Nya insikter, gamla utsikter

Denna morgon gick vi på samma gamla vanliga stig vid havet, med utsikten vi alltid har härifrån även om den såklart skiftar i karaktär. Det kan den göra åt olika väderstreck, kika in på mitt Instagramkonto så får ni se två ganska olika bilder för dagen.

Jag ber er att inte missförstå mig när jag skriver samma gamla vanliga ... för tro mig, jag är så väldigt tacksam att jag bor med sådan närhet till detta! Och jag vill påstå att en och samma vy kan te sig så helt olika från dag till dag att det är helt otroligt magiskt. Naturen är fantastisk på så många sätt. Kanske inte lika roligt att regnet nu öser ner utanför fönstret och det står skogen på eftermiddagens agenda. Men det kan klarna upp, för sådant har vädret varit den senaste veckan. Det vacklar mellan sensommarvärme och höstens första krispighet. Och lika hastigt mellan solsken och regnskur. Jag måste erkänna att jag gillar det, även om det är helt omöjligt att veta vad man ska ta på sig!

De nya insikterna då? Jo, i tisdagens terapi fick jag bekräftat att det faktiskt många gånger lönar sig att älta en del för att kunna ta sig vidare. Att jag redan gör så många saker helt rätt och att det gör mig gott. Och nog för att jag har ältat, både det ena och det andra! Förr fick jag alltid höra det som något negativt, så det kändes fint att från professionellt håll höra att mitt sätt att hantera mina "livskriser" inte alls har varit negativt. Tvärtom har det lett fram till att jag undan för undan kunnat lätta på massor av tryck och släppa taget om sådant som tyngt till alldeles för mycket i mitt bagage. Självklart är det viktigt att inte stanna kvar i tungt ältande alldeles för länge, fastna i någon form av lågt läge som kan leda till rent destruktiva handlingar! Allt jag skriver här bygger enbart på mina erfarenheter och det jag upplever, vilket känns viktigt att tillägga. Det kan behövas otroligt mycket mer professionell hjälp och ännu mer stöd och support från omgivningen beroende på både personer och händelser. Jag skriver utifrån den jag är och har varit, utifrån mina upplevelser, erfarenheter och tolkningar av dessa. Delar kan säkert någon känna igen sig i, precis som jag kan känna igen mig i andra människors berättelser. Och kanske är det så att vi många gånger upplever olika saker på liknande vis, men beskriver dem väldigt skiftande beroende på vid vilken punkt vi befinner oss i livet. Där känslan ändå finns som en stor igenkänningsfaktor.

Att släppa taget om saker som hållit mig fast i en viss tanke om mig själv har gjort stor skillnad för mig. Men för att kunna göra det har jag behövt älta saker. Idag vid frukosten dök en ny insikt upp. Hur jag ALLTID varit, tagit, erbjudit mig eller helt enkelt bara fått rollen som den som servar andra, de som i sin tur gör det "viktiga". Det viktiga i betydelsen "det som ska göras i form av ett visst projekt hemma" eller "det som drar in pengar i ett företag". Många gånger har jag samtidigt behövt, men också haft en vilja, att vara med och vara aktiv i "det viktiga". Både hemma och i min yrkesroll. Splittrad känsla är bara förnamnet. Att aldrig får vara vid en sak eller bli riktigt bra på något. Ständigt hoppa fram och tillbaka.

Kanske inte så konstigt att jag aldrig känt mig riktigt tillräcklig, med nära tillhands att nedvärdera mig själv ordentligt. Dessutom ska inte service av något slag föraktas eller nedvärderas, vare sig det gäller vanliga hushållssysslor eller administrativa yrken! Hur skulle det se ut om dessa saker inte blev uträttade? Varför får de sällan någon större uppskattning? Ungefär som med eftertexterna i en film, den enorma mängd människor som är delaktiga i ett sådant projekt - alla vet att de existerar och har viktiga funktioner för att nå slutprodukten, men de figurerar endast i den långa raden av namn som rullar när filmen är slut och som ingen (eller väldigt få) läser överhuvudtaget. Jag tycker det känns vemodigt på något sätt. De är också viktiga har jag tänkt, men sällan tänkt så om mig själv och mitt eget arbete eller min egen insats. Knasigt, jag vet.

Det finns människor därute som fixar detta med att "hålla många bollar i luften", som är väldigt skickliga på det. Men det är högst troligt människor med en personlighet som trivs i dessa roller och som fungerar bäst när de får lov att agera så. Dit hör inte jag! Och jag är inte sämre för det. Inte mindre värd. Men det har liksom inte riktigt landat i min hjärna förrän nu. Inte undra på att stressen alltid funnits där på lut. Ska jag prestera ordentligt behöver jag få lov att göra en sak i taget. Då fungerar min hjärna bäst. Då fungerar jag som bäst. Vi är olika och det är helt okej, men vi behöver acceptera det både för oss själva och varandra.

Visst kan jag också bli såhär frustrerad, när saker inte går tillräckligt fort eller smidigt. När jag måste lägga tid på sådant jag inte vill, men vet att jag behöver. Som till exempel måltider. Och inte ville jag ödsla tid på att fixa frukost idag, när jag mycket hellre ville ta tag i skrivandet. Det som faktiskt är mitt projekt och en del av mitt arbete nu (möjligen oavlönat, det får tiden utvisa). Mitt "viktiga".

De uppgifter som jag alltid utfört som självklara har med ens blivit som ett tvång, måsten jag behöver göra. Det var också en del av insikten idag, varför det ligger så stort motstånd hos mig i att behöva lägga tid i köket, när det finns "viktigare" saker att uträtta. Varför orken och motivationen sviker mig när det kommer till t ex matlagning har inte enbart att göra med att jag tycker det är tråkigt att äta själv. Jag vill prioritera annorlunda helt enkelt. Men behöver fortfarande sitta på "två stolar" eller ha båda rollerna. Det är så livet ser ut nu. Även om jag ibland blir himla bortskämd av mina föräldrar, vilket jag är så tacksam för.

Även den här utsikten är välbekant, ändå ser jag ny magi i varje skådespel naturen ger mig. Likaså kommer ännu en insikt nerdimpande. Att jag behöver jobba med det där motståndet till att serva mig själv. Jag är värd det. Jag behöver vända på tanken helt enkelt. Se värdet i det jag utfört så många år tidigare. Det är rena baskunskaper att bra kost och sömn/vila krävs för att fungera så bra som möjligt. Jag får helt enkelt klura ut nya rutiner för att få gjort både det jag egentligen vill prioritera och grunden jag behöver att stå på. Utan motstånd.

Av kärlek till mig själv. Utan stress och värdering.

Ta hand om er!