Plats för både och ...

Regndropparna smattrar mot fönsterblecket. Jag sitter med datorn i knäet och låter fingrarna löpa över tangentbordet i takt med att orden formar sig i mitt medvetande. Slår en blick in mot sovrummet, där Freja snusar fridsamt med huvudet på min kudde. Själv har jag placerat mig i fåtöljen, med skrivböckerna (ja, jag har flera på gång samtidigt ... ett måste bland mina spretiga tankar!) och kaffemuggen bredvid.

Det är semester, men regnet stör mig inte ett dugg. Förutom i avseendet att en sväng med cabben inte känns så lustfylld. "That's life", lyxproblem och inget att bekymra sig över. Det blir säkert några fina sensommarturer ändå. De kan ofta vara riktigt sköna. Kanske för att jag är extra tacksam att kunna göra dem?

Blöta promenader blir det visserligen, en hund ska ju ut åtskilliga gånger per dag och det är bara att bita i det sura äpplet och ge sig ut. Men jag upptäcker att det faktiskt är riktigt skönt, även i gråväder! Det är fortfarande sommarregn, även om jag nästan önskat att jag haft tunna handskar i morse. Freja väckte mig 05.15 och då var det lite kyligt ute i regnet. Självklart kommer jag inte tycka att det är lika skönt någon gång fram i oktober och november och definitivt inte fram i februari ... men det glömmer vi just nu.

Regnet lockar också fram ännu större skrivlust i mig, även läslust. Jag älskar att plöja böcker av olika slag och nu har det verkligen blivit tid till det. Mindre skärmar och mer bokstäver på papper. Så mellan promenader och lek & träning med Freja, måltider och skrivande blir det just nu mest läst i "Glädje, konsten att finna lycka i en osäker tid" av Dalai Lama och Desmond Tutu, medförfattare Douglas Abrams och "Skriv på! En handbok i skrivandets konst" av Elizabeth George. Den första råkade jag se i en reakorg i mataffären för några veckor sedan och den andra har stått i bokhyllan i åratal, enbart drömskt bläddrad i efter inköpet och sedan mer eller mindre bortglömd. Typ, den ska jag läsa när jag får tid.

Är det inte just det semestern borde ägnas åt? Åt sådant jag vill göra ... när jag får tid. Bilderna i dagens inlägg är från en tämligen blöt promenad till Lilleskog igår. Icke desto mindre vackra vyer och lekfull Freja. Underbart många nyanser i naturen, precis som i livet!

Dagarna av ledighet som är kvar kommer inte räcka till, det inser jag snabbt. Så istället tänker jag ta varje dag som den kommer. Välja bland allt det som faktiskt fyller mig med glädje och tacksamhet. Oavsett väder. Oavsett dag. Och göra det i lugn och ro (förutom i lägena av absolut tokspel från en halvgalen unghund, som inte är det minsta medveten om att hon faktiskt har fyra ben och en kropp att hålla ordning på). Det som inte kommer få plats eller hinnas med får bli mysiga saker att se fram emot, små guldkorn i vardagen. Stresstankar undanbedes vänligt men oerhört bestämt. Jag har lärt mig vid det här laget att även begränsa mängden intryck. Insett värdet av att tillåta mig bara vara.

Nåja, böckerna överst i läshögen då ... det där med att finna glädje i livet, hur det hela tiden bottnar i mitt eget inre. Det jag läser av de kloka människorna i den här boken kommer inte alls som en överraskning för mig. Det blir ingen aha-upplevelse, mer av en bekräftelse att jag är på alldeles rätt väg i mitt tänkande och försök att vara.

På min väg, i synnerhet under de senaste åren, genom allt det arbete jag lagt ner på att "jobba med mig själv" och i alla de insikter jag gjort, är detta några av de bästa och mest användbara saker jag insett och förstått sammanhangen emellan. I boken fokuserar de på vad de kallar "Glädjens åtta grundpelare"; Perspektiv, Ödmjukhet, Humor, Accepterande, Förlåtelse, Tacksamhet, Medkänsla och Generositet. Jag ser fram emot att få ytterligare verktyg att arbeta vidare med dessa begrepp, genom denna bok.

Handboken i skrivande kompletterar ämnena vi berör i skrivgruppen jag är med i. Det blir intressant läsning och en hjälp till det avstamp jag planerat göra ... ja, ungefär nu. Varför vänta när tiden just nu är lite mer flytande, än under arbetsveckor som involverar andras intressen? Alltför ofta har jag satt upp ett startdatum för något jag haft personliga önskemål om att göra och uppnå, lagt upp en oerhört detaljerad planering och sedan ... kom något emellan. En yttre påverkan som jag lät tynga ner min kraft och få alldeles onödigt stor betydelse för andra delar i livet, som inte hade behövt påverkas. Om jag med lite större medvetenhet hade sett vad mina egna tankar gjorde med "problemet".

Livet kommer alltid och obönhörligt komma emellan, med än det ena och än det andra. Återigen, "that's life"... och så kommer det alltid att vara.

MEN, den stora skillnaden är att jag idag inte har för avsikt att låta allt det praktiska och förståndiga bli oöverstigliga hinder som kommer i vägen. Jag kommer behöva påminna mig själv åtskilliga gånger om att inte låta tankarna göra små bagateller till Mount Everest, så att jag tappar ork eller sjunker ner i en negativ spiral. Eller låta dem vara ursäkter för att jag faktiskt inte vågar och istället drabbas av tvivel och tappar tron på mig själv. Inga hinder ska få växa sig så stora att de skymmer sikten från "det glimrande havet" ... för att dra paralleller med bilden ovan;)

Egentligen har jag på sätt och vis redan börjat, kanske för länge sedan, men inte riktigt erkänt för vare sig mig själv eller andra ... att nu tar jag äntligen min passion på allvar och följer mitt hjärtas röst. Och mitt hjärta säger att det faktiskt finns plats för både och, både passion och sunt förnuft. Så länge jag vårdar och är medveten om de lärdomar jag gjort. Göra det bästa och mesta jag kan och förmår, med de förutsättningar jag har i dagsläget. Vi vet aldrig när saker och ting kan vändas på ända, på ena eller andra hållet.

Jag kan inte debitera mina skrivtimmar på någon ännan än mig själv, men jag kan och ska ta dem på samma allvar som de timmar som i dagsläget drar in till mina levnadskostnader. Skapa samma sorts rutiner för dessa timmar, som för de debiterbara. Efter semestern kommer därför mitt veckoschema även att innehålla ett visst antal schemalagda skrivtimmar, på samma sätt som jag planerar mina övriga arbetstimmar. Och redan nu låter jag skrivtid ta plats, på samma sätt som Frejas dagliga promenader.

Att må så bra som det är möjligt, inifrån och ut och i helhet ... det har blivit mitt livsmotto till etthundra procent. Och vad det är som bidrar till detta kan faktiskt skifta, får lov att skifta. Det är bara jag som kan avgöra det. För min egen del har många av må-bra-grejerna blivit både enklare och betydligt billigare än förut. Ofta är de så gott som gratis!

Kanske är det på grund av att jag håller på att bli äldre (skrev mitt personnummer idag, annars funderar jag inte så väldigt mycket på själva åldern;)), kanske har pandemin påverkat, men förmodligen har väldigt mycket att göra med den där insikten om den inre glädjen, vad förundran över allt det vackra som brer ut sig omkring mig när jag vistas i naturen gör med mig och tacksamheten som sprider sig i min kropp och mitt sinne när jag tänker på vad jag redan har i mitt liv. Visst kan jag både drömma och längta efter annat, mer, mindre, nytt eller längre bort ... men det betyder inte att jag är otacksam för här och nu.

Jag vill avsluta dagens inlägg med ett citat jag noterade från en tepåse som låg i ett litet fat hos Jeanne under vår fördjupningshelg ... jag minns inte ordagrant, men innebörden var "vi behöver inte kärlek, vi är kärlek". Tänkvärt tycker jag <3 Sköt om er!

PS. Som vanligt lägger jag fler bilder på Instagram, den här gången från gårdagens promenad i Lilleskog.

PS. PS. För er som enbart kikar in här på bloggen, jag mår bra nu! När yrseln väl klingat av var jag mest trött och darrig. Med några dagars total vila, med enbart hundpromenader som enda fasta krav, känner jag mig på gång igen. Men med en ordentlig tankeställare om vad som är viktigt på riktigt. Nog är det märkligt att den tankeställaren ska behöva upprepas?