Tankar, val och spontanskrivande

Förra söndagens rubrik "Något på spåren" hade egentligen passat bättre idag, med Vasaloppet i full gång. Morgonpromenad under akvarellhimmel och meditation var avklarad och frukost framdukad vid tv:n när starten gick idag, för världens största skidlopp. 100-årsjubileum är det dessutom. Imponerande med alla samlade krafter där i spåren. Det ligger nära till hands att jag känner mig lite lat, här hemma i soffan med en sovande hund bredvid mig. Men å andra sidan har vi redan varit ute på en tur idag och fler blir det. Solen har brutit igenom molntäcket så vi spetsar även på en lite längre tur någonstans i omgivningarna idag.

För er som följt min livsresa de senaste åren är det ingen nyhet att jag kastade mig in i styrketräning och var under ett par år helt såld på konceptet. I synnerhet det första året, med dess snabba utveckling och den fullständiga överraskningen att jag faktiskt klarade av det! Jag var fullt och fast övertygad om att det här skulle jag aldrig sluta med. Där på gymmet levde jag verkligen. Så vad hände? Varför är detta inte längre en del av mitt liv?

Innerst inne finns en stor längtan tillbaka, men jag har också blivit medveten om hur mycket jag behövde det "lyftet" i mitt liv just då. Jag behövde hitta något nytt men det blev också en flykt från alla känslorna kring det som inte längre var som förut. Till en början var det bara så skönt att komma i rörelse och se progressionen. Då var det bara kul, stundtals skitjobbigt men galet kul. Sen började pressen, kraven på utveckling och högre vikter. En viss tävlingsanda började tändas och jag var till och med på golvet i en liten, lokal tävling. Där och då stod det klart för mig ... jag ÄR verkligen INGEN tävlingsmänniska! Det spelade inte den minsta roll att jag var den som lyfte lägst totalvikt. Jag var kanske ändå den lyckligaste efter den dagens grenar var avklarade och jag hade hunnit smälta upplevelsen. Jag vågade!

Såhär i efterhand inser jag att känslan av att uppnå det modet var det enda som drev mig. Realist har jag alltid varit, så den enda jag eventuellt tävlade med var mig själv.

Logistik i vardagen, pandemiår, skrivande, längtan ut i naturen, ett mentalt jättejobb med mina skuggsidor på olika sätt och att ha blivit hundägare ... jag kan lista flera ursäkter eller anledningar till att den "riktiga" träningen kommit av sig totalt. Jag skulle också kunna vara otroligt arg och besviken på mig själv för att jag släppte den fina träningsivern. Men vad tjänar det till? Inte hjälper det mig att komma igång igen i varje fall! Att gå omkring och känna mig hopplös och att jag kastade bort de fina resultaten jag hade tar mig inte tillbaka till gymmet. Inte för att jag är totalt orörlig nu heller. Ett otal hundpromenader senare ingår dessa liksom i vardagens bestyr. Det är rörelse absolut, men tillför inte längre någon extra skjuts för motionen.

Jag spontankör några knäböj i badrummet på morgonen. Lägger till några armhävningar mot bänkskivan (min absolut sämsta och mest ogillade aktivitet!). Freja tittar konstigt på mig, men är snabb till lek och hoppande. Just nu sträcker hon däremot ut sig lättjefullt i soffan. Matte "jobbar" vid datorn, då är det liksom inte lönt att göra annat. Snart kommer hon ha slut på tålamod och inte vilja sova längre. Då piggnar hon till och har full koll, som ovan.

Jag fortsätter skriva vad som dyker upp i mina tankar i det här blogginlägget. Tänker att det är lite avkopplande att bara dela med mig av vad jag spånar på just nu. Har tagit upp listskrivande igen, men på en helt annan nivå än i livet som var förut. Rent allmänt kan jag se mig själv ur ett helt annat perspektiv nu för tiden. Mina dagliga meditationer ger mig en chans att stilla tankesnurret som ständigt pågår. Listorna delas upp i olika kategorier av bland annat måsten, drömmar och idéer om framtiden. I min kalender planeras det kortsiktigt igen, inte bara arbetsmässigt längre utan även helheten.

Rutiner för att få det gjort, för att rent konkret se tillvaron ... i helhet. Jag har så lätt för att distraheras och tappar då helt fokus. Vill för mycket, är nyfiken på många saker. Rutiner och ordning behöver inte vara urtråkigt, de kan underlätta tillvaron också. Jag blev bara lite obstinat ett tag, urless på vardagens tristess och att aldrig hinna med de "roliga sakerna". Så jag slängde det mesta överbord och la all min lediga tid på träningen, för det var så himla kul och gav mig så mycket tillbaka. Sen blev det skrivandet och sen kom det en fyrbent vän in bilden. Kanske ses vi på gymmet igen eller i skogen, vid havet eller någon annanstans.

Men till syvende och sist så hänger det ju mest på mig själv och min medvetna närvaro. Mina medvetna val i livet. Vad vill jag lägga min tid och fokus på? Vad kan och behöver jag välja bort? Vilka måsten behöver jag ta tag i och vilka är mest inbillade? Hur vill och kan jag lägga upp min verksamhet för att överleva? Och hur återhämtar jag mig, så att det inte blir de där dipparna av bedövande trötthet? Att få in lite luft för spontanitet är också viktigt. Och en acceptans för att ibland kommer livet emellan. Att då och då få lov att kasta alla planer överbord och bara vara, följa hjärtat just där och då, men sedan komma tillbaka upp på stigen igen. På bilden ovan ser ni vägen längs en åker där jag sprängt fram i full galopp på min häst för decennier sedan. Nu vandrar Freja och jag där ibland. Kan inte annat än känna stor tacksamhet över livet.

Omvärldens händelser ger oro som tär, men jag vill tro och hoppas att vi kan stå kvar i vårt ljus och i vår kärlek och vilja till gemenskap och medmänsklighet.

Sköt om er och ta hand om varandra!

#life #writing #thoughts #choices