Morgonljus och söndagskarusell

Dessa magiska morgnar som färgar himlen på sitt alldeles speciella vis. Solen som sakta stiger vid horisonten. Måsarnas gyllene bröstkorgar där de svävar fram i morgonljuset. Stillheten bortom allt brus.

Jo, det går. Att uppleva stillheten och tystnaden i de små, rena ögonblicken mellan omgivningens alla ljudeffekter. I den medvetna närvaron mellan turerna i omvärldens pågående karusell, mer likt spöktåget än kärlekstunneln alldeles för ofta. Får jag ens lov att likna tiden och livet som pågår vid en karusell? Ska inte karuseller vara ett nöje, en glädje eller ett lyckorus? Något som får oss att skratta och älska nästa steg, nästa krumbukt.

Kanske har jag aldrig varit ett "karusellbarn", även om känslan av pirr i magen är ljuvlig. För tätt följt av barnkarusellernas lagom svängar, lagom fart och lagom höjd kommer vuxenkarusellernas utmanande adrenalinkickar där lagom sällan verkar vara nog för de flesta. Det ska bara vara mer, högre, fortare och maxat för våra sinnen. Mellanvarianterna är för fegisarna (?) och säljer inte, så de försvinner oftast från utbudet.

Kvar på perrongen står jag. Eller på åskådarplats. Och det är helt okej med mig. För i ögonblicken där njuter jag av stillheten. Där hinner jag fånga upp mig själv och se det som pågår omkring mig. Se det vackra i det lilla och enkla. Och jag känner mig inte längre feg. Oavsett vad omgivningen eventuellt skulle ha för åsikter. Jag vågar stå kvar.

"Hold me closer" ljuder ur högtalaren. Jag drar den röda, mjuka cashmeresjalen tätare om mina axlar. Det närmsta jag kan komma just de orden för närvarande. Cornelia Jakobs vackra röst sveper iväg mina tankar. Illusioner, så lätta att skapa men så svåra att uppfylla och förverkliga. Länge, länge kunde jag inte ens närma mig tanken om ett liv på egen hand, utan tvåsamhet. Runt mig fanns enbart tvåsamhet. Flera med olika erfarenheter i bagaget. Med olika mått av "skinn på näsan" och förutsättningar att vara individer, även i sina partnerskap. Jag började lyssna och se ur ett annat perspektiv än tidigare och träffade så småningom nya människor med ännu mer skiftande bakgrund och livserfarenheter. Jag är så tacksam för alla dessa möten jag får vara med om och genom alla samtal som jag får lära mig något nytt. Där vi delar med oss av högt och lågt och allting däremellan. Människor i lycka och i sorg, men med hopp om livet och att må så bra det bara är möjligt varje dag.

Orden som kan återge våra livshistorier, som kan få oss att mötas och skiljas åt i olika sinnelag, som kan binda oss samman eller separera oss för evigt. Orden som kan smeka våra sinnen eller skära som vassa knivar genom våra hjärtan. Som kan stanna kvar i minnet och ställa till det i våra tankebanor alldeles i onödan eller få oss att flyga högt. Orden som ger oss fakta och form, sagor och historia. Orden som ger makt eller mening, bär sorg eller lycka. Så många ord, sagda eller skrivna ... ändå räcker de sällan till för att förstå. Hur mycket vi än lyssnar och tar in, vänder och vrider. En del stänger av, stänger ner och blir tysta.

Vi är så olika, men ändå lika. Någonstans finns alltid någon som förstår, men inte alltid där vi tror att vi ska finna dem. Orden som dansar i rymden och landar framför oss på en skärm kan också träffa så rätt att det nästan är som magi. Nya vänner på de mest oväntade sätt.

Jag behöver inte mer än den berg- och dalbana som livet i sig bjuder på. Den gör mig stundom livrädd, men än så länge har det ordnat sig. Sakta infinner sig tillit, åtminstone för en stund. Det går upp och det går ner, livets gång.

Jag försökte fly till en början, framåt till något nytt och helst i tvåsamhet. Kunde inte se något annat. Vem var jag, bara jag i mig själv?

Men jag vågade. På egen hand. Jo, det krävdes faktiskt mod att lära känna mig själv igen.

Och lära mig att det är okej att be om hjälp ibland. Jag måste inte klara allting själv, även om jag vill och kan vara självständig. Jag behöver inte bevisa något för någon.

Liven vi alla lever formar oss. Vi gör det på olika sätt, där inget behöver vara rätt eller fel eller det ena det andra likt. Men det är lätt att hamna i rädsla för vad andra ska tycka och tänka. Och det är lika lätt att tro på alla ord som vi uppfattar riktas mot oss, som att tro på alla sina egna tankar. Kanske var de bara fragment av yttranden från andras upplevelse och förutsättningar just då? Som formades till tankar, tänkta tusentals gånger i de djupa fårorna i våra hjärnor. Och blir det vi tror på. Av gammal vana till slut.

Eller kanske är det bara jag som är känslig och suger upp alla förnimmelser?

Jag är tacksam för mina erfarenheter, de har gett mig styrka genom pandemiåren och de ger mig en viss styrka även nu. Insikten av att vara tacksam för vad jag har, att regelbundet vila i stillhet och se det som är viktigt. Men visst är det i allra högsta grad mänskligt att längta efter någon att hålla i handen när världen skakar under våra fötter. I samma sekund som den tanken når mitt medvetande går den vidare till alla människor där ute i världen, som inte vilar så tryggt som jag har förmånen att göra just nu. Perspektiv på orden och tankarna.

Denna söndag blev det ett blogginlägg av mina normala morgonsidor. Den röda anteckningsboken byttes för dagen ut mot en röd sjal runt axlarna och datorn i knät. Fingrarna fick fritt löpa över tangenterna och forma de tankar som ville komma ut. Några bilder från veckan här och resten i ett inlägg på Instagram. Jag sållar min tid på sociala medier. Prickar av min att-göra-lista, försöker följa mina prioriteringar och hitta trivsamma rutiner med luckor för spontanitet. Leva livet som jag vill och kan så länge det är möjligt.

Ta vara på den första vårsolen och vara så innerligt tacksam för ögonblicken jag får.

Sköt om er, blicka mot ljuset och låt oss hoppas tillsammans! Var vi än befinner oss.<3

#grateful #life #hope #trust #light #together