Where it all began ...

I ett av de där träden hängde min gunga, utanför köksfönstret. Där uppe på kullen.

I ena hörnet av trädgården stod min lekstuga, som min morbror hade snickrat ihop.

I vår familj fanns även en svart och vit hund, en blandras. Ibland var hon nästan som min syster. Jag lärde mig cykla på gårdsplanen och vilken lycka när jag vågade mig nerför den slingrande grusvägen utan stöd. Tror minsann jag fick lov att cykla till kompisar bredvid, fastän det innebar en bit på den asfalterade vägen. Trafiken var annorlunda då, i varje fall inte lika tät. Ner till brevlådan för att hämta tidningen fick jag absolut lov att cykla, men det var såklart inte lika roligt.

I mitt rum fanns en ålderstigen rullgardin med en målning av ett närliggande slott. Jag tyckte väldigt mycket om den och minns att jag ville kunna måla lika vackert.

Från mitt fönster syntes åkrarna och himlen på dagen och på kvällen tändes stjärnorna.

Hänförande utsikt, men det var inget jag tänkte så mycket på när jag var barn. Vi observerar inte den sortens detaljer förrän vi blir äldre tänker jag. I synnerhet om dessa detaljer kanske saknas oss. Vi minns och längtar. Eller har hittat andra saker som fyller vår må-bra-kvot. Det är också fullt möjligt att vara nöjd och glad, men ändå längta och sakna något. Men det ligger nära till hands att tänka att det var på den kullen, som grunden lades till den där frihetslängtan djupt inom mig. Den som någonstans i livet försvann bakom murar av rädsla för att förlora kontroll och trygghet. Och en vilja att vara som alla andra.

Men jag tror också att det var mer som började redan där, under mina första år. Fantasin, berättelserna och behovet av att skapa och forma något. Med lek och på ett barns oskuldsfulla men ändå kavata vis, med de förutsättningar som fanns då.

Tv-programmen för barn var få och det var inte självklart med lekkamrater varje dag. Kreativiteten och påhittigheten tränades upp nästan helt omedvetet. Att botanisera bland mammas klänningar var toppen, liksom att hängivet ge mig i kast med pennor, papper och målarfärger av olika slag. Jag var nog en drömmare redan som barn, med rätt skaplig fantasi. Tyckte om sagornas värld, en oändlig mängd ord som formade historier av alla de slag och allt var möjligt. När jag väl knäckt koden till läsningen var kärleken till böcker redan väckt. Jag skulle bli lärare när jag blev stor, minns jag att svaret var när någon frågade. Senare kom även drömmen om skrivande in i bilden. Jag pratade inte så mycket om det, kände mig rätt udda när jag var den enda som jublade över uppsatsskrivande (som det hette på den tiden).

Det har passerat många år sedan vi lämnade huset där på kullen. Livserfarenheter av olika slag har avverkats och upplevts.

I backspegeln ser allting annorlunda ut. Det finns ett citat som säger att "livet kan bara förstås baklänges, men måste levas framlänges (Sören Kierkegaard 1813-1855) och jag förstår vad han menade. Sett såhär i efterhand vill jag bara skaka på huvudet åt mig själv i vissa situationer, men med full förståelse för att jag agerade utifrån de erfarenheter jag hade då. Ibland spelar det ingen roll om någon annan försöker visa oss andra vägar, är vi inte redo att börja gå ditåt så är det inte dags. Att vi lär oss av våra misstag kan ibland låta lite hårt. Allting som inte går som vi från början tänkte oss behöver ju inte vara misstag. Det händer ju saker under resans gång också. Plus tidigare nämnda rädslor som blandar sig i.

Kierkegaard ska också ha sagt "Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Jag skriver under på det också, i full färd med att förlora fotfästet.

Önskar er som hittar hit en fin helg!

PS. Det kommer upp lite blandat mobil- och systemkamerabilder på Instagram. Här ovan är det för ovanlighetens skull bara från systemkameran, som fick följa med ut i rapsfältet under en bilfärd till arbetet utan Freja. Vi är inte där än, men veckans lektion bådar gott. Det ska nog bli ordning på både matte och hund.