Ögonblick

Himlen var jämngrå och lätta droppar föll över oss i morse. Men det var behagligt vindstilla och doften av höst låg tydligt i luften. Min blick drogs till fjädern där på marken, som ett av naturens vackra stilleben tillsammans med eklöven och kvisten bland klöver och gräs. Vattendropparna ej att förglömma, inte heller färgskiftningarna och detaljerna i både löv och fjäder. Ett ögonblick av stilla förundran, som jag inte vill gå miste om. Dessa ögonblick som kan göra min dag, hur små och obetydliga de än kan uppfattas.

För varje sådant upplevt ögonblick kommer jag mig själv lite närmre. Får lättare och lättare att se och uppskatta små detaljer överallt, i många olika situationer. Inte bara i sammanhang där jag vill och väljer att vara, utan överallt i vardagen eller i sammanhang där jag av en eller annan anledning behöver befinna mig. Kanske strösslar också dessa ögonblick tecken på min väg genom livet, men det är bara ytterligare något att förundras över.

Att se och bli medveten om det vackra, mjuka och vänliga hjälper mig att hantera de lite hårdare kanterna i livet. Hjälper mig att känna mig trygg i att visa mitt sårbara, mjuka jag. Inse att det inte alls är att vara svag. Förståelsen för mig själv ökar för varje dag som går. Med den följer en helt nyupptäckt kärlek och respekt för min själ, för min kropp och för mitt hjärta. För hela mig. Kanske för första gången i livet lyssnar jag verkligen inåt på allvar. Stannar dagligen upp och kopplar ifrån bruset utifrån, vilar i stillhet genom meditation och yoga. Försöker följa med i det flöde hela jag så väl behöver för att fungera och må så bra det är möjligt. Och för att komma i kontakt med magkänslan, den intuitiva rösten i mig.

När jag mediterar kommer Freja ofta och lägger sig bredvid mig och sover, men i yogapassen är det ju rörelser inblandat och för en nyfiken unghund är det svårt att lämna matte ifred då. Kanske kan det bli lite lek? Det är först när det är riktigt stillsamt som hon ger sig, eller när jag tappar tålamodet och måste be henne gå och lägga sig.

Sedan Freja kom in i mitt liv har jag ännu en gång blivit påmind om hur lätt jag låter mig uppslukas av saker och ting. Och "glömmer bort" en massa saker som är sunt och bra för mig själv, sådant jag verkligen gillar att göra. Vilket så småningom resulterar i en olustigt deppig känsla av att sakna något. Trots att valen varit helt mina egna. Jag trodde jag hade lärt mig något av livets erfarenheter, men icke! Förrän kroppen ännu en gång sa ifrån.

I villervallan av valpankomst, träna rumsrenhet och andra försök till uppfostran, så kom jag helt av mig med både meditation och yoga. Styrketräningen hade ju försvunnit ur mitt liv redan under pandemin, men är icke desto mindre saknad (även om jag redan hade konstaterat att timvis på gymmet inte helt och hållet var min grej ändå). Att ha systemkameran med under våra hundpromenader är än så länge förknippat med en överhängande risk för kamerans skull. Dessutom tappar Freja tålamodet, blir otålig, gnällig och skällig bara jag tar fram mobilen och fotograferar. Inte heller hade vi fått ihop några vettiga och fungerande dagsrutiner för mitt arbete och skrivande, varvat med Frejatid och annat "måstegöra". Och mina timmar i naturen, som tidigare var en ren lisa för själen ... nåja, det är de till viss del fortfarande. Men också långa stunder förknippat med en exalterad, skällande hund som väldigt gärna vill fara omkring som en skållad råtta i skogen eller vid havet. Oavsett vilka aktiviteter matte hittar på. Inte undra på att jag ännu en gång i livet tappade helt bort mig själv. Det blev prio ett att få ihop vardagen, som hundägare.

Livet alltså, som aldrig kan förutspås helt och hållet. Det är som det är och blir som det blir. Men mycket kan vi lösa, om vi lyssnar på oss själva och låter saker och ting ta sin tid. Själv hade jag alla förutsättningar i världen ... men såg dem inte tillräckligt tydligt från början. Att bli med hund är helt fantastiskt, efterlängtat, omtumlande och alldeles, alldeles underbart. Och galet frustrerande och skitjobbigt emellanåt - helt ärligt. Jag får lov att tycka det, fastän jag älskar min hund. Nu känns det som om våra nya rutiner håller på att falla på plats och kan fungera bra. Unghundstiden kräver sitt, men vi tar bit för bit. Ibland två steg fram och ett tillbaka, men likväl sakta men säkert framåt. Och vi får hjälp också emellanåt, så tacksam!

Freja är världens mysigaste kompis, som gärna kurar ihop sig nära mig, hon är glad och kärleksfull, läraktig, intensiv, snabb och smidig som sjutton, möjligen med en bokstavsdiagnos om sådan skulle utförts på hund och låt vara att hon ofta är hoppig och högljudd också, men jag är så oerhört tacksam över att ha henne i mitt liv. Älskade hund!

Varje dag är en ny dag att lära, att stanna upp och att fånga ögonblick som kan förändra perspektiv och tankar. Ibland resonerar saker inte med mig, då får jag släppa taget och låta det gå. Ibland är det bara menat att bli. Och då blir det så bra det bara kan bli.

Sköt om er!<3

#life #moments #livet #ögonblick