Skivstångslängtan och helhetsgrepp

Över två månader utan skivstång! Aldrig trodde väl jag att det skulle kännas märkligt för mig. Men det har varit ytterligare en erfarenhet jag behövt gå igenom, på min resa genom livet. Resan som de senaste åren nästan enbart handlat om att hitta vem jag egentligen är, utan att ha en ständig följeslagare i de där tankarna om att inte vara tillräcklig. Kanske har en flyktig tanke funnits, om att det ändå låg en viss mental styrka gömd någonstans långt därinne. Jag hade ju faktiskt tagit mig själv runt två Göteborgsvarv i livet efter 40, även om det inte var några fantastiska tider att ens nämna. Och jag gör det igen ... låter de långsamma tiderna tala och göra det till en dålig prestation. När det i själva verket var två sjuhelsikes åstadkommanden, utefter mina förutsättningar och till på köpet av en person som aldrig gillat att springa. Det handlade till syvende och sist förmodligen mest om att vilja bli sedd och bekräftad för att ha uträttat något. Presterat något. Många år sedan, men tankarna hängde i.

Och snacka om att en massa sådant hände när jag introducerades för styrkelyft den där septemberdagen 2017. Som av en slump egentligen, eftersom jag egentligen skulle varit på en tur med cabben och några vänner inför säsongsavslut och inställning av bilarna i vintergaraget. Det hällregnade och bilturen blev inställd. Istället åkte jag till gymmet för att delta i ett pass. Massive Performance som snabbt blev mitt andra hem när jag väl vågade mig dit. Sen den dagen har jag varit fast! Och marklyft har blivit en av mina stora glädjekällor. Eller skulle jag kanske uttrycka det som styrkekälla.

Kanske har jag hittat en övning eller en träningsform som faller sig naturlig för mig. Rörelsemönstret i marklyft kanske bara är som gjort för mig, vad vet jag. Men det är roligt och det stärker mig både fysiskt och mentalt. Det känns rätt och lätt. På något underligt vis spelar det ingen roll om träningsdagen går superbra eller inte håller planen som fanns. Inte när det kommer till marklyft. En dålig dag, kanske ett lågmärke i livets berg- och dalbana, kan jag lyfta några set och bli på betydligt bättre humör. Även om det inte handlar om någon progression eller personbästa, utan bara rätt och slätt några goa lyft. En annan dag är det mesta på plats och ändå orkar jag inte lyfta de vikter jag tänkt, men tappar inte modet utan ställer in siktet på nästa pass och tänker att det "var en sådan dag", förutsättningarna kanske inte var de bästa för att styrkan skulle infinna sig fullt ut. Det är få situationer i livet då jag kan vara lika stark mentalt, men jag lär mig successivt att applicera det även utanför mina pass med marklyft.

I veckan som gått beslutade jag mig för att det var dags att återgå till en viss träning på gymmet. Jag har inte varit där sedan någon gång i mars, när pandemin på allvar tog fart här i Sverige och jag inte längre vågade ta för stora risker att vare sig bli smittad eller själv utgöra en risk för spridning. Vi har alla våra olika tankar kring detta och jag försöker följa min magkänsla utefter de rekommendationer som ges. Några gruppass inomhus blir det inte för min del på länge än, men lite umgänge med skivstängerna i "Powertanternas hörna", på tider då det inte är alltför mycket folk där, kan jag tänka mig i sommar. Onlineträningen har varit en bra hjälp, men jag tänker att jag kör ett eget litet sommarupplägg nu. Det blir en mix av styrketräning och powerwalk hemmavid, gymträning med förhoppningsvis lika glada möten som igår, yoga och cabbeturer. Det sistnämnda rör ju enbart mental glädje, men helheten är viktig. Må bra i både kropp och själ är mitt motto.

Visst är det fantastiskt upplyftande när det finns uppmuntrande ord och high five från andra tränande eller medmänniskor i livet utanför gymmet. Vi behöver alla det ibland, bli sedda. Jag måste väl erkänna att det blivit ännu mer påtagligt sedan jag blev singel. Och ännu mer nu i dessa tider, när umgänget med andra människor blivit avskalad och nästintill minimal. Men tråkigt nog handlar det nästan alltid om vad vi presterar. Eller hur vi ser ut. Mer sällan för vem vi är. Att få duga som vi är tycker jag är en viktig insikt och lärdom att ta till sig. Kanske kommer den med åldern eller med erfarenheter vi är med om under årens lopp.

Att få en liten ask choklad i present blir jag ju alltid glad av, när det dessutom följer med ett litet budskap förstärks såklart glädjen. När det var dags för en stunds chokladnjutning igår kväll, tillsammans med jordgubbarna, uppenbarades ytterligare ett litet budskap under öppningsfliken "Du är bra precis som du är! Du är unik." Och så är det faktiskt, vi är alla unika och väldigt bra, precis som vi är. Låt oss komma ihåg det i alla sammanhang! Inte minst i tankarna om oss själva. Jag är oftast inte alls lika vänlig när jag talar till mig själv, som jag är när jag möter andra och rent av inspirerar eller uppmuntrar någon.

Glädjen var total igår när jag åkte hemåt efter träningen. Vilka dagar jag fått nöjet att uppleva den här veckan! Jag är en lyckligt lottad kvinna som har flera fina människor omkring mig, som ser mig för den jag är och för det jag gör i avseende att må bra. Både planerade och oväntade möten har ägt rum, sånt är fint.

Nu ser vi till att skaffa oss alla en fortsatt härlig söndag, solen är framme igen och ska jag ut och leta upp ännu fler möjligheter att må bra. Utan tak och med håret fladdrande, i varje fall tills jag tröttnar på att få det i ögonen :)

Barbell longing and holistic approach

Over two months without barbell! Never did I think it would be strange to me. But it's been another experience I've had to go through, on my journey through life. The journey that in recent years has been almost exclusively about finding who I really am, without having a constant companion in those thoughts about not being enough. Perhaps there has been a fleeting thought, that there was still a certain mental strength hidden somewhere far inside. I had actually taken myself around two Gothenburg shipyards in the life after 40, although there were no great times to even mention. And I'll do it again... let the slow times speak and make it a poor achievement. When, in fact, there were two hell of an achievements, according to my circumstances and to the purchase of a person who never likedto run. At the end of the day, it was probably mostly about wanting to be seen and confirmed for doing something. Done something. Many years ago, but the thoughts hung in.

And talk about a lot of that happening when I was introduced to powerlifting that September day in 2017. As of chance really, because I really should have been on a tour with the cabben and some friends ahead of the season finale and setting the cars in the winter garage. It was pouring rain and the car ride was cancelled. Instead, I went to the gym to attend a workout. Massive Performance that quickly became my second home once I ventured there. Since that day, I've been stuck! And ground lifting has become one of my great sources of joy. Or maybe I should put it as a source of strength.

Maybe I've found an exercise or a form of exercise that comes natural to me. The movement pattern in the ground lift may just be done for me, what do I know. But it's fun and it strengthens me both physically and mentally. It feels right and easy. In a strange way, it does not matter if the training day goes super well or does not keep the plan that existed. Not when it comes to ground lifts. On a bad day, perhaps a low mark in life's roller coaster, I can lift a few sets and get in a much better mood. Although it is not about any progression or personal best, but just plain a few goa lifts. Another day, most of it is in place and yet I can not lift the weights I thought, but do not lose heart but set my sights on the next pass and think that it "was such a day", the conditions were perhaps not the best for the force to appear fully. There are few situations in life when I can be as strong mentally, but I am gradually learning to apply it even outside my workouts with ground lifting.

In the past week I decided that it was time to return to some workouts at the gym. I have not been there since sometime in March, when the pandemic really took off here in Sweden and I no longer dared to take too great a risk to either become infected or pose a risk of spread. We all have our different thoughts about this and I try to follow my gut feeling along the recommendations that are given. Some grouped indoors it will not be for me for a long time yet, but a little interaction with the barbells in the "Corner of the Powertants", at times when there are not too many people there, I can imagine this summer. Online training has been a good help, but I think I'm running my own little summer setup now. It will be a mix of strength training and power walk at home, gym training with hopefully as happy meetings as yesterday, yoga and road trips with my SAAB convertible. The latter concerns only mental joy, but the whole is important. Feeling good in both body and soul is my motto.

Sure, it's fantastically uplifting when there are words of encouragement and high five from other workouts or fellow human beings in life outside the gym. We all need it sometimes, to be seen. I must admit that it has become even more tangible since I became single. And even more now in these times, when socializing with other people has been stripped down and almost minimal. But sadly, it's almost always about what we do. Or what we look like. Less often for who we are. To be good enough as we are, I think, is an important insight and lesson to take on, perhaps it comes with age or with experiences we experience over the years.

To get a small box of chocolate as a gift, I always get happy, when it also follows with a small message, the joy is of course reinforced. When it came time for a moment of chocolate enjoyment last night, along with the strawberries, another little message was revealed under the opening tab "You are good just as you are! You're unique." And so it is actually, we are all unique and very good, just as we are. Let us remember that in all contexts! Not least in the thoughts of ourselves. I am usually not nearly as friendly when I speak to myself, as I am when I meet others and even inspire or encourage someone.

The joy was total yesterday when I went home after training. What days I have had the pleasure to experience this week! I am a fortunate woman who has several fine people around me, who see me for who I am and for what I do in terms of feeling good. Both planned and unexpected meetings have taken place, that kind of thing is nice.

Now we make sure to get all a continued lovely Sunday, the sun is there again and I will out and look up even more opportunities to feel good. Without a roof and with my hair fluttering, at least until I get tired of getting it in my eyes :)

#powertanten #livet #mentalt #fysiskt #styrka #power #life