Växande förändring

Våren ställde sig på vänt och det blev kyligare igen men naturens växande förändring fortsätter alltjämt, om än något långsammare. Jag trivs med det långsamma, när var sak får lov att ta sin tid. Knopparna som sakta vecklar ut sig till gröna, frodiga blad. Blommorna som slår ut i sin fulla prakt och visar att nu, nu är ljuset minsann återigen här.

Känner det i mig själv, hur samma växande förändring långsamt satt hjulen i rullning och presenterar nya insikter först när jag är redo för dem. Ofta med den där överraskande känslan av slump, att vissa saker dyker upp precis när jag behöver dem som mest och bäst. Det kan vara allt från möten med människor, händelser, tankar, något jag hör eller läser, en film jag råkar se eller vad som helst. Inget märkvärdigt utan tvärtom ofta enkla saker, som får mig att inse eller lära något om mig själv. Något som får mig att förstå reaktioner, handlingar och beteenden både hos mig själv och andra. Och kanske är det bara just så det behöver ske, i en lång rad av ögonblick som behöver radas upp i en viss ordning i livet för att polletten ska trilla ner. Trixar jag för mycket, planerar och försöker kontrollera det hela eller inte har tålamod att vänta ut "rätt" ögonblick, så låter de vänta på sig tills jag landar i tillit igen. Tillit till att allt är precis som det ska, just nu i detta ögonblick.

Jag kan gå nära i detalj, grotta ner mig i något ordentligt. Önskar jag hade både tålamodet och viljan att kunna prioritera på detta sätt oftare. Men hitintills har jag ofta hamnat i att vilja för mycket på en gång och finner mig helt plötsligt hoppa hit och dit mellan saker, medan stressen stiger i min kropp. Jag är inte en person som kan hålla många bollar i luften. Så, nu var det sagt. Jag erkänner helt öppet att jag inte är en sådan person som sökes i många platsannonser. Idag är jag inte rädd för att stå för det. Det blir inte bra ens om jag försöker mig på att jonglera, vare sig med bollar eller uppgifter. Och gudarna ska veta att jag försökt träna på varianten med arbetsuppgifter i alldeles för många år! Bollarna gav jag upp för länge sedan. Det var ju enkelt att klarsynt konstatera när bollarna damp i golvet och intresset för att träna vidare inte fanns.

Men det funkar inte ens med saker jag tycker är intressanta eller roliga, eftersom jag blir så kluven och splittrad. Vilket i sin tur föder stress, som i sin tur gör mig trött och sliten. Och till slut blir det bara en enda soppa av allting.

När jag hamnar där behöver jag backa några steg, ta in en större bild, se ur ett större perspektiv och plocka ut guldkornen eller det för stunden viktigaste. Prioritera och skapa någon form av fördelning. Helst göra det innan livets berg- och dalbana har skjutsat ner mig i en dalgång. Börjar få rätt bra inställning till detta nu har jag märkt på sistone. Stoppar i tid när distraktionerna blir för många. Stannar till och checkar av kompassen. Går nog rätt mycket in i mig själv under sådana perioder. Så får det vara.

Jag vill inte förlora det jag redan vunnit i mig själv. Vägen till stillhet och lugn, tillit och tron på att förändring är möjlig. Se förbi saker som stör den förväntade sinnebilden. Fortsätta vandra på de krokiga och backiga stigarna som leder mig närmre drömmen.

Perfekt är bara en illusion, en redigerad verklighet som driver upp tokiga förväntningar.

Bilden ovan får illustrera detta. Bilen och stolparna som "stör" vyn, men de är där i verkligheten. Jag kunde valt att redigera bort dem, för att återge en mer "perfekt" vy. I fotoögonblicket såg jag spåren efter traktorn på kullarna, leda mot solens ljus. På bilden syns de inte så mycket som jag vill, men de finns där i "min" vy.

När vi vilar en stund på stranden, behöver vi skaka av oss sanden om vi inte vill släpa den med oss vidare efteråt. Ta den med oss ända hem och ha irriterande sandkorn överallt. Visst är det lika med en del saker i livet. Vi behöver skaka dem av oss och låta dem vara kvar där de hör hemma. Ibland är det så enkelt som ett sandkorn, ibland något tyngre som behöver stanna kvar i det förflutna. Som inte längre tjänar något syfte att få hänga kvar.

Jag lär mig av Freja också. Hon har teflonminne när det passar henne, men minns exakt var godsakerna finns. Doftsinnet spelar kanske in i viss mån, vem vet? Hon är i varje fall väldigt bra på att skaka av sig både sand och kommando. Och att vara här och nu! Jag blir också bättre på det för varje dag som går. Och att vara tacksam för vad jag redan har.

Det finns inga rätt och fel med att följa sitt hjärta, i varje fall inte så länge det inte skadar någon annan. Ta hand om er därute, lev här och nu!

#life #growing #changes #do #believe #love