Mitt emellan/In between

Snöflingorna yrde i gatlyktans sken och den kalla vinden fick mig att skynda på stegen tidigt i morse. Ändå tog vi en något längre variant av hundrundan. Trots mörkret lyste den lilla snön upp och jag hade lika stort behov av att få sträcka på benen som Freja. Kanske för att huvudvärken från de senaste dagarna äntligen släppt?

Jag visste ju om att de första veckorna på 2022 skulle bli mer intensiva än vanligt. Det har gått över förväntan tycker jag, men kroppen behöver återigen påminna mig. De där ryckningarna i ögonlocken när skärmtiden blir för lång, liksom stelheten i kroppen. Fullmånen gjorde såklart sitt. Dålig sömn en del nätter och mest fokus på arbete. Lite sämre rutiner överlag. Då kommer det dåliga samvetet också krypande, över annat jag försakat omkring mig.

Jag släppte ifrån mig det sista bokslutet igår. Jag borde känna en enorm lättnad. Istället ligger det nya, årliga uppgifter och väntar. Sånt där som bara ska fungera, men som alltför ofta hakar upp sig både här och där. Nytt år, nya uppdateringar och nu börjar vi om från början-andan men inte direkt i samma glada ton som när en ny kalender tas i bruk (fast det är kanske bara jag som blir löjligt upprymd över en ny kalender, självklart i bokform). Nej, här är det mer kravtyngt. Rapporter som ska skickas iväg till olika instanser. En gång om året. Helt omöjligt att komma ihåg hur det nu var igen. Helt säkert någon ändring också. Men det är bara att göra. Ingen idé att skapa onödigt stora hinder av det. "Just do it."

Halvvägs igenom idag. Bra så. Men fortfarande vill inte den där stora lättnaden infinna sig. Möjligen en viss tillfredsställelse ändå, över att vara klar och "bra jobbat" (en stor förbättring för att vara mig). Men mest bara en stor tomhet. Det känns som om jag befinner mig i ett vakum. Någonstans mitt emellan. Eller är det kanske på den där tröskeln jag står och väger?

Vilsen skrev en kvinna om sina funderingar på Instagram häromdagen och citerade Joe Dispenza "We can't create a new future while we're living in our past. It's simply impossible."

Freja trampade glatt nya spår i snön i morse. De är redan utsuddade av vinden och mer snö. Vi viftar inte bort en massa gamla vanor och tankar lika lätt. Tyvärr.

Då, nu och framåt. Jag har tidigare skrivit om att öppna nya dörrar och för att göra det måste kanske några gamla stängas. Nog ligger det en del i det också. Starkt förknippat med citatet ovan. Jag vilar en stund i nuet. Visst finns det mycket trygghet i det invanda. Och massor med nyfikenhet i framtiden. Vägen hit har varit långt ifrån spikrak. Kanske är det bara en krök som skymmer sikten på vägen framåt?

Under eftermiddagspromenaden tidigare idag passade jag på att blicka ut över landskapet (första bilden) och vara tacksam för att jag faktiskt har tillgång till det här endast ett stenkast hemifrån, trots att jag bor i en stad. Än så länge i utkanten av en stad, men vem vet?

Hur som helst, den där utsikten hjälper till att sänka mina axlar. Den är frihet för mig. Fågeln påminner mig om att hålla drömmar levande. Alla drömmar behöver inte bli verklighet, de fyller en utmärkt funktion i att bara få vara där ett ögonblick.

Vi får väl se vilka drömmar som har en chans att gå i uppfyllelse. Sköt om er vänner.<3

#life #dream #quotes #inbetween