Som en öppen väg

Livet kan ju vara precis så, som en öppen väg. Om jag väljer att låta det vara så. Jag ser både vägen och det öppna landskapet framför mig. Älskar den utsikten precis lika mycket som att stå vid strandkanten och blicka ut över havet eller en sjö! Och det spelar faktiskt inte någon roll om det är välbekanta omgivningar hemmavid eller längre bort. Visst stiftar jag gärna bekantskap med helt nya vyer, men det är ingen nödvändighet för att känna in vad dessa saker symboliserar för mig.

Frihet och möjligheter, om jag bara vågar fortsätta framåt ... "no matter what". Bakom varje vägkrök kan det dyka upp en ny möjlighet, ett nytt val eller för den delen ett hinder. Oavsett så går livet vidare. Tiden stannar inte, men jag kan välja att stå still och ta in utsikten en stund. Orientera mig i livet, var jag är just nu och åt vilket håll jag vill fortsätta. Eller kanske bara vara just stilla på samma punkt ett tag, för att återhämta krafterna, vara nöjd, njuta av det som är och känna tacksamhet över att få vara en liten del av allt detta.

Jag kan planera och dra upp målsättningar i all oändlighet, kalkylera och få med både hängslen och livrem överallt. Till och med komma igång med de första stegen. Men så händer det något, livet kommer emellan så att säga. Vill jag vara en riktig pessimist så skulle jag påstå att det gör alltid det för min del. Och så kommer jag av mig, tappar modet och känner mig riktigt misslyckad. Så himla enkelt att tänka "varför händer detta alltid mig?" i de lägena. Hur många gånger har jag inte varit där genom åren!

Tidscheman, budgetar, resplaner, träningsprogram, kostscheman, rutiner av alla de slag ... "you name it", jag har varit där åtskilliga gånger. Lagt så mycket tid på den där planeringen att jag knappt ens kommit igång ibland. Speciellt när försiktigheten och rädslan får råda. Inte ta i för mycket, men gärna göra det så detaljerat som möjligt så att ingenting kan gå fel. Men jag har aldrig lärt mig att räkna in LIVET! Det där som pågår hela tiden, utan att jag kan påverka det överhuvudtaget. Trots att det ibland till och med funnits reservplaner att ta till!

Det har tagit alltför hårt på mina krafter med alla de där målsättningarna som gått i kras till höger och vänster. Den sortens liv kan säkerligen passa många, men det passar helt enkelt inte mig. Jag trodde mig väldigt länge vara sämre än alla andra, bara för att jag aldrig lyckades nå i mål med alla de där planerna. Jag såg till slut inte alls det jag verkligen genomförde, dagarna som var LIVET, som ofta innebar gemensamma eller andras planer genom sådant som familj, hem och arbete. Jag såg bara fenomenet att det aldrig kändes som om jag räckte till, någonstans.

Sen jag började meditera har jag sakta tagit till mig en annan synvinkel, nya perspektiv. Jag har förmågan att se i backspegeln med lärande ögon och uppskatta det faktum att jag tog den där svängen ganska bra ändå. Och nu ligger vägen öppen en stund, ibland kantad av hinder som också kan vara läromästare eller stöd att ta till. Längre fram svänger det kanske igen åt ena eller andra hållet, ibland under ett tryggt tak och andra gånger under öppen himmel. Jag går mycket mer på magkänsla och känner in vad som talar till mig och vad som inte intresserar mig alls.

Att sväva helt fritt, som fåglarna i det blå, är kanske inte heller riktigt min melodi. Jag behöver lite struktur för att fungera som bäst. Men struktur och detaljplaner är inte alls samma sak. Idag mediterar jag hellre en stund för att stilla mig och mitt inre, när livet tränger sig på lite för bryskt emellanåt. Där hämtar jag kraft att tackla sådant som kommer i min väg, inte alltid önskat. Jag lär mig också be om hjälp när saker ibland blir övermäktiga. Ibland kan det vara bagateller, men när kroppen säger ifrån på skarpen kan även dessa vara berg att bestiga. Det är lätt att känna sig otillräcklig i sådana stunder, men någonstans i mitt inre ringer numera en varningsklocka som ber mig lyssna på min egen röst och inte jämföra mig med andra och deras göranden.

Den öppna vägen kan också innebära att göra saker på mitt eget vis. Hämta inspiration från omgivningen, plocka det som resonerar med mig i sådant som dyker upp längs vägen och lämna annat därhän. Allt är inte för alla och behöver inte heller vara, men det är så väldigt enkelt att påverkas idag när vi så lätt nås av ett överflöd av information. Att hela tiden behöva välja bland allt det som presenteras så snyggt och tillgängligt är inte lätt. Jag känner ofta att jag vill så mycket, alldeles för mycket. Såklart att det också hjälper till att stressa min hjärna. Det är nyttigt för mig att koppla ner emellanåt. Bara göra det som faller mig in i stunden och på allvar känna efter vad det är som verkligen intresserar mig. Utan tankar om att behöva passa in någonstans eller för att bli gillad eller bekräftad. Och kanske framförallt bara sätta igång och göra ... ibland utan krav på att det måste bli något av det. Som att jag plockade fram de gamla akvarellfärgerna en dag och bara körde igång. Härligt befriande!

Att lära gamla hundar sitta är inte omöjligt, men det har varit betydligt lättare att lära unga Freja sitta än att förändra mig själv. Vi stannar till emellanåt och utvärderar. Fortsätter med det som fungerar och försöker ändra på sådant vi vill ska fungera. Det är ju såklart jag som är förare och ska vara den som leder, men fasen vad det är svårt ibland. Jag har aldrig sett mig som en ledare och det tror jag att Freja utnyttjar nu. På en hunds sätt såklart, genom att hon försöker kliva fram och göra det som gagnar henne eller genom att hon också blir osäker och tveksam. Ska jag vara helt ärlig är det skitjobbigt ibland! Kommunikation är nyckeln, precis som i alla former av relationer. Tillit, ärlighet och tydlighet. Kärlek och omtanke.

Livet alltså, men stannar jag upp för ett ögonblick och slår en blick över axeln så har både jag och Freja kommit en lång bit på väg. Och vi har en öppen väg framför oss. Det sägs att allt är möjligt och det är väl en fin tanke. Men jag har egentligen bara ett viktigt mål - att vi ska må så bra det bara är möjligt. Så vi fortsätter sköta om oss så gott vi kan. Hoppas ni gör detsamma och att ni har en fin sommar!

#life #openroad