This too shall pass

Det daggvåta gräset glittrar i morgonsolen. Nyanserna i naturen har gått från gråbrunt till blågrönt. Jag dras emot det blommande trädet och kliver in bland grenarna, som för att låta mig omslutas av både doften och den skira mjukheten av den stora mängden vita blommor.

Det är tyst och stilla, förutom det intensiva fågelkvittret. Jag kan nästan höra naturen spricka upp i allt det nya, efter höstens och vinterns dvala.

Där går vi, hunden och jag. Den ena luktar på blommorna och är ödmjukt tacksam för en ny dag att uppleva allt detta vackra. Den andra nosar mest på varje grässtrå och letar efter bästa stället för sin toalett. Olika men lika, när båda nog uppskattar stunden lika mycket men på olika sätt. Och det är fullt möjligt att tycka om varandra, acceptera varandras olikheter och låta kärleken gro i storheten att kunna låta var och en bara vara sig själv. Ha tillit till att vi inte behöver göra om oss eller passa in i någon mall för att hitta rätt på livets väg.

Vi går där och försöker hitta en bra kommunikation, förstå varandra. Det må vara i morgonsol eller när den magnifika månen reser sig över hustaken och himlens alla stjärnor tycks lysa mot den nattsvarta bakgrunden. Inte är det lika lätt och inte njuter någon av oss lika mycket när det är grått och regnigt, men det är väl just variationen som får oss att bli medvetna om skiftningarna och att ta vara på ögonblicken. Inget varar för evigt. Vare sig väder eller tillfälliga missförstånd, mörker eller ljus.

Jag tänker på morgonens guidade meditation från en av Björn Natthiko Lindeblads inspelningar, Härskarens hemlighet. "This too shall pass", allt förgås, njut medan det varar. Jag tycker så mycket om att tänka på det uttrycket, som fungerar i alla lägen med dess dubbla innebörd. Inget varar för evigt, allt förgås. Både det goda, njutbara, glädjefyllda och det tunga, mörka och svårhanterliga. Att stanna i stillhet och känna in, landa i nuet och veta att jag ÄR, just nu i detta, med detta ... och det kommer inte vara för evigt. Jag kan välja att njuta, glädjas, samla kraft och känna kärlek, eller vila i att livet likt naturen har sin gång ... mörkret och ljuset avlöser varandra och allt är precis som det ska vara.

Jag kan inte styra och kontrollera allt. Ju mer jag förut försökte, ju räddare och oroligare blev jag. Hittade jag något som fungerade och kändes bra ville jag att det skulle vara för evigt och höll ett hårt tag ... i en illusion. Livrädd för vad som skulle hända mig, utan en livboj av trygghet och allt välbekant.

Så livet dumpade till slut mig i en ocean av stormande känslor och en lång rad obekanta situationer att hantera. Jag famlade efter att nå stränderna, fast och känd mark, goda råd. Simmade hit och dit, inte helt utan skräck och förtvivlan. Man simmar inte rakt ut på okänt vatten, den förmaningen sitter i sedan barnsben. Men jag var ju tvungen, för att nå stranden på andra sidan. Det kändes lika långt åt båda håll!

Gång på gång kastade känslovågorna och rädslorna mig tillbaka till den välbekanta gamla och trygga stranden, men för varje gång jag försökte sätta ner fötterna blev botten bara stenigare och mer obekväm. Som om den inte längre ville ha mig där.

Det dök upp en livboj en bit ut. Jag sträckte mig efter den och höll kvar ett tag. Tog mig sedan till nästa som dök upp. Så har det fortsatt. Evinnerligt tacksam för de fina saker jag fått greppa taget om en stund och samla kraft i. Lära mig det jag behövt veta och få insikt om, för att hitta nålens riktning i kompassen på nytt. Varje beslut jag tagit på egen hand har fört mig närmre mitt eget hjärtas röst.

Det är snart dags att lämna ännu en livboj eller kanske snarare en välbekant sandstrand med inslag av småsten i blandade karaktärer. Jag står på stranden och blickar ut mot den där oceanen av känslor, som den här gången inte stormar mörkt och hotfullt utan några räddningsbåtar i sikte. Nu ser jag istället ett glittrigt och blått hav, visserligen med virvlar och vågor, men med små, vita jollar guppande lite här och var.

Det är mitt beslut nu, mitt val att gå dit hjärtat leder mig. Sorg och förtvivlan har långsamt fått ebba ut. Illusioner har behövt blekna och lösas upp.

Visst finns det saker jag ångrar att jag gjort eller sagt, men jag ångrar mer det jag inte gjorde. Så nu väntar en ny färd över "okända vatten". Jag släpper snart taget.

Vad andra ska tycka och tänka har varit med mig alldeles för länge! Jag vet också att det där vilar mest hos mig själv, i mina tankar. Tänk om jag inte blir accepterad! När det i själva verket är viktigast att jag accepterar mig själv i högt och lågt.

Visst blir jag glad om någon ser och bekräftar mig, det ligger väl ganska naturligt i oss. Men vi lever till stor del i våra egna bubblor, fullt upptagna med att navigera i våra egna liv. Var och en av oss har en historia, en nutid och en framtid, som vi förhoppningsvis försöker leva på det bästa sätt vi förmår och efter de olika förutsättningar vi skapar. I bästa fall vill vi vara där för andra, men vi behöver också vara där för oss själva. Inte är det konstigt om vi inte alltid ser varandra mitt i allt som ständigt pågår.

Jag bytte till exempel glasögonbågar för en månad sedan och tyckte själv att det blev en gigantisk förändring. Knappt någon runt omkring mig har märkt det. Eller inte sagt något. "Kanske för att de inte gillat!" ... skulle jag oroligt tänkt förut. Men jag trivs med mitt "nya" jag. Och nog är väl det alldeles bra nog?

Att behöva ha andras gillande för att trivas med mig själv har varit en onödigt tung sten i ryggsäcken. Några sandkorn ligger säkert kvar på botten, men de skaver bara till ibland när tvivlet poppar upp. Ljus och mörker, skuggsidor och mer belysta ... "this too shall pass". Allt förgås, njut medan det varar! Men vet också att efter regn kommer solsken. Inget varar för evigt. Stanna i stillhet och njut emellanåt, samla kraft. Vi är alla behövda och sedda någonstans, för någon och inte minst för oss själva.

Sköt om er finingar och tack för att ni kikar in här, i min lilla bubbla<3

PS. Som vanligt finns en del bilder här och fler kommer på Instagram.

#life #adventure #shores #ocean #feelings #thoughts