Skördevemod och "lazy day"

Håret får sitta kvar i den slarviga knuten jag gjorde innan duschen, slänger på mig den gamla vita bomullsskjortan i herrmodell som hängt med ända sedan Floridaresan 2014, drar in doften från det nybryggda kaffet och bär in frukosten i sovrummet. Efter ett par timmars morgonpromenad, lek och träning samt "meditationssnusande" för Freja är det dags för min frukost. Uppkrupen på nytt i sängen. Inte omöjligt att det även blir både meditation och skrivande också. Lördag och faktiskt bara ett enda "måste", en faktura jag behöver göra.

En måste ju överleva.

Tiden rusade iväg och det blev sen frukost, trots att vi styrde våra steg mot havet redan vid halv sju i morse. Vi tog vår tid och njöt på våra olika vis av naturen, har ändå ingen tid att passa idag. Sista dagen i juli och "skördevemodet" börjar kicka in, innan jag ens har påbörjat min semester! Men jag vet att jag kommer råda bot på detta, mitt idiotiska tankefenomen.

När skördetröskorna börjar synas på åkrarna lider sommaren mot sitt slut, i varje fall i mina tankar. Det sitter djupt rotat sedan barnsben. Eftersom slutet på sommaren innebar skolstart, efter ett långt, härligt sommarlov med sovmorgnar (så välbehövliga eftersom jag hade en tendens att ligga och läsa alldeles för länge om kvällarna ... erkänner, det händer fortfarande) och den stora friheten. Frihet att bland annat drömma och fantisera hur mycket jag ville och bara vara med kompisarna som ville vara med mig. Skolan erbjöd oftast inte samma frihet. Men jag gillade skolan på sitt sätt ändå, även om jag önskade att jag någon gång fått vara bäst på någonting. Eller sötast. Eller var det väl enbart mitt ego som ville det egentligen. Få guldstjärna i marginalen och tillhöra skocken pimpinetta småflickor med hästsvansar. Men jag klarade mig rätt bra ändå, får jag säga. Det fanns kompisar och hästar, hund, böcker, ritblock och massor av färger. Och visst blev det väl en och annan guldstjärna även i mina marginaler. Men pimpinett flocktillhörighet, nej det inträffade aldrig.

Tacka fasen för att det i vuxen ålder, som dumpad femtioplussare, var en extra skön känsla att helt otippat hitta till marklyft och dra mer än hundra kilo! Långt ifrån bäst, men bra nog i mina egna ögon ... och det är det allra viktigaste. Hittade respekten för mig själv.

Livet rullar på, ibland hade jag verkligen behövt hitta tillbaka till skivstängerna och just den härliga känslan. Jag tänker att var sak har sin tid. En vacker dag står jag där igen, men just nu har jag andra prioriteringar. Välbehövliga sådana, som kom i precis rätt tid. Precis som om det var menat. Efter fyra år av singelhushåll blev jag ju helt plöstsligt sambo den siste februari ... med en fyrbent, mycket bestämd liten dam som både sätter mig på hårda prov och överöser mig med sin enorma kärlek. Alla, som antingen uppfostrat hund eller barn, vet vad jag pratar om. Det finns ingen riktigt fungerande instruktionsbok eller något facit. Det är individer vi pratar om, det kan bli hur som helst och vi kan bara försöka göra det bästa av det. Precis som med allting annat finns det tusen råd och riktlinjer, som ibland går åt rakt motsatta håll. Hur jag än gör kommer jag antingen vara för vek eller för hård, i någons ögon. Och i mitt huvud. Vi behöver hitta vårt sätt att kommunicera och vårt sätt att leva tillsammans, Freja och jag. Två individer, som tog en lång och vindstilla promenad vid havet i morse. Klappade på eken, letade efter pipleksak, koppeltränade och tog ett par foton. Och för ett ögonblick flippade ut. Ett par minuters unghundsuppförande som rubbade min fina balans något. Efteråt går hon nästan helt utan kommando i slakt koppel bredvid mig.

Vad är ett par minuter i det stora hela? Och har ni tänkt på hur underbart tyst och stilla det blir när det slutar storma? Men underbart är kort, nu blåser det igen. Och flera hundrundor blir det idag. Tur att Freja aktiverar mig med jämna mellanrum. Får se vad eftermiddagen bär med sig. Dra upp lite mer planer kring semestern kanske, lagom. Vi vill ha utrymme att bara vara också. Drömmer mig bort till vidderna i Skottland, men har insett att norra Sverige lockar precis lika mycket. Inte i år, men kanske nästa. Nu i augusti blir det "bara" ett efterlängtat besök förhållandevis liten bit norrut, med ett stopp i vackra Tofvehult på väg upp. Hemvägen är inte bestämd än. Lutar åt gamla Riksettan bland annat i varje fall ... E4:an är så sabla trist, den vill vi verkligen undvika. Vi vill kunna göra små skogs- eller sjöstopp på vägen och låta även hemvägen bli ett litet äventyr. Inte enbart en tråkig transportsträcka hem. Får se var vi kan tänkas hitta en mysig övernattningsplats.

Hoppas ni har en fin och skön sommar därute! Att ni tar hand om er och jobbar på det där med att kommunicera, det enda sättet att nå varandra ... och sig själv också för den delen. Tillsammans med att våga visa sig sårbar, vilket tar ordentligt på krafterna men som kan ge så himla mycket om och när vi vågar. Det är åtminstone min erfarenhet.

Sköt om er och ha det fortsatt gott<3

#life #thoughts #time #freedom #writing #dreams