Livet, sällan som tänkt

Så kom den, dagen då jag lämnade ett gammalt kapitel bakom mig. Jag skulle nog vilja påstå att jag faktiskt läst ut just den boken och nu ställer den för gott i bokhyllan. De bästa kapitlen sparar jag i minnet och är tacksam för, resten väljer jag att se som ännu fler lärdomar och erfarenheter i livet. Nästan elva år på samma arbetsplats, genom omorganiseringar, systembyten och livets allmänna berg- och dalbana. Självklart kändes det märkligt att lämna lokalerna för sista gången i torsdags, i varje fall som arbetsplats. I synnerhet när det inte finns någon verkligt spikad och utstakad plan, mer än onsdagarnas fortsatta arbete ute hos klient.

Nu var det ju egentligen meningen att jag skulle kasta mig med hull och hår över skrivandet. Flera projekt ligger på idéstadiet och bara väntar. Men livet ville annorlunda med mig ännu en gång och verkar ha andra planer för mig, innan jag kan nå dit jag vill. Eller är det något jag missar? Behöver jag få upp ögonen för något som behöver åtgärdas, läka, förändras eller släppa taget om innan jag fortsätter?

Kroppen har gett mig så många tecken och signaler den senaste tiden, att jag inte kan göra annat än att ge mig tid för återhämtning och hitta tillbaka till hälsosam livsrytm, mat och motion. I min takt, helt utan stresspåslag och några större krav. Att plötsligt behöva inse att jag behöver massor med vila mellan aktiviteter, blir tröttare än tröttast om jag inte får tillräckligt med sömn och inte tål stress överhuvudtaget är svårt. Men att skriva gör mig gott, så lite kommer jag smyga in då och då. Som det här inlägget till exempel. Även morgonsidorna i min anteckningsbok känns oerhört välgörande. Att börja med en lång semester känns ändå ganska rimligt. Tacksamheten över tagna beslut och möjlighet är stor.

Det ingick inte alls i vårens och början av sommarens agenda att yrselattackerna skulle komma tillbaka och dra med sig en massa rädslor och oro, ångest och till slut någon form av utmattning. Jag försöker i varje fall att välja tänka på det sättet och följa läkares och kurators råd. Om två veckor är det dags för skiktröntgen av skallen. Bara för att vara helt säker, sa läkaren. Absolut, jag är tacksam att inte bli avfärdad men inte övertygad förrän svaren är på plats. Livet har ett märkligt sätt att plocka ner en på jorden. Nu när jag jag äntligen vågade göra en stor förändring för att ge mig ordentligt med utrymme för skrivandet, så börjar kroppen jäklas med mig. Stressen har varit enormt påtaglig de senaste månaderna och mina föräldrar har varit en ovärderlig hjälp i mitt liv och ställt upp i vått och torrt! Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för det. Precis som för det stora tålamodet från mina klienter. Mitt mål har hela tiden varit att få ihop ett snyggt och välordnat avslut, men med mitt hälsotillstånd har det varit tufft. Den här veckan är avklarad, men blev i mesta laget. Det var inte alls såhär jag tänkt mig halvårsskiftet! Var tog firandet vägen, skumpan och glädjeskutten över att den här kvinnan är grymt modig eller möjligen skvatt galen ... men då kan firande faktiskt ändå vara helt på sin plats. Istället gick musten ur mig när alla spänningar släppte i torsdags kväll. Sömnen hade lite svårt att infinna sig då, sov oroligt och vaknade med tusen frågor i huvudet igår morse. Hade jag verkligen kommit ihåg allt? Gjort det bästa jag kunde, varit tillräcklig? Ja, ni hör ... det finns en del "issues" att lösgöra mig ifrån.

Men nu tar jag i varje fall en timeout resten av året. Får man ens göra så? Det tog bra länge för mig att verkligen våga chansa och många är gångerna när jag fått peppa mig själv med att det är helt okej. Det finns människor som ger sig ut på jorden-runt-resor, säljer rubb och stubb och drar iväg med husbil eller satsar allt de äger och har på någon idé de gått och ruvat på, möjlig som omöjlig. Det finns alla möjliga varianter på äventyr, livsstil och förändring. Men det är bara sådant jag läst om eller sett på tv. Inte något jag själv föreställt mig göra, utom i drömmarnas värld. Kanske har det bott en längtan i mig länge, men med ett tänk som krävt både hängslen och livrem för att vara trygg och säker så har det varit en ren omöjlighet. Ända tills i år, när tillfället på något sätt dök upp i samband med att ett av mina uppdrag ändå var slut på grund av en företagsfusion. Det var inget lättvindigt beslut att släppa även den andra delen i Sjöbo, men rent intuitivt kändes tidpunkten helt rätt. En tid i livet är över och en annan tar vid.

Hur rätt det nu blir känns väl mest skrivet i stjärnorna! Med en kropp som tydligt säger ifrån vid minsta lilla "felbehandling" och en väntande röntgen av skallen, så svajar min tillit till livet rätt rejält för tillfället. Men så begränsad som jag återigen låtit rädslan och ångesten göra mig under delar av maj och hela juni ska jag sannerligen kämpa hårt för att göra mig fri ifrån! Jag har lyckats förut och nu har jag ännu mer visdom och lärdomar i bagaget att ta hjälp av. Men den största utmaningen är att våga vara sårbar, be om hjälp och släppa in människor på livet igen. Lita på mig själv, livet och andra människor igen. Jag behöver inte klara allt på egen hand, jag kan vara stark ändå. Jag har inget annat val, den här gången heller. Jag tänker inte ge upp hoppet. Om mig själv och om livet, som kan skänka så stor förundran över de minsta små saker.

Kika gärna in på mitt Instagramkonto, där finns lite bilder från omgivningarna de senaste månaderna. Inte lika många som tidigare och kanske blir det lite lugnare framöver också. Lite sund frånvaro från sociala medier och lite mer närvaro i verkliga livet.

Sköt om er och var rädda om både er själva och varandra!

#life #timeout #endings #newbeginnings