)) så uppkom flera scenarion där jag behöver tänka om. Samtidigt har jag så mycket som jag är tacksam för och stod vid stranden häromkvällen och funderade över hur det ens är möjligt att vilja resa bort, när jag bor i så vackra omgivningar. Det är ju inte klokt om jag låter bli att njuta av detta! Så nära och utan några större utlägg och ansträngningar kan jag uppleva fantastiska platser jag besökt förut och har också nya ställen att upptäcka. Som ett helt smörgåsbord nästan direkt utanför dörren!

Kameran står och väntar och kan få följa med, jag har så mycket att utforska i den världen. Och vad slår en vacker utsikt? Jag kan vara fullkomligt nöjd med att bara få vara där en stund. Igår plockade jag upp mobilen ur fickan när jag var ute på min powerwalk, stannade till en stund och spelade in en liten video med det härliga fågelljudet. Tror bestämt att det var näktergalen som sjöng för mig, tillsammans med en hel kör av andra fåglar.

Lika härligt är det att ta mig tiden att gå igenom alla fotona från förra årets resor och fundera på små resereportage i miniformat här på bloggen, i kombination med lite fotokavalkad på Instagram. Och lite mer laborerande i köket finns det ju alltid utrymme för.

Med ens lämnar den grå känslan mitt sinne och jag låter istället solen hälsa på. Det närmar sig elvakaffe och en supergod kanelbulle jag bakade igår. Hade "maträddat" en burk Mascarpone häromdagen och bredde ut den tillsammans med övrig fyllning i bullarna ... himmelskt om jag själv får säga det. Tur att dottern fick en påse bullar med sig hem. Så trycker jag inte i mig alla på egen hand;)

Ha en skön torsdag mina vänner, hoppas ni sköter om er!

Life, a journey

I eat toast with cream cheese and sliced Swedish tomatoes with a little flake salt on top for breakfast. And the now usual coffee of course. Remember the first time I ate these simple, but good sandwiches. On a sailboat in the Bleking archipelago on an early summer morning. What a year it was, I've forgotten, but the experience is still in my memory. From the past, but with perspective on how far I've come since then. That's a nice memory.

I even had to try to stand at the helm a little while after breakfast, the pride was total. It was at that time I had no idea that my fear of water was about proper anxiety. I was just scared, too much. And felt only small and insignificant. It was at that time I was never enough and never was good enough for anything. But once in a while, the seeds were sown to eventually open my eyes and realize that I can also do much more than I think Myself to be capable of. When that voice is not strong enough in ourselves, we may need the extra support of people around us to highlight it. Otherwise, the already weak voice will slowly go out and we will continue to build those walls of fear higher and higher.

Carefully protects our inner thoughts and allows longing to stop at dreams. Surrenders to practical reality and finds other ways of happiness. What can be put on is easiest. The exterior. What does not need to be explained and formulated in so many words. Builds the whole life around that what prevails at that moment must continue and must not change. Just for the better in the sense more then. The fear of losing any part becomes crippling. No matter how good you are, at least that's what happened to me.

Of course, we should always be in charge of our own lives, but it is impossible not to allow ourselves to be influenced by our surroundings. Perhaps the primary thing is how much we allow ourselves to be affected. That then certain events are completely outside of ourselves can of course turn upside down and shake about any existence. I myself have had a couple, three years of revaluation where I had to see life from a different point of view. A useful and tumultuous journey where I met many, fine people who helped give my inner voice more power, courage and strength. I still have days of doubt where courage betrays me and I wonder what I'm really doing, don't think otherwise. But I know that somewhere in there, there's a little extra power I can pick up when needed. Except maybe in push-ups then, if I may be joking in the middle of gravity.

This morning when I woke up, there wasn't exactly a great feeling in my mind. I feel like life is on hold and it gets me a little off balance. Perhaps it is the times we find ourselves in, which makes things a little unfamiliar and strange. Just when I started to get proper order of life again and began to find my way back to the joy of even group training (read only StepCore:)) so came several scenarios where I need to think again. At the same time, I have as much as I am grateful for and stood by the beach the other night and wondered how it is even possible to want to go away, when I live in such beautiful surroundings. It's crazy if I don't enjoy this! So close and without any major outlay and effort, I can experience amazing places I've visited before and also have new places to discover. Like a whole smorgasbord almost right on your doorstep!

The camera is waiting and can come along, I have so much to explore in that world. And what strikes a beautiful view? I can be perfectly happy to just be there for a while. Yesterday I picked up the cell phone from my pocket when I was out on my powerwalk, stopped for a while and recorded a little video with the lovely bird sound. I firmly believe that it was the nightingale who sang to me, along with a whole chorus of other birds.

It's just as wonderful to take the time to go through all the photos from last year's travels and think about small travel reports in mini format here on the blog, combined with some photo cavalcade on Instagram. And a little more laboratory work in the kitchen, there is always room for.

Even the gray feeling leaves my mind and I instead let the sun greet. It's approaching eleven coffees and a super good cinnamon bun I baked yesterday. Had "saved" a jar of Mascarpone cheese the other day and spread it together with other filling in the buns ... It's a good thing my daughter got a bag of buns home. So, I do not push in all on my own;)

Have a nice Thursday my friends, hope you take care!

#minnen #livet #livetsresa #memories #life #journeyoflife