Som en verktygslåda

Tankeloopar

Jag trampar fram i motvind och kisar mot solen, känner pulsen stiga och konstaterar att det är ganska varmt trots att det blåser så friskt. Efter stillasittande arbete och till och med en liten powernap (!) så behöver jag ut och sträcka på kroppen.

Jag kommer på mig själv med att känna mig lite negativ och mest tycka att det känns jobbigt och svettigt. Noterar missnöjt ett konstant surrande från det evighetslånga bandet av bilar på vägen bredvid gång- och cykelbanan. Långt kvar till den tänkta vändpunkten är det också! Men vad är det här? Här går jag vid en fantastisk kustlinje och solen skiner, jag får vara ute och röra mig fritt och vad händer, bara gnäll i huvudet på mig! Flera nätter med någon form av tokig intervallsömn gör sig antagligen påminda och rubbar mitt annars hyfsat stabila humör. För det mesta räcker det ju att bara skymta havet så stiger mitt humör.

Ja, så kändes det till en början igår kväll, när jag var ute och fick min nästintill dagliga dos av havet. Men när jag väl blivit medveten om vilken loop som var på gång däruppe i hjärnkontoret, så tog jag mitt förnuft till fånga och la om kursen. På tankebanorna då vill säga, inte stegen mina fötter tog. Ett bra knep kan vara att tillåta sig vara en stund i de där känslorna som poppar upp och drar igång ett negativt tugg. Ställa mig frågan vad det är som triggar igång detta just nu? Kanske är det en liten bagatell som startar hela grejen och sen hänger det bara på flera andra så kallade problem på kuppen. Det ena leder till det andra och cirkeln sluts efterhand som humöret sjunker. Tankeloopen har startat och snurrar på tills jag bryter den. Då är det bra att ha en liten, mental verktygslåda att ta till.

Ibland ser jag inte skogen för alla träd

Igår tillät jag mig betrakta tankarna som dök upp på väg ut till min vändpunkt. Vid tillfället jag blev medveten om hur negativ jag lät så bestämde jag mig för att det var okej en stund, dit bort men inte längre. När jag vände tillbaka skulle tankebanorna vändas och på vägen hemåt var det fokus på omgivningen, den vackra naturen, havet och himlen. Saker som jag nästan inte lagt märke till under första halvan av min promenad då jag bara snappade upp störningsmomenten. Men när jag skiftade fokus och blev medveten om andra saker i min omgivning så dök det upp nya och betydligt mer positiva tankar, dagdrömmar och nya möjligheter. Då blev det ett virrvarr av så många roliga infallsvinklar att jag vet varken ut eller in, men åt det andra hållet. En positiv tankeloop.

Oavsett håll på de där tankelooparna så kan jag ibland inte se skogen för alla träd. Jag irrar runt bland dem och får svårt att hålla ihop en helhet och en rak linje. Men jag tror att helheten är det viktiga för att uppnå mitt mål om att må bra hela vägen, inifrån och ut.

Att det svänger hit och dit spelar mindre roll. Det ger bara desto fler lärdomar och erfarenheter. Livet i sig är en lång räcka av lärande och för min egen del kan jag konstatera att med nyfikenhet och öppenhet går det att upptäcka så otroligt mycket nya kunskaper. Och hur det med hjälp av dessa upptäckter också går att växa som människa.

Tvärstopp, låsningar och prestationsångest

Alldeles för ofta har jag fastnat i mönster där tankar på vad jag inte har eller vad jag inte kan dominerar. Att vända om tankarna i det läget och fokusera på allt jag har och kan lyfter både humör, motivation och framtidstro till nya höjder.

Under en ganska lång tid har jag genomgått förändringar på många plan i livet, både i hur jag är och hur jag lever. Att lära mig använda och uppskatta det jag redan har är en viktigt del och det har gett mig många nya perspektiv på både saker och kunskaper. Jag vågar nog påstå att jag idag har modet att ta lite mer plats i olika sammanhang. Att ta ut svängarna lite och ibland till och med ta steget ut i det okända är inte längre helt otänkbart. Men när jag väl gör det kan jag också hamna i ett tvärstopp och det låser sig fullständigt. Med en fot i det gamla, invanda och trygga och med en fot i det nya, osäkra men spännande är det som om hopp och förtvivlan mixas. Tankarna drar åt två håll, antingen "ja, det här fixar jag och sen ligger vägen öppen för ännu fler möjligheter" eller "nej, varför gav jag mig in i detta, jag kommer aldrig klara av att genomföra det och då blir det ännu ett misslyckande". Anteckningsbokens titel får mig att fundera, tvivel växer med kunskap. Ja säkerligen, men också modet att ta reda på mer skulle jag vilja påstå.

Som här i bloggen till exempel. Jag hade längtat efter att komma igång och orden ville bara flöda ... tills jag satte mig ner vid datorn och skulle ha ihop fler inlägg. Och det ville sig inte alls. Jag blev inte nöjd med något överhuvudtaget. Borta var flytet och formuleringarna. Vad var det som hände, jag som hade längtat så?! Men jag förstod ganska snabbt att det var den gamla prestationsångesten som dök upp igen och fick allt att gå i baklås. Helt omedvetet la jag en hel hög med krav på mig själv, det här skulle bli bra med en gång utan pardon.

Varit där förut?

Igenkänningsfaktorn är stor, jag har varit där många gånger förut. Senast i träningen, när den första och härliga progressionen passerats skulle det fortsättas att presteras med lika bra resultat. Jo, men pyttsan! Och modet sjönk ännu en gång. Skulle jag inte bli starkare än så. Hade jag inte förändrats en gång för alla?

Men tålamod, nya kunskaper och faktiskt också en smula tillbakablick har fått mig på andra tankar. För allt jag tar mig för kräver träning och åter träning. Oavsett hur kul jag tycker det är så krävs det också lite djävlar anamma och uthållighet. Passion för olika saker kan ta mig långt men envishet och att nöta på, träna och vila däremellan fortsätter att ta mig ännu längre. Jobba på motivationen och se framstegen. Hitta mitt "varför". Och att vara medveten om hur allting känns i varje process. Ännu fler viktiga små delar i verktygslådan, som jag säkert återkommer till i mina inlägg. Det har väl inte undgått er att jag har ett visst intresse i detta ämne.

En ny dag

Jag vaknar upp till en ledig torsdag och förutom nödvändigt småfixande och hjärtevärmande omsorg om de mina tänker jag fylla den med energigivande saker. Den startade här, med fingrarna flygande över tangenterna och första koppen kaffe bredvid. En liten morgonmeditation väntar före frukostföreläsning online med Christina Stielli. Tänk om jag skulle svänga ihop scones till frukost? Låta mitt hem fyllas med doften av nybakat och slå mig ner i favoritfåtöljen för en timmes motiverande föreläsning.

Sen verkar det alltid finnas tvätt som väntar, en dammsugare som pockar på uppmärksamhet eller ett träningspass som kan köras. Dagens promenad kommer bli avsevärt kortare då ett par tår gör mig uppmärksam på att det är dags för lite omvårdnad. Hemmaträning barfota med fokus på styrka idag. Resten återstår att se, vad en ny dag bär med sig vet jag aldrig och så får det vara. Ingen idé att oroa sig i onödan. Ny dag, nya möjligheter!

Like a toolbox

Tankeloopar

I step forward in the headwind and squint at the sun, feel the pulse rise and note that it is quite warm even though the wind is so healthy. After sedentary work and even a small powernap (!) I need to stretch my body.

I find myself feeling a bit negative and mostly think it feels hard and sweaty. Notes dissatisfied a constant buzzing from the eternity-long band of cars on the road next to the walking and cycling track. There is a long way to go until the intended turning point! But what is this? Here I walk by an amazing coastline and the sun shines, I get to be out and move freely and what happens, just whine in my head! Several nights with some kind of crazy interval sleep probably makes itself felt and upsets my otherwise reasonably stable mood. For the most part, it's enough to just glimpse the sea and my mood rises.

Yes, it felt at first last night, when I was out and got my almost daily dose of the sea. But once I became aware of the loop that was going on up there in the brain office, I came to my senses and rescheduled the course. On the lines of thought then that is, not the steps my feet took. A good trick might be to allow yourself to be a moment in those feelings that pop up and trigger a negative chew. Ask me the question what it is that triggers this right now? Maybe it's a little trifle that starts the whole thing and then it just hangs on several other so-called problems on the coup. One leads to the other and the circle closes as the mood drops. The thought loop has started and is spinning until I break it. Then it's good to have a small, mental toolbox to take to.

Sometimes I don't see the forest for all the trees

Yesterday I allowed myself to look at the thoughts that appeared on the way out to my turning point. At the time I became aware of how negative I sounded so I decided that it was okay for a while, over there but not anymore. When I turned back, the lines of thought would be turned and on the way home there was a focus on the surroundings, the beautiful nature, the sea and the sky. Things that I almost didn't notice in the first half of my walk when I just picked up the distractions. But when I shifted my focus and became aware of other things in my environment, new and much more positive thoughts, daydreams and new opportunities emerged. Then it became a jumble of so many funny approaches that I know neither inside nor out, but in the other direction. A positive thought loop.

Whatever the way on those thought loops, Sometimes I can't see the forest for all the trees. I shudde around among them and find it difficult to keep together a whole and a straight line. But I think the big picture is the important thing to achieve my goal of feeling good all the way, inside and out.

The fact that it swings here and there matters less. It just gives all the more lessons and experiences. Life itself is a long stretch of learning and for my part I can state that with curiosity and openness it is possible to discover so much new knowledge. And how these discoveries also make it possible to grow as a human being.

Crosstops, locks and performance anxiety

Way too often I'm stuck in patterns where thoughts of what I don't have or what I can't dominate. To turn my thoughts around in that situation and focus on everything I have and can lift both mood, motivation and faith in the future to new heights.

For quite some time I have undergone changes on many levels in life, both in how I am and how I live. Learning to use and appreciate what I already have is an important part and it has given me many new perspectives on both things and knowledge. I dare say that Today I have the courage to take up a little more space in different contexts. Taking the turns a little and sometimes even taking the plunge into the unknown is no longer entirely unthinkable. But once I do, I can also end up in a crossbar and it locks completely. With a foot in the old, ingrained and safe and with a foot in the new, uncertain but exciting, it is as if hope and despair are mixed. The thoughts pull in two directions, either "yes, I fix this and then the road is open for even more possibilities" or "no, why did I go into this, I will never be able to implement it and then it will be another failure". The notebook title makes me ponder, doubts grow with knowledge. Yes certainly, but also the courage to find out more, I would say.

As here in the blog for example. I had longed to get started and the words just wanted to flow... until I sat down at the computer and would have put together more posts. And it didn't want to. I wasn't happy with anything at all. Gone was the fluency and the wording. What happened, I had longed so?! But I realized pretty quickly that it was the old performance anxiety that resurfaced and got everything going backwards. Completely unconsciously I put a whole bunch of demands on myself, this would be fine with once without pardon.

Been there before?

The recognition factor is great, I've been there many times before. At the latest in training, when the first and lovely progression has passed, it would continue to perform with equally good results. Yes, but the pyttsan! And fashion sank yet again. I wouldn't be stronger than that. Hadn't I changed once and for all?

But patience, new knowledge and actually also a little flashback have got me on second thoughts. Because everything I do requires training and re-training. No matter how fun I think it is, it also requires a little devil's embrace and perseverance. Passion for different things can take me far but stubbornness and to wear on, train and rest in between continues to take me even further. Work on motivation and see progress. Find my "why." And to be aware of how everything feels in every process. Even more important little parts of the toolbox, which I will surely return to in my posts. Surely it has not escaped you that I have some interest in this subject.

A new day

I wake up to a free Thursday and besides the necessary small-fixing and heartwarming care for mine, I intend to fill it with energizing things. It started here, with your fingers flying over the keys and the first cup of coffee next door. A little morning meditation awaits before breakfast lecture online with Christina Stielli. What if I were to swing scones together for breakfast? Let my home be filled with the scent of freshly baked and sit down in the favorite armchair for an hour of motivational lecture.

Then there always seems to be laundry waiting, a vacuum cleaner poaling attention or a workout that can be run. Today's walk will be considerably shorter when a couple of toes makes me aware that it is time for some care. Home training barefoot with a focus on strength today. The rest remains to be seen, what a new day carries with it, I never know and so it may be. There's no point worrying for nothing. New day, new opportunities!