Underbart är kort

Det är söndagsmorgon, jag knyter ihop veckan och konstaterar att två veckor in i maj har naturen fullkomligt exploderat här i södra Sverige. Bokskogarna är gröna, vitsipporna har blommat över och fruktträdens blomning har på sina ställen redan börjat bilda mattor av blomblad på marken, speciellt efter regnet och vinden ett par dagar i den gångna veckan. Jag hörde näktergalen för första gången igår kväll och i morse sjöng den för oss igen på vår morgonpromenad, tillsammans med flera andra fåglar jag inte kan namnge. Göken gol redan i början av maj, ett läte som verkade orsaka Freja en hel del huvudbry. Det gör å andra sidan även hennes eget skall när vi är i Fyledalen, där det ekar i dalgången.

Naturen har verkligen väckts till liv på nytt, efter vintervilan. Och det går fort när det väl kommer igång. Jag kom på mig själv igen i veckan, när jag kände en viss oro eller gnagande känsla ... det välbekanta vemodet blandat med en viss portion stress, som nästan alltid uppstår vid den här tiden på året. Jag önskar bokstavligen att kunna stanna tiden!

Stressen kommer av att inte hinna med att njuta av allt det vackra, eftersom vardagen rullar på och saker och ting måste skötas som vanligt. Men det där är ju helt klart en prioriteringsfråga, som jag blivit hästlängder bättre på att ta hand om. Och med Freja som sambo blir dessutom de vardagliga utevistelserna många helt naturligt.

Vemodet har mest att göra med "att underbart är kort", men kanske är det också just därför det är så fantastiskt? Det är omöjligt att hinna tröttna på alla blommor som slår ut och det skirt gröna som kommer först, innan bladen växer till sig och mörknar lite i nyans. Det är också lätt att missa alltihop, om andra saker i livet tar stor plats och jag inte skapar utrymme för de små pauserna där jag stannar upp och ser mig omkring.

Tyvärr plockar vemodet och allt det skira och vackra också fram de mer romantiska illusionerna och påminner mig lite bryskt om ensamheten. När kärleken spirar i naturen fylls omgivningen plötsligt av par som håller varandra i handen. Jag ser dem plötsligt överallt, skulle jag kanske säga. De vackraste jag sett på länge var det äldre paret som ville hälsa på Freja. När de går vidare på gångvägen söker deras fårade händer varandra och det ser så självklart och kärleksfullt ut att jag nästan blir tårögd. Jag vet absolut ingenting om deras färd i livet, kanske har de varit igenom tusen sorger och bedrövelser som svetsat dem samman eller är de till och med nyförälskade? En gammal ungdomsförälskelse som blossat upp efter livets virrvarr och berg- och dalbana. Eller kanske är de helt enkelt bara lyckliga och nöjda med livet och riktigt bra på att ta vara på och visa varandra det med små, små vardagliga handlingar i gemenskap?

Jag ler när jag går vidare, varm i hjärtat för deras, för min och din och allas skull. Jag förnekar inte att det finns en viss rädsla hos mig, för att fortsätta gå på livets stig ensam. Jag stannar i känslan av att sakna någon att hålla i handen, försöker inte fly den. Ser istället ett större perspektiv. Kommunikation, tajming, personligheter och livets förvecklingar. Påminner mig om hur jag observerade kvinnans blick när hon smekte Freja och berättade att hon haft tre hundar under sitt liv. Sannolikheten är stor att hon saknar det. Precis som vi kan göra med allt det vi inte har. Vilket återigen påminner mig om att vara innerligt tacksam för allt jag har. För den kärlek och gemenskap som finns här och nu ... i Freja, min dotter, mina föräldrar, vänner, släkt och kontaktnät av olika slag (helt utan rangordning!).

Händelser i våra respektive liv kanske separerar oss ett tag, vi håller oss i våra egna små bubblor och försöker hitta balansen och dessutom kom en pandemi och vände upp och ner på hela världen. Lägger jag till den resa jag gjorde under ett par år före pandemin, så är det inte alls konstigt att jag känner det som om jag hoppat mellan olika, personliga bubblor ett bra tag nu. Välbehövligt för att hitta in till mitt hjärta och vem jag är och vill vara, bara jag. Tröttande för att det tar tid och kräver tålamod. Men jag har också lärt mig så mycket om mig själv genom att se vem jag varit och kanske framförallt blivit så mycket mer medveten om hur lyckan (eller vad vi än vill kalla det när vi mår som allra bäst) aldrig kan läggas över på något eller någon utanför mig själv. Inte heller vilar det på mig att göra andra lyckliga. Det ansvaret vilar helt och hållet på oss själva.

Vi kämpar alla med våra personliga strider, var och en på sitt vis. För mig är det en bra påminnelse att ta med mig i möten med omgivningen. Både i att vara respektfull och att inte ta åt mig personligen. Ibland enkelt, ibland förtvivlat svårt. Vi kan säkert både hjälpa och stjälpa varandra helt oavsiktligt, eftersom vi tänker och handlar olika. Där vi är just för stunden. Irriterade för att solen inte lyser när vi vill att den ska göra det eller för att någon i vår omgivning inte förstår hur vi vill bli behandlade, trots att vi inte berättat för dem om hur vi tänker. Absurt eller hur? Men med viss igenkänning eller hur? Handen på hjärtat. Jag tänker att vi alla är där ibland, med helt mänskligt tokiga beteenden. Grejen för mig har blivit hur snabbt jag upptäcker det och kan förändra mina tankar.

Solen och naturen bara är och flyter fram på sitt vis, hur meningslöst är det inte att ens låta den minsta kraft gå åt annat än ett konstaterande? Till och med regn kan vara härligt ibland.

Om jag inte berättar för människor när något känns fel eller om jag är trött, känner mig ledsen eller vad det än må vara och vill eller önskar att de ska göra något speciellt, hur ska de då kunna veta? Kommunikation, har sagt det förut och säger det igen, kan vara något av det svåraste och den största utmaningen i samspelet mellan både människor och djur.

Freja fullkomligt struntar i mig om jag är irriterad eller otydlig, för hon förstår mig helt enkelt inte. Hon har inte en susning om vad som pågår. Eller så försöker hon hitta en egen lösning. Både matte och hund fick en ordentlig genomkörare på privatlektion i veckan. Kan vara det bästa beslut jag tagit på länge! Det kommer bokas fler sådana, tills vi har lärt oss våra roller och kan kommunicera med varandra. Jag hade kört fast och det började kännas riktigt motigt, så ett skifte av perspektiv och tankar var precis vad jag behövde. En välkommen nystart för Freja och mig, som jag tror båda kommer må bra av.

Min lilla fotomodell är inte så samarbetsvillig alla gånger (kan beskådas på Instagram), men när vi tog till en uppgift vi tränar på så satt hon uppmärksamt fokuserad på mig mitt bland alla maskrosor. En så enkel sak som att under promenad sitta och stanna kvar i kopplets längd. Kan det möjligen vankas beröm när uppgiften är avklarad?

Jag fortsätter knyta ihop veckan. Det är lite rörigt i huvudet med kommande förändringar som påverkar mitt arbete. Jag är inte bra på att hantera saker jag inte har information om, men försöker intala mig att då kan jag heller inte agera och förväntas kanske inte heller göra.

Därför fokuserar jag på det jag kan påverka och fatta beslut om, min egen tillvaro. Tar tag i delar av rensandet, som fått vila några dagar. Tekniska detaljer behövde uppgraderas och kräver extra tid av mig, eftersom jag absolut inte är någon tekniknisse.

Vi har fullmåne imorgon, som alltid påverkar mig och rubbar mina rutiner med mindre sömn och mer tvivel. Men oj, vilket naturfenomen detta är! Var ute och beskådade tillväxten igår kväll, så otroligt vackert.

Paradoxalt nog innebär saker jag tycker om eller längtar efter också delar jag inte önskar mig. Livet liksom, det kommer med både det ena och det andra vare sig vi vill det eller inte. För inte så länge sedan samtalade jag med en vän om just detta, om vi aldrig blir riktigt nöjda trots att vi tycker att vi är mitt uppe i ett liv vi kanske drömt om länge. Men jag tror att allting aldrig sker exakt parallellt och samstämt på alla plan i livet, utan mer som flera perfekta, operfekta spiraler där det ena så småningom leder till det andra.

Flyter jag med och känner in så blir det smidigare, men försöker jag ideligen styra spiralernas takt eller få ihop dem till en så blir det motstånd och kamp. Jag klarar bättre av att hantera det som är mindre bra, om jag samtidigt har förmågan att se och vara nöjd och tacksam för det som verkligen är bra just nu! Sköt om er och ha en fin kommande vecka<3

#life #thoughts #Sunday #spring #feelings