Tankar en onsdag ...

Sakta, mycket sakta låter jag blicken vandra mellan växterna utanför fönstret. Hur de rör sig i vinden, vilken färgnyans de har och hur regndropparna formas på och runt dem. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Orden vill ut, har väntat i månader. På mina ben sover en av anledningarna. Stolt som en småbarnsmamma över ettåringens första stapplande steg, konstaterade jag efter morgonrundan att inte ett enda utfall mot kopplet inträffade. Vilken framgång! Som mycket väl kan vara helt tvärtom vid nästa tur. Fem månader och hund, då är man på väg in i tonåren redan. Och det vet vi väl alla hur det var, både självupplevt och som mamma/förälder. Omtumlande, händelserikt in i minsta detalj, svajigt och vansinnigt ombytligt. Innan man ens hann blinka hade legobitarna bytts ut till osynliga, minliknande tingestar. En helt oförutsägbar tid. Livet, det är ändå bra spännande!

Söt som socker är hon, trots att hon lurar upp mig på morgonen genom att skrapa med tassen på sovrumsdörren och sedan omedelbart hoppa upp och stjäla min plats i samma sekund som jag reser mig från sängen. Har hundar verkligen inget konsekvenstänk?

De gångna tre månaderna har kretsat mycket kring min nya livskamrat, både praktiskt och i tankarna. Tillsammans med ett för min del alldeles för hårt tryck ute hos mina klienter. Ett helt vanligt år är det "bara" bokslutstider under denna period av året och innan allt är klart och revisorerna sagt sitt i början av juni, känner jag mig alltid ganska ”jagad”. Men i år har det dessutom toppats av olika förändringar hos klienterna, som påverkar mig både direkt och indirekt. Saker som har höjt min mentala stressnivå alldeles onödigt högt. Saker som också har försvårat och fördröjt mina arbetsuppgifter av olika anledningar. Enkelt uttryckt – tajmingen har varit urusel! Och jag hade ju bestämt mig för att känna mig tillräcklig, även när den högt önskade valpen väl dök upp i mitt liv. Vilket hon nu helt plötsligt gjorde.

Insikten faller som en sten i mitt inre. Den om att den mentala stressen främst beror på att jag tillhör den hopplöst noggranna kategorin människor, som vill att allting jag överhuvudtaget har lagt min hand vid ska vara korrekt utfört. Att jag har väldigt svårt för att acceptera ett ”ooops, där blev det visst fel”. Kalla det perfektionist om ni vill. Och det har också fått mig att inse att jag förmodligen sprider dessa vibrationer omkring mig, sätter en helt oavsiktlig press även på andra utan att vara det minsta medveten om det. Vakna och observanta människor i min närhet uppfattar detta och kan antingen backa och uppfatta mig som besvärlig att ha att göra med, låta mig ”hålla på” eller ta ett ärligt och modigt steg framåt och berätta för mig att det är okej att göra fel eller missa något ibland. Hjälpa mig och påminna mig om att vara mänsklig och fela gäller både för mig och andra! Jag har lyckosamt nog några sådana människor i mitt liv och är grymt tacksam för dem. De mindre vakna eller obekymrade ignorerar mig antagligen, kanske till och med försöker undvika mig och tycker bara jag är ointressant och tråkig, stel, sur, grå och alldeles för krävande. Lösryckta kommentarer från åren flyger genom huvudet på mig … upplevs jag till och med som argsint och otrevlig? Herregud, hur blev det såhär? Bara för att jag ville göra rätt, svara rätt … ja, när allt kommer till kritan … vara ”rätt”.

Men vet ni, jag bryr mig inte längre så mycket om jag är "rätt" eller inte (det kommer ändå alltid finnas tusen olika åsikter från olika håll). Jag har kommit fram till att min noggrannhet i yrket nästan uteslutande bara har gagnat andras nytta och mest bara fått mig själv att må dåligt. Till på kuppen kanske till och med fått andra på dåligt humör. Jag har visserligen fått lön för mödan genom just lön eller numera arvode och ett och annat snällt eller uppskattande ord på vägen, men aldrig någonsin känt mig lockad att klättra vidare på någon karriärstege eller för den delen känt att jag ens räckt till. Innerst inne har jag väl egentligen aldrig varit helt tillfreds med mitt yrkesval. Trots att jag ändå kan konstatera att jag är hyfsat bra på det jag gör. Varför? Därför att jag egentligen inte är siffermänniska och ständigt också behöver påminna mig själv om att se helheten och inte nörda ner mig i detaljer. Men också därför att ett ännu större ansvar skulle innebära ännu större press på mina egna krav om noggrannhet och rätta svar. Att jag skulle behöva läsa in mig ännu mer på områden jag egentligen inte är så speciellt intresserad av och som för mig ter sig både obegripliga och ologiska på många områden. Att behärska alla områdena inom ekonomi och redovisning och förhålla sig till regelverk från Skatteverket, Bolagsverket m fl är för mig som rena grekiskan. Alltid är det något man borde ha vetat om, haft kontroll över eller någon förändring man missat! Ingen som helst logik eller rim och reson. Bara typ straffavgifter! Trots att man försökt göra rätt. Och det har bara blivit värre och värre med åren. Jag är helt enkelt ingen slipad affärskvinna, men kanske framförallt … jag vill heller inte vara den kvinnan! Jag har andra kvaliteter, tro det eller ej. Och jag är skapligt duglig, för att inte säga brinnjävlig, på att strukturera upp och hålla ordning på saker och ting. Speciellt när jag får utrymme att göra det på mitt sätt. Utan att vara perfektionist! Vi kan kalla det min superkraft, som i allra högsta grad är nödvändig för att hålla ordning i pärmarna.

Kanske har de här tankegångarna växt sig större hos mig på grund av att det börjat klia i hela kroppen på mig, när jag ser och hör hur småföretagare kämpar för att hålla näsan över vattenytan och förhålla sig till allt det här samtidigt som de försöker driva sin företagsamhet vidare. De åläggs att rapportera åt alla håll och kanter och det ska samlas in statistik och f-n och hans mormor, för att det med våra gemensamma skattemedel t ex finansieras utredningar och kartläggningar åt höger och vänster. Ofta inte bara från en instans, utan flera olika med olika syften men ofta med närliggande uppgifter. Samordna från myndigheters håll? Hur skulle det se ut, då kanske det inte skulle behöva finnas så många instanser. Om jag väl kommit fram i timmeslånga telefonköer eller fått svar på något mail … ”Tyvärr, det där är inte mitt ansvarsområde. Du får vända dig till xxx eller ooo.” Och ny telefonkö eller väntan på mailsvar tar vid, innan jag kan fortsätta med mitt nödvändiga och dagliga arbete. Fy tusan vad jag många gånger önskat att jag kunde släppt just precis där och bara tänkt … ”det där är egentligen inte mitt ansvarsområde heller, låt någon annan bry sig”. Men jag har ju alltid bara haft en grundvilja om att hjälpas åt, att vara ett team där vi stöttar varandra. Utan prestige. Utan galen tidspress. Tyvärr lämnar vi istället oftast varandra ensamma med ”problemen” när någon av oss tar sitt lilla ansvar. Och jag tycker inte om att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar, när det uppstår saker jag behöver lösa.

För att inte tala om alla dessa ”underbara” programleverantörer som lovordar sina system över alla gränser. Och vi går på det – varenda gång! Tills vi sitter i skarpt läge och ska göra våra arbetsuppgifter för dagen. Då finns det mycket över att önska (speciellt på redovisningssidan, eftersom det alltid helt naturligt prioriteras funktion och smidighet på säljsidan), när vi inser att programmeraren lever i en helt annan värld än våra verkligheters tusen olika scenarier. Där vi behöver vara rationella, lösningsfokuserade och smidiga för att vardagen ska fungera effektivt och vi ska få in alla dessa evinnerliga rapporter i tid. Helt plötsligt sitter vi där och behöver göra en hel rad knapptryckningar i ”onödan” för att få den helt logiska lösning vi eftersöker. Eller när vi faktiskt vet hur slutresultatet ska/bör se ut, men vi är helt oförmögna att få ut samma rapport från systemet på grund av någon finurlig koppling som ligger förprogrammerad men råkar vara helt uppåt väggarna. Behöver jag berätta att jag ser rött vid rubriker om helautomatiska system, som lovar enkelhet och fullständig kontroll bara du har en mobil och laddar in dina kvitton i princip ... och du behöver inte ens veta vad bokföring innebär. Så lätt är det att driva företag. Jo, tjena hallå ...

Ring supporten hör jag ofta. Vadå, ska jag sitta i telefon hela dagarna? Hur mycket blir det då gjort? Nej, då snickrar jag ihop en lösning utifrån den kunskap jag redan har fått. Så funkar det i min värld. Ofta helt nödvändigt för att få något ur händerna. Vi kan inte bara lägga allting på hög tills vi får de rätta svaren. Vi behöver agera, företagen har inte råd att hålla administrativa tjänster för att de ska jobba med system som inte håller vad de lovar. Att sen till på köpet få höra att jag behöver köra lite mer på "gungor och karuseller" så hakar det inte upp sig så ofta ... i mitt yrke? Jag undrar jag, vad revisorer och Skatteverket skulle gilla den uppmaningen?

Och jag blir bara trött. Tröttare än tröttast. Vad är det vi egentligen håller på med? Stressen och pressen ökar överallt och människor mår inte bra. Är det verkligen ett hållbart sätt att leva? Och hur stor är orken när vi kommer hem, att tänka ut en lösning för att ta sig ur detta evinnerliga ekorrhjul vi själva satt oss i? Visst är det upp till oss själva, med alla val och beslut vi gör i livet, men ibland händer det saker vi inte själva kan påverka fullt ut ... som försvårar de kanske självklara valen vi hade önskat att göra, men kanske inte har utrymme eller frihet till just nu. Det är ta mig sjutton inget ”flow” i den världen.

Inte som det jag haft nu, när dessa rader kom till. Här försvann tiden när jag bara skrev av hjärtats lust vad som hängde över mitt huvud och upptog mina tankar just nu. Det måhända att mina tankar är väldigt förenklade, när det kommer till samhällsstruktur och vad som verkligen behövs i vår värld. Vad vet en liten, enkel varelse som jag? Icke-akademiker till på köpet. Men med ganska lång livserfarenhet vid det här laget, vilket jag faktiskt tycker kan räknas in minst lika mycket. Med båda fötterna på jorden, förankrad i vardagens verklighet. Till skillnad från en hel del beslutsfattare och andra förstå-sig-påare, skulle jag våga påstå. Om jag vågar sticka ut näsan så långt. Och det gör jag. Vi lever alla i våra bubblor.

Jag har alltså blivit högst medveten om att jag kanske är alldeles för noggrann för mitt eget bästa och dessutom troligtvis tillhör kategorin av den högkänsliga befolkningen. En kombination som inte är helt ultimat för att hålla den mentala hälsan i någorlunda balans, har jag erfarit under årens lopp men tyvärr inte insett förrän på senare tid. Perfektionisten som ofta skymtat i mig är inte jag, det är en skepnad jag fått genom åren. Främst på grund av min tidigare osäkerhet (som fortfarande kan dyka upp som en objuden gäst emellanåt) och antagligen därför också ett ganska välutvecklat kontrollbehov (som jag dock släppt efter så mycket på att jag ibland chockar mig själv).

Men det här är inte allt jag vill vara. Inte när jag väl ger mig tid att tänka efter och går inåt, lyssnar på mitt hjärta. Då ser jag mer av den mjuka, men spretiga och allsidiga … eller kanske mångsidiga, som på mitt Instagramkonto eller i bloggen med skiftande intressen och nyfikenhet på livet, vill lära mig lite mer om mycket. Den hjälpsamma. Ordningssinnet är okej att dra nytta av, men inte till överdrift. Sådan ÄR jag faktiskt. Ja, ta mig sjutton! Det där ÄR jag. Definitivt lite yvig, så som jag gillar blombuketter. Vilda, blandade och busiga. Men mest naturliga. Och allra helst en blomsteräng. Bara gå där och njuta, låta blommorna få växa fritt, bre ut sig och vara vackrast där de hör hemma.

Är det inte då vi blommar ut och når vår högsta potential, vårt syfte? När vi är och känner oss som allra mest hemma i det vi gör, där vi befinner oss.

Hur kommer det sig nu att jag delar med mig av allt detta? Jag, som inte skulle dela med mig så frikostigt av mig själv och mina tankar. Det är väl kanske för att jag lider brist på diskussionsforum och sociala nätverk nu för tiden. Och för att jag tänker att jag är långt ifrån ensam om att ha liknande funderingar. Hemläxan på hundkursen fick också igång mig. Med frågor om vad som vad gör mig glad, ledsen, arg, frustrerad osv och att tänka vidare om min hund kan ha dessa känslor och vad, i så fall, som får henne att reagera. Finns det likheter, situationer som kan förstärka och eller försämra och vad gör det för kommunikationen oss emellan? Självklart kan detta appliceras även på mänskliga relationer och kommunikation. Som får mig att spinna vidare på en uppgift jag grunnar på inför mitt nästa och väntande, efterlängtade coachsamtal. Men där stoppar jag vidare delning. Någon form av integritet vill jag ändå ha. Delar som är vikta för människor jag har eller kommer att ha någon form av relation med. Jag välkomnar fler in i min sfär, med varmt hjärta. Vi finns väl till här för varandra, att dela med oss av erfarenheter och både inspirera och inspireras<3

Jag känner mig extra tacksam och ödmjuk denna fullmånedag, när jag haft möjlighet att kunna vara en vacker och vänlig själ till hjälp. En själ som hade modet att våga skicka ut en fråga. Där jag instinktivt kände att oavsett min förmåga att vara till hjälp eller inte, hade ingenting i vår relation förändrats. Tänk vad mycket enklare livet hade varit, om den grundtryggheten utan skyhöga förväntningar hade rått i alla våra relationer.

Sköt om er vill jag önska, speciellt om ni orkat läsa ända hit<3

#livet #tankar #funderingar #kommunikation #relation