Våren, inte blev den som tänkt!

Jag kör förbi åkrar med blommande rapsfält och sådd som börjar titta upp i fårorna. Passerar genom skogen där björk och bok grönskar. I trädgårdarna blommar fruktträden och grönsakslanden väcks till liv igen. Himlen har några dagar varit blå som aldrig förr och solnedgångarna vid havet är vackrare än någonsin. Våren har genom åren ofta känts som min bästa tid, även om jag är ganska förtjust i alla våra årstider. Det har sin charm med skiftningarna och följer vi dem som det kanske är menat, så är det nu vi kan borsta av oss det grå och blomma upp igen. När naturen exploderar av energi och ljuset och värmen återvänder även till oss här uppe i norr.

Jag ställer mig lite frågande till varför jag tappar fart och nästan känner mig smått dränerad. Det borde väl vara precis tvärtom. Skärp dig, Suzann! Nu är det tid för att ta tag i livet på riktigt och komma någonvart. Boa in uteplatsen och aktivera planerna på att minimera gräsmattan och göra allting så lättskött som det bara går. Planera "road trips" med cabben, hitta nya ställen att upptäcka, flänga runt med kameran och testa olika inställningar, skriva många och långa blogginlägg, fundera över nya uppdrag att ta mig an, listan kan göras lång. Hade även pratat med vänner på olika håll om att äntligen få långväga besök. Att våren dessutom är kärlekens tid behöver jag egentligen inte ens nämna, i dessa tider av social distansering blir det lite trixigt.

Men jag var ju på gång med så mycket! Kände mig äntligen lite förväntansfull för vad ett nytt år kunde bära med sig. Och jag tyckte att jag var ganska motiverad inom många områden i livet. Började få ordning på saker och ting och hade hittat de där fantastiskt roliga StepCore-passen på gymmet som är grymma för flås och koordination. Så kom våren med allt sitt vackra, sådär så att det nästan gör ont! Men med den här våren kom även ett högst oönskat virus, som vänt upp och ner på hela världen och gett oss en situation vi aldrig förut befunnit oss i. Jag har lite besvär med att hantera det måste jag säga, så kanske är det vid närmre eftertanke inte alls märkligt att min personliga berg- och dalbana åter tog fart på ett lika oönskat sätt. Men jag har lärt mig att dra i handbromsen och sakta ner, för att hinna med i svängarna och njuta av färden. Trots allt och trots att livet inte blev som tänkt på något plan!

För visst ska vi njuta av livet här och nu. Försöka hitta lycka i de små sakerna och inte gå omkring och tjura eller vara ledsna och besvikna hela tiden på det vi inte får eller kan göra. Inte heller kan vi oroa oss fördärvade över vad som skulle kunna hända. Inget av det får någon att må bra. Det är lite samma sak som det där med glaset, om vi ser det som halvfullt eller halvtomt. Jag är glad att jag hade hunnit komma så långt i min personliga resa i livet, så att jag hade lärt mig att tänka om i detta. Varje gång jag nått de där tråkiga och jobbiga perioderna och kämpat med motivation och egenvärde de senaste åren, så har jag upptäckt vilken fantastisk effekt en enkel sak som får mig att må bra kan göra. De mest välgörande tillfällena för min egen del har varit timmarna på gymmet, både för träningens och den sociala samvarons skull, samt de långa promenaderna och stunderna vid havet. Det har också varit oväntade möten och samtal, som fått mig att se saker i ett annat perspektiv eller som kanske rentav varit små tecken på att det är en mening med mycket som sker.

Vad jag menar i stort är att ibland behöver vi ge oss själva utrymme för att hitta nya sätt att leva våra liv, när saker inte blir som det var tänkt. Det är såklart inte så lätt alltid och kan ta åtskilligt med tid innan vi hittar rätt. Jag tyckte definitivt att jag var på en skaplig väg. Tills den här våren vände upp och ner på allting igen. Men jag mår bra, de som finns omkring mig mår väl och vi kan röra oss ganska fritt ändå. Jag kan absolut inte klaga och jag gör vad jag kan för att må så bra det bara är möjligt.

Att tillfälligtvis byta ut gymbesöken mot onlineträning och jobba delvis hemifrån gör ju att jag träffar väldigt lite människor nu. Det blir en massa tid över att plöja bok efter bok och gå långa promenader vid havet. Jag har också upptäckt att mitt intresse för matlagning har återuppväckts och igår gjorde jag en pizza hemma i köket som blev rent himmelsk, om jag själv får säga det. Men jag längtar något enormt efter att få sätta min fot på gymmet igen och att få umgås med människor som jag är van vid att göra. Kanske bjuda på den där pizzan och utbyta lite kul materfarenheter. Men det ser tyvärr ut att få vänta ett tag till. I veckan kommer det i varje fall att bli ett första inlägg under temat recept, vem vet vad gott det kan bli. Och för att inte känna mig helt introvert så väljer jag att skriva "Vi ses"!

Spring, not as planned!

I drive past fields with flowering rapefields and sowing that begin to look up into the furie. Passes through the forest where birch and beech sprouts. In the gardens, the fruit trees bloom and the vegetable gardens are brought back to life. The sky has been blue like never before and the sunsets by the sea are more beautiful than ever. Spring has often felt like my best time over the years, although I am quite fond of all our seasons. It has its charm with the shifts and if we follow them as it may be meant, then now is the time to brush off the gray and bloom up again. When nature explodes with energy and the light and heat, it also returns to us up here in the north.

I ask myself a little questioning why I lose speed and almost feel slightly drained. It should be exactly the opposite. Come on, Suzann! Now is the time to grab life for real and get somewhere. Settle in the patio and activate plans to minimize the lawn and make everything as easy to care for as possible. Plan "road trips" with cabben, find new places to discover, fling around with the camera and test different settings, write many and long blog posts, think about new assignments to take on, the list can be made long. Had also talked to friends in different places about finally getting long-distance visits. That spring is also the time of love, I really do not even need to mention, in these times of social distanceitization it becomes a bit tricky.

But I was on the move with so much! I finally felt a little excited about what a new year could carry with it, and I thought I was quite motivated in many areas of life. Started to get things right and had found those fantastically fun StepCoresessions at the gym that are awesome for skinning and coordination. So come spring with all its beautiful, like that so that it almost hurts! But with this spring came even a highly unwanted virus, which turned the whole world upside down and given us a situation we have never before been in. But I have learned to pull the handbrake and slow down, to catch the turns and enjoy the ride. After all and even though life did not turn out as thought on any plane!

Because of course we're going to enjoy life here and now. Try to find happiness in the little things and not go around sulking or be sad and disappointed all the time on what we can't or can't do. Nor can we worry about being blighted by what might happen. None of it makes anyone feel good. It's kind of the same thing with the glass thing, if we think of it as half full or half empty. I'm glad I had gotten so far in my personal journey in life, so that I had learned to rethink this. Every time I've reached those boring and difficult periods and struggled with motivation and self-worth in recent years, I've discovered what an amazing effect a simple thing that makes me feel good can do. The most beneficial occasions for myself have been the hours at the gym, both for the sake of training and social interaction, as well as the long walks and moments by the sea. There have also been unexpected meetings and conversations, which have led me to see things in a different perspective or which may even have been small signs that there is a meaning to much that is happening.

What I mean in general is that sometimes we need to give ourselves space to find new ways to live our lives, when things don't turn out the way they were supposed to. Of course, it is not so easy always and can take a lot of time before we find the right one. I definitely thought I was on a decent path. Until this spring turned everything back on and down. But I'm fine, the people around me are doing well and we can move quite freely anyway. I absolutely can not complain and I do what I can to feel as good as possible.

To temporarily replace gym visits with online training and work partly from home makes me meet very little people now. There will be a lot of time over ploughing book after book and going long walks by the sea. I have also discovered that my interest in cooking has been rekindled and yesterday I made a pizza at home in the kitchen that became purely heavenly, if I may say so myself, but I long for something huge to get to put my foot on the gym again and to get to hang out with people that I am used to doing. Maybe buy me that pizza and exchange some fun food experiences. But unfortunately, it looks like it's going to have to wait a while more. This week there will in any case be a first post under the theme of recipes, who knows what good it can be. And in order not to feel completely introverted, I choose to write "See you"!

#livet #våren #sinne #life #spring #mindset