Tacksamhet, en söndag och alla andra dagar

Ögonblick av tacksamhet. Morgonens slumpmässigt utvalda meditation handlade just om hur välgörande känslan av tacksamhet är. Det är inga nyheter precis, men ändå behöver jag med jämna mellanrum påminna mig lite extra. Kanske för att jag i grund och botten nog alltid haft lätt och nära till tacksamhet, men till slut blir den också något att ta för givet och missa de fantastiska effekterna av. Att återigen verkligen ägna en stund varje kväll åt att skriva ner några punkter jag är tacksam för med dagen, något som fått mig att le, vad som varit dagens höjdpunkt och någon observation eller reflektion kring tacksamhet just nu, får mig på "rätt spår" igen.

Det är så lätt att missa allt jag redan har och allt som fungerar! Speciellt om något går mig emot, jag stöter på problem eller saknar något i tillvaron. Och när fokus hamnar på att försöka lösa något som kanske behöver både tid och tålamod eller som kanske inte ens är möjligt just nu, då har jag lätt för att köra fast och ner i gamla hjulspår. Med tacksamheten i fokus känner jag både kraften och lusten återvända.

Som igår, när jag var ute med Freja i skogen och hade utsikten ovan. För mig förmedlar den ett helt spektra av känslor och magi. Något öppnades upp i mig när jag gjorde min resa till Skottland i november 2019. En slumrande känsla för naturen som jag hade tryckt undan under en tid i livet när mycket vändes upp och ner. Jag har återfunnit den här hemma många gånger om, inte minst under pandemin. Även om jag längtar tillbaka till Skottland och vill uppleva mer av den fantastiska miljön där, så är jag tacksam och nöjd med det jag har omkring mig här hemma också. Förutsättningar förändras hela tiden.

Jag fick hastigt ändra plan för var vi skulle ta vår promenad eftersom det pågick jakt i krokarna. Oerhört tacksam för att de satt upp en skylt om det. Freja fick springa i långlinan bland löven i skogen ovanför sjön istället och jag kunde inte se annat än lycka och välmående i min hund, även om hon inte fick vara helt lös. Det hade hon inte fått i vilket fall eftersom det året runt inte ens är tillåtet med okopplad hund i det området. Och jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om hon blivit skrämd av ett skott från den närbelägna jakten som pågick. Vi har några ställen där hon kan få springa tämligen fritt. Hon har det bra. Vi lyckas idag med så många fler saker än för ett tag sedan.

Mysstunder som värmer ett mattehjärta alldeles extra. Ögonblick som får mig att sudda bort de uppgivna tankarna om att jag inte lyckas vara hennes goda ledare. Det finns ljus och mörker i alla bitar av livet. Är det rent av nödvändigt för att vi ska se och uppskatta olika saker? Känna tacksamheten värma vårt inre.

Efter den tidiga kvällspromenaden under månens sken tände jag ljusen i kandelabern och skänkte en tanke av tacksamhet till dagens mysiga och goda lunch och fika hos mina föräldrar. En stunds firande av min pappa tillsammans med familj och en liten del av släkten. Vi tar inget sådant för givet längre, efter pandemin. Det är fint att träffas ibland, men vi får inte slå knut på oss själva för att vi måste följa gamla mönster. Tider förändras och det kan vi alla göra, om och när vi vill och behöver. Det är aldrig för sent. Just nu känner jag att det har blivit extra viktigt att vi tänker på och är öppna för det, både förändring och att vi är olika, har olika förutsättningar, tycker olika och hanterar saker olika.

När jag tände ljusen lät jag även tankarna vandra till dem som inte längre är med oss. Tankar om samtal jag önskat jag kunde haft nu, som den kvinna och person jag är idag. Det gör mig i viss mån ännu mer tacksam för de samtal jag har möjlighet till och verkligen har idag. Kanske är det sådant som kommer med åldern och erfarenheter vi gör i livet?

På väggen ovanför kandelabern hänger egna foton från Skottland och Frankrike. Resminnen jag är tacksam för. Båda äventyr i sig för mig. Det ena på egen hand till ett land jag länge hade längtat efter att besöka, men inte haft vare sig hugat resesällskap eller mod att göra själv. Det andra med dottern i Paris, en stad vi båda ville uppleva om än på lite olika vis och som vi lyckades kombinera till ett otroligt fint minne.

Jag har haft förmånen att få lyssna på en del kortare föreläsningar online den här veckan. Det triggar alltid igång ny inspiration och väcker nyfikenhet på hur långt jag har tagit mig på vägen i livet. Det har handlat om allt från tuffa livsöden till peppande upplägg om hur det är möjligt till både det ena och det andra. Jag plockar russinen ur kakan och tar till mig de bitar jag känner att jag behöver just nu. En hel del var redan bekanta saker, som jag redan jobbar med och har gjort ett tag. Men en påminnelse och uppfräschning skadar aldrig.

Ett inslag handlade om att sätta mål. Tror jag har skrivit om detta tidigare, om vad målsättning triggar igång hos mig. Känslan av misslyckande när jag inte når dit. Känslan av att vara värdelös och inte tillräckligt driven. Hur jag mycket hellre väljer att ha en riktning. Jag var tveksam inför den här föreläsningen, om jag ens skulle ge den någon tid. Men jag är glad att jag gjorde det, eftersom den gav mig ett annorlunda perspektiv. Den fick mig också att aktivt ställa mig själv en del frågor. Har jag någonsin nått några mål i livet? Vems har målen egentligen varit? I synnerhet de som jag inte tycker mig ha nått och som fått mig att känna mig otillräcklig. Nyttiga saker att tänka på. Dessutom kom jag fram till att jag faktiskt nått en hel del mål i livet. Varav en del jag tyvärr inte riktigt haft förmågan att kunna njuta av eller ge mig själv den cred jag faktiskt förtjänar, eftersom det i mitt huvud skapats sanningar av negativ karaktär från omgivningens reaktioner eller kommentarer alternativt uteblivna sådana. Min högkänsliga hjärna har då ofta spökat till det och tolkat situationer alldeles för personligt, när jag bara skulle ha "släppt" det och njutit av prestationen.

Det är aldrig för sent att komma till nya insikter. Solen går upp efter nattens mörka timmar. Fasen alltså, tänk om jag äntligen skulle ta och sola mig i glansen av de saker jag tagit mig för i livet. Alldeles oavsett vad min hjärna säger att någon annan tycker och tänker om det. Mest för att peppa mig själv att sätta nya mål. Egna mål med för mig viktiga "varför". Inte för att bevisa något eller få en chans att bli bekräftad.

Bara för att lättare hålla riktningen dit jag själv vill.

Önskar er alla en fortsatt fin söndag! Som vanligt ligger det lite fler bilder på mitt Instagram.